Vad vore livet utan pronomen? Till att börja med hade redan frågan sett annorlunda ut. Eftersom vad är ett pronomen hade man fått byta ut det mot hur, som är ett adverb. Pronomen är små ord som liksom håller platsen för ett substantiv eller en hel halv mening, för att man ska slippa upprepa sig hela tiden. Det ligger i bakgrunden och får språket att flyta på utan att märkas så mycket.
I alla fall är det idén med dem, men vissa pronomen får ändå en hel del uppmärksamhet. Till exempel när man betalar sin mat i affären och personalen kallar en ni. Artigt, tycker några. Nedlåtande, tycker en del. Vadå? Mena’rom mej? säger andra. Och alla diskussioner om vilka som egentligen inkluderas i ord som hen, man eller en. Eller om det är fel att säga ”jag är längre än dig” eller om mig, dig och sig lika gärna kan stavas mej, dej och sej.
Det korta svaret på den sista funderingen är att SAOL har mig, dig, sig som förstahandsvarianter och mej, dej och sej som vardagliga former. Men varför har vi överhuvudtaget olika former av så enkla små ord?
Uttalet är mej, dej och sej, utom när det måste rimma på stig eller vig. Men en gång i tiden har orden uttalats på ett annat sätt. Det kan man se på stavningen, speciellt fram tills man började standardisera den. Innan dess skrev folk som de tyckte, vilket i stort sett innebar att de skrev som de talade och kanske lade till någon extra bokstav för att det skulle se snyggt ut.
Från runor till SAOL
På runstenar står det ofta mik, och fortfarande i början på 1500-talet stavades mig oftast med k eller ch i slutet. Ordet mig är ju ganska olikt jag, enda likheten är ett g som sällan hörs. Men det fornsvenska iak eller iäk kom från urnordiska *eka, ik och ek och ännu längre tillbaka från indoeuropeiska *ekom. Därifrån kommer latinets och grekiskans ego, tyskans ich och mich, franskans je och moi, engelskans I och me och svenskans jag och mig. Dig och sig har en liknande historia.
Framåt mitten av 1500-talet kom stavningar som mey, mej och mei, och folk skrev ju som de talade, så de bör ha uttalat så. Det var först framåt 1700-talet som man började formulera regler för stavningen, som då hade blivit väldigt vildvuxen. 1786 instiftades Svenska Akademien, och dess första uppgift blev att skriva en ordbok och en grammatik som skulle bidra till ”stadga och befordran af god smak”. Akademiledamoten och hovpoeten Carl Gustaf Leopold – som för övrigt inte lär ha varit någon vidare poet – fick i uppdrag att ta fram en ny stavningsstandard.
När första upplagan av SAOL kom 1874 stod det mig, sig och dig, fast det uttalet var föråldrat sedan hundratals år. Först i 1950 års upplaga hände något med stavningen av dessa tre små ord. I förordet kan man läsa: ”En särskild grupp är mej, dej, sej vid sidan av mig, dig, sig. Eftersom mej, dej, sej praktiskt taget är de enda som förekommer i naturligt talspråk, så har de blivit allt vanligare i vardagligt skriftspråk, och det finns tillräckliga skäl att ta med dem i ordlistan.”
Sej och sik
Nästa upplaga kom 1973. Fortfarande betecknades den uttalsenliga stavningen som vardaglig, men många av oss som gick i skolan då lärde oss att båda varianterna gick bra, bara man var konsekvent i en och samma text. I många ungdomsböcker stod det mej, sej och dej. Det hade kunnat vara början till en senkommen modernisering, men sen blev den impopulär och i dag är det många som blir upprörda över blotta tanken på att acceptera en sådan stavning.
Det är lite svårt att säga varför. Kanske hänger det mer ihop med att den skola som lärde ut det kom att kallas flumskola och tillskrivas allt möjligt ont i debatten – ett intressant villospår som leder utanför En syl i vädret. Men i alla fall tror jag inte att det är ordformerna som är problemet.
Inte heller är det, som man hör ibland, något hinder att sej är en fisk. Då skulle det ju vara ett problem i talspråk också, men när man säger att man ska gå och lägga sej är det aldrig någon som tror att man ska natta fisken. Dessutom var sik en fullt gångbar stavning av samma pronomen på 1500-talet.
Alltså: det går bra att stava mej, dej och sej. Men i många sammanhang kommer människor att reagera på det och kanske muttra något om okunnighet och flumskola. Om du är beredd att stå för din stavning när det blåser hårt och känner att det är värt det, så kör på. Det är inte ett sekel för tidigt.
