”Vi i väst har förlorat kontakten med naturen”

Enligt flöjtisten och kompositören Nicole Mitchell finns det tre olika typer av svart konst.En är reflekterande – den fokuserar på att bevara minnet av viktiga historiska personer och händelser. En är samhällsvetenskaplig – den fokuserar på att förklara nuet. En är visionär – den fokuserar på möjliga framtidsscenarion.

– Jag upptäckte det här när jag jobbade på förlaget Third world press i Chicago på 90-talet och läste alla bokmanus vi fick skickade till oss, berättar Nicole Mitchell.

Hennes egna konstnärliga alster – vilka i dag är ljuvligt många – utgör förstås inga undantag till ovanstående kategoriseringssystem. Hennes platta Mandorla Awakening II: Emerging Worlds, som släpptes av det amerikanska skivbolaget FPE Records i maj i fjol, är exempelvis otvetydigt visionär.

– Frågeställningen som går igenom hela Mandorla Awakening II är ”vad skulle hända om det fanns ett teknologiskt avancerat samhälle som lever i harmoni med naturen?” förklarar Mitchell.

– Vi i väst har en massa teknologi, men vi har förlorat kontakten med naturen. Vad kan vi göra för att återfå den kontakten? (Den österrikiska kulturhistorikern) Riane Eislers bok Bägaren och svärdet – vår historia, vår framtid från 1987 har influerat mig mycket – den har fått mig att filosofera över ämnen som ”vad är framsteg?” och ”vi människor behandlar varandra lika illa i dag som vi gjorde för tusen år sedan – hur kan vi bryta det negativa mönstret?”.

Alla genrer i en

Mandorla Awakening II är, till sitt uttryck, en mästerlig uppvisning i så kallad ”kolliderande dualism”.

Genom att ställa instrument som traditionellt sett representerar vitt skilda tidsperioder och livssyner bredvid varandra – elgitarr bredvid shakuhachi bredvid cello bredvid oud bredvid tvärflöjt bredvid taiko bredvid röst bredvid theremin … – och genom att smälta samman motstridiga koncept som utopi/dystopi, landsbygd/stad och partnerskap/ hegemoni når Mitchell upp i skyhöga artistiska höjder och fram till djupa, mångtydiga svar.

Att rättvist försöka genrebedöma Mandorla Awakening II är följaktligen ett tämligen lönlöst företag. Är det jazz, avantgardejazz, avantgardejazz med bluesiga konst- och världsmusiktendenser? Jazzig konstmusik med världsbluesiga avantgardetendenser eller avantig konstjazz med världsgardeiga bluestendenser?

– Fröet till vad som skulle komma att bli Mandorla Awakening II såddes 2005, säger Nicole Mitchell. Idén bakom den kom först. Sedan gällde det att skriva musik som var flexibel nog att rymma en mängd olika musiker.

Stor inspirationskälla

Häftet som följer med albumet innehåller ett synopsis – en välformulerad, nio meningar lång text som ger ett slags skönlitterär röst åt alla dessa toner och tankar. ”År 2099”, börjar den, ”mitt under Världsunionens oundvikliga förfall, uppstår en livfull, diversifierad och teknologiskt avancerad kultur på en obskyr ö i Atlanten …” Med andra ord är Mandorla Awakening II även en skiva som platsar perfekt på en hylla i ens personliga bibliotek – endast skillnaderna i format gör att den ser lite malplacerad ut jämte den amerikanska science fiction-författaren Octavia E Butlers epokgörande romanduologi Parable of the sower (1993) och Parable of the talents (1998).

– Octavia Butler är definitivt en stor inspirationskälla för mig, intygar Mitchell.

– Jag upptäckte henne i tonåren, tack vare mina science fiction-älskande föräldrar. Jag har även gett ut två skivor (Xenogenesis Suite: A Tribute To Octavia Butler, 2008 och Intergalactic beings, 2010) som baserar sig på hennes Lilith’s Brood-trilogi.

Kaliforniern Octavia Butler (1947–2006) brukar allmänt räknas som en av förgrundsgestalterna till afrofuturismen – ett för tjugofyra år sedan uppfunnet paraplybegrepp som, för att citera gräsrotsorganisationen The Afrofuturist affair, omfattar ”svart närvaro i sci-fi, teknologi, magi och fantasy”.

Ekon av Butlers superskarpa intellekt, resonemang och uppfinningsrikedom går därför att uppfatta överallt just nu – i superhjältefilmen Black panther, i soulsångerskan Janelle Monáes kommande platta Dirty computer och i ljud- och ordkonstnären Moor Mothers totala urladdningar.

– Afrofuturismen är verkligen i ropet, nickar Nicole Mitchell.

När folk kallar dig ”afrofuturist”, vad känner du då?

– Jag är inte så förtjust i att få en etikett applicerad på mig, men samtidigt går många av mina verk att beskriva som afrofuturistiska. Så jag har inget emot det. Termen afrofuturism har fått människor att samlas kring den idén och ha konversationer kring den idén och det är ju bra!

Så sant. Skulle du säga att du är en optimist, då?

– Jag tycker att det viktigaste vi människor kan göra just nu är att uppmuntra fantasi. För det råder en stor brist på fantasi för tillfället – luften är full av pessimism och pessimism dödar ens fantasi. För att fantisera om något måste du först tro att detta något är möjligt.

– Jag tror att vi människor gemensamt kan skapa vår framtid. Men det krävs disciplin för att vi inte ska upprepa alla misstag som vi redan gjort. Och det krävs mod för att göra något nytt. Så, ja, jag antar att jag är optimist!

Där Mandorla Awakening II är visionär är Liberation Narratives – Mitchells allra färskaste fullängdare, ett samarbete med poeten Haki R Madhubuti – mer reflekterande.

– Absolut, mitt mål med Liberation Narratives var främst att fånga Hakis röst. Han har inte spelat in sin röst sedan 1977, säger Nicole Mitchell.

–Jag tycker att han har många viktiga saker att säga. Några av dikterna som han läser på Liberation narratives är över 50 år gamla, men de är relevanta än i dag.

Attraherad av ljudet

Madhubuti är en fixstjärna på den afro-amerikanska litteraturscenen, ett kugghjul i frigörelserörelsen Black arts movement. 1967 slog han upp portarna till det nämnda och fortfarande synnerligen aktiva förlaget Third world press – ett oberoende hem åt tongivande diktare och författare som Gwendolyn Brooks, Amiri Baraka och Sonia Sanchez.

Liberation Narratives – som för övrigt delar namn med Madhubutis över 400 sidor långa diktsamling och livsverk Liberation narratives: New and collected Poems 1966–2009 – är den senaste i en lång rad av förstklassiga jazz/poesi-plattor. Madhubutis revolutionära rader gifter sig extremt väl med Mitchells själfyllda jazz – lyssna bara på hur Mitchells tvärflöjt seglar mellan, utvecklar och understryker Madhubutis ord i låten Blackman Unfinished.

– Det första som attraherade mig med tvärflöjten var dess ljud, säger Mitchell.

– Jag identifierade mig med den eftersom den påminner mycket om min röst. Jag såg tvärflöjten som min röst, inte som något som var väsensskilt från mig.

Liksom på Mandorla Awakening II är det Mitchells månghövdade och mångskiftande ensembleprojekt Black earth ensemble som tillskrivs melodierna, harmonierna, rytmerna och klangerna på Liberation Narratives.

– Black earth ensemble fyller tjugo år i år! Jag kan knappt tro det. Vi har överlevt.

Med Black earth ensemble vill du ”musikaliskt fira det afroamerikanska kulturella arvet”?

– Exakt. Och jag vill göra det för all tid och evighet.