DEBATT ”Om vi är överens om att antropogen klimatpåverkan finns, att den måste minska och att alla delar i samhället måste göra sitt – varför är det så svårt att tala om matens klimatpåverkan?” frågar Anna Richert på WWF i Syre #257, utan att inse att hon själv gett svaret på sin fråga.
Vi är inte överens om att antropogen klimatpåverkan finns, inte på det sätt den presenteras i One planet plate – med koldioxidekvivalenter som bärande element – och det av den enkla anledningen att metoden saknar kontakt med verklig klimatpåverkan, vilket beror på förväxling av begreppen utsläpp och tillskott. Tyvärr bidrar IPCC till förväxlingen, då de i sin verbala definition av GWP använder sig av ordet ”emission”, som kan betyda både utsläpp och tillskott, utan att närmare definiera vilket de menar.
Den antropogena klimatpåverkan från biogent metan som uttrycks i koldioxidekvivalenter finns inte, den är en chimär som skapats genom utvidgad användning av en metrik, GWP, utanför dess definition. Därmed inte sagt att det antropogena biogena metanet saknar klimatpåverkan, endast att metoden inte går att tillämpa på det sätt som görs.
Om denna chimär tillåts påverka politik och leverne som vore den sanning, kan det komma propåer likt de om köttskatt för att stävja köttets förmenta klimatpåverkan. Men den skada samhället lider av chimären – och dess avkomma köttskatt – blir allt större ju längre den får leva.
Angående transporter: Jag skrev inte att det krävdes ökad transport för vegetabiliskt protein, däremot att transportbehovet för vegetarisk proteinförsörjning är dubbelt större än för animalisk, av nämnda skäl. Skillnaden inses lätt.
Och, till skillnad från idisslare som själva kan gå till maten, måste vi flytta växternas mat till dem. För att minimera transporten av växternas mat torde djurens tyngre utsöndringar och sänglinne vara det som finns närmast till hands, allt utifrån agroekologiska metoder. Växter och djur och bonde i samarbete – för stadsbornas väl!
