Under ledning av borgmästaren, Anne Hidalgo, har 150 miljoner euro investerats för att göra den franska huvudstadens infrastruktur mer attraktiv för cyklister. Den första delen av en bred expressväg med två filer för cyklister har redan öppnat, cykelställ med plats för sammanlagt 10 000 cyklar ska byggas och i fjol infördes subventioner för köp av el- och lastcyklar fram till 31 januari 2018. Andra bestämmelser ger exempelvis cyklister rätt att svänga vid korsningar utan grönt ljus. Ambitionen är att få 15 procent av parisarna att dagligen använda cykel som transportmedel innan år 2020.

Tre år in i projektet är bara 15 procent av arbetet genomfört och det kommer att bli omöjligt för staden att uppfylla alla löften, menar Philipp Hertzog, vice ordförande för cykelföreningen Paris en selle (Paris på sadel). Han är positiv till projektet men anser samtidigt att politikerna inte gjort tillräckligt för att realisera planerna och att infrastrukturen inte har förändrats särskilt mycket sedan den stora satsningen tillkännagavs.

– Det är så klart ett väldigt bra initiativ, men för tillfället är det mycket prat och lite verkstad. Anne Hidalgo pratar mycket om klimatförändringar, föroreningar och cykling, men den berömda Plan Vélo är oerhört försenad.

Motortrafik prioriteras

Philipp Hertzog upplever att det gick att cykla överallt i staden före Plan Vélo, men att cyklisterna saknade, och fortfarande saknar, en obruten, säker och separat cykelbana. Dessa är frågor som diskuteras vid de månadsvisa cykelmötena där biträdande borgmästaren och ansvarige för trafikfrågor Christophe Najdovski, flera cykelföreningar, RATP – företaget som har hand om tunnelbana, spårvagnar, pendeltåg och buss i Paris – polisen och många andra, är med.

– De ville till exempel bygga en cykelväg i mitten av Champs-Elysées, men då sa vi att det inte var en bra idé. Visst, det kanske skulle se bra ut på bild, men det är verkligen inte praktiskt. Då skulle vi behöva korsa en gata bara för att komma dit och sedan korsa gatan igen, säger han med en min som uttrycker avsmak för förslaget.

Förutom bristande förståelse för stadsutveckling kan fördröjningarna förklaras med att kommunen måste ta mycket hänsyn till polisen, som tenderar att prioritera motortrafik. Mer plats åt cyklister leder till mindre plats åt bilar, vilket kan sakta ner trafiken och bli en säkerhetsrisk när larm bryter ut, menar de.

”Ska vara enkelt”

Josephine, 23, är född och uppvuxen i Köpenhamn men har bott i Paris i drygt fyra år. Hon föredrar att cykla för att det är mer flexibelt och använder sig av cykeluthyrningstjänsten Velib, känd som en av de främsta i världen. Tjänsten, som drivs av en privat aktör anlitad av staden, har under de senaste månaderna präglats av driftsavbrott i samband med att en ny ägare, Smoovengo, tagit över sedan JCDecauxs kontrakt löpt ut. Smoovengo lovade att förse abonnenter med nya, lättare cyklar, varav en tredjedel skulle vara el-drivna, samt nya stationer och nya funktioner. Men flera komplikationer har uppstått i samband med övergången från det gamla till det nya systemet. Redan i januari skulle abonnenterna gradvis kunnat börja använda de nya cyklarna, men uthyrningstjänsten har inte lyckats serva sina abonnenter och många klagar nu över att problemen kvarstår.

– Hela poängen är att det ska vara snabbt och enkelt. Du tar bara en cykel och cyklar vart du nu ska och lämnar den där, säger Josephine, som är en av många som märkt av strulet.

Hur cykelvänligt skulle du säga att Paris är i jämförelse med Köpenhamn?

– I jämförelse med Köpenhamn är det verkligen inte cykelvänligt. Först och främst finns det inga cykelvägar. För det andra kör parisare helt galet!

– Jag var livrädd de första månaderna jag cyklade här. Jag finner det inte cykelvänligt överhuvudtaget. Det faktum att man cyklar vid sidan om bussarna i deras fil är superfarligt, fortsätter hon.

Att det är så mycket mer bekvämt att cykla i Köpenhamn menar hon inte bara beror på bättre cykelvägar, utan även på att det finns en ömsesidig respekt i trafiken.

– Jag tror att mentaliteten kring hur människor kör här är omöjlig att förändra. Den sitter djupt rotad och innefattar allt som har med regler att göra, inte enbart trafik.

Del av en större ansats

Philipp Hertzog instämmer att den begränsade hänsyn som tas till cyklister i Paris är kopplad till kulturen och berättar att det till exempel inte är ovanligt att se motorcyklar passera i cykelbanan och bilar parkera mitt i. Under flera år fanns inte heller någon lokalpolis i staden som kunde ta hand om dessa ärenden, och den övriga poliskåren hade annat att göra, så ingen brydde sig.

Christophe Najdovski, biträdande borgmästare och ansvarig för trafikfrågor, jobbar med att förbättra alternativen till motortrafik. Under de senaste åren har Paris tampats med smog från och till, vilket har bidragit till akuta bilförbud under korta perioder och gratis kollektivtrafik. Plan Vélo är en del av en större ansats i försöket att minimera avgasutsläppen i staden och röstades enhälligt igenom i stadsrådet i april 2015. Initiativet består framför allt av ett cykelnätverk döpt till Reve (Réseau Express Vélo) med fyra linjer som löper från öst till väst och från norr till söder. Den första sträckan av vad som ska komma att bli ett 45 km långt bilfritt snabbspår åt cyklister har invigts vid sidan av Bassin de l’Arsenal.

– Vi vill göra cykling säkrare och enklare för de flesta människor så att de har möjlighet att använda cykel som transportmedel dagligen, säger Christophe Najdovski.

– Vi planerar även att sänka hastighetsgränsen till 30 kilometer i timmen på mindre gator. Det innebär att 90 procent av gatorna i Paris kommer att få hastighetsgränsen sänkt till 30 km/timme och att hastighetsgränsen kommer förbli 60 km/timme på 10 procent av gatorna.

2017 rankades Paris som den 13 cykelvänligaste staden i världen enligt Copenhagenize bicycle-friendly cities index. Enligt en studie från 2014 står cykling bara för fem procent av den dagliga trafiken innanför ringen som separerar innerstaden från övriga delar av Île-de-France-regionen. Siffran är ännu lägre om man inkluderar närförorterna. Christophe Najdovski menar att Plan Vélo-programmet redan gett resultat och att de sett en ökning av cyklister även om siffran fortfarande är låg i jämförelse med övriga cykelstäder i Europa, som Amsterdam och Köpenhamn, där runt 58 respektive 62 procent av invånarna över 12 år cyklar dagligen.

– De påbörjade arbetet redan för 40 år sedan, så vi är inte på samma nivå och kommer inte kunna nå den nivån på bara fem år, säger han.

Symbolisk handling

Bland argumenten som vanligen kommer upp i samtal om varför folk är motvilliga till att cykla hörs att det är farligt, berättar Philipp Hertzog från Paris en Selle. Han hävdar däremot att cykelolyckorna i staden är betydligt färre än för motorcykeltrafikanterna, men förstår rädslan för att cykla där andra slags fordon kör. Ett annat skäl till människors cykelskygghet tror Philippe Hertzog är att många har förutfattade meningar om vad en cyklist egentligen är.

– Just nu tänker folk ganska ofta att det är för hipsters eller för bobos (bourgeois bohemians – borgerliga bohemer) eller miljöaktivister.

– Jag skulle vilja att cykling accepterades som ett allmänt transportmedel. Du behöver inte vara särskilt sportig eller ung och stark för att cykla. Äldre kvinnor och män kan också cykla som alla andra, säger han.

Även om mycket pekar på att arbetet med den stora cykelplanen inte kommer att bli klart i tid lyfter Christophe Najdovski fram vikten av den symboliska handlingen att investera så pass mycket pengar i utvecklandet av en cykelkultur.

– Nu har vi äntligen den politiska viljan att prioritera utvecklingen av cyklandet i Paris och vi kan se att beteenden håller på att förändras. Vi vet alla att läget på planeten är i förändring, det är inte en fråga för framtiden längre. Det är ett faktum att det här är detta århundradets viktigaste fråga. Mentalitet och vanor håller nu på att förändras.

Det är ett stort antal länder inklusive USA, Kanada, Japan och en rad Europeiska länder som under den pågående klimatkonferensen COP28 går ut med budskapet om att kraftigt öka kärnkraften.

Sverige tar nu konkreta steg mot ny kärnkraftskapacitet och jag är glad att stå sida vid sida med likasinnade länder här på COP28, sade statsminister Ulf Kristersson (M) under ett anförande på lördagen.

Enligt avtalet kommer kärnkraften att spela en nyckelroll för att nå målet med minskade koldioxidutsläpp. Målet är att tredubbla kärnkraftskapaciteten till 2050 jämfört med 2020 års nivåer.

Till finrummet

Ulf Kristersson pekade under en presskonferens på att kärnkraft har gått från att vara nästan skamfyllt till att få en framträdande roll på årets klimatmöte.

– Vi ska vara bland dem som leder den utvecklingen. Det vore bra om vi kunde få samsyn i Sverige om att kärnkraft är en viktig del i omställningen. Där är vi inte än men vi är på väg.

Näringsminister Ebba Bush (KD) lyfte de initiativ som tagits för underlätta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, bland annat genom en utredning som ska över kärnavfallsprogrammet och ansökningsavgifterna.

– Sverige är ett föregångsland och vi visar att det går att vända klimatångest till klimathopp, mycket tack vare svenska företag, säger Busch.

Avtalet är inte ett bindande avtal utan mer av ett ”gentlemens agreement” enligt Bush.

– Men det kommer att påverka företagens investeringsbeslut.

Tredubblingen som avtalet avser ska inte nödvändigtvis ske i varje enskilt land.

Får kritik

Bland länderna som ingått i överenskommelsen finns Storbritannien, Bulgarien, Kanada, Finland, Frankrike, Ungern, Sydkorea, Moldavien, Marocko, Nederländerna, Polen, Sverige, Ukraina och Förenade Arabemiraten.

John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimat, säger i sitt anförande att FN:s klimatpanel IPCC tar upp kärnkraft som ett sätt för hur världen klarar 1,5-gradersmålet.

– Vi kan inte nå noll nettoutsläpp till 2050 utan en del kärnkraft. Det är inte politik eller ideologi – det är matematik, säger han.

Kärnkraft som förnybar energikälla väcker också motstånd. Jeff Ordrowe, en representant för miljörörelsen 350.org säger att de uppskattar att USA:s president Biden vill satsa på alternativ till fossila bränslen men att kärnkraft är en ”farlig distraktion”, något som olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima satte ljuset på.

Med en tre minuters deadline på varje tal, avhandlades världsledare sina tal på löpande band under andra dagen av COP28. Alla ledare lyfte sina specifika förhållanden, sina framgångar – och utmaningar. 

– Under det senaste århundradet har en liten del av mänskligheten urskillningslöst exploaterat naturen. Men hela mänskligheten får betala priset för detta – särskilt människor som lever i den globala södern, sa Indiens premiärminister Narendra Modi, som också lyfte att landet rymmer 17 procent av världsbefolkningen men att befolkningens andel av de globala utsläppen är mindre än 4 procent. 

Indien ska nå nettonollutsläpp 2070 – ett mål som döms ut som högst otillräckligt av ansedda Climate action tracker, som i sin bedömning väger in en rad olika rättviseaspekter.

Lula da Silva, president i Brasilien, lyfte sin regerings framgångar i att minska avskogningen i landet. Men också den historiska torka, som har sitt grepp om de norra delarna av landet och Amazonas. 

– Hur många världsledare har åtagit sig att rädda planeten? frågade han retoriskt. 

Brasiliens klimatplan anses vara ”otillräcklig”, enligt Climate action tracker.

”Våra barnbarn kommer att döma oss”

Talen var en inledning på ett högnivåmöte under COP28, där en global översyn av ländernas klimatarbetet ska avhandlas. Det vill säga hur det gått så här långt. Den rapport som ligger till grund för mötet talar sitt tydliga språk. Utifrån att nuvarande klimatlöften hålls, kommer utsläppen minska med enbart 2 procent till 2030, jämfört med 2019. Enligt IPCC borde de minska med 43 procent – om vi ska klara 1,5 gradersmålet, som vi enligt Parisavtalet ska sträva mot. Att klimatarbetet går alldeles för långsamt, var också något som den brittiska kungen Charles III som inledde talen, underströk. 

– Vi genomför ett stort, skrämmande experiment där vi förändrar varje ekologiskt tillstånd, allt på en gång, i en takt som vida överstiger naturens förmåga att hantera detta. När allt kommer omkring, mina damer och herrar, år 2050 kommer våra barnbarn inte att fråga vad vi sa. De kommer att leva med konsekvenserna av vad vi gjorde eller inte gjorde, sa kungen.

Högnivåmötet kommer att fortsätta under helgen och toppmötet pågår till den 12 december. Om världsledarna lyckats öka ambitionen i klimatarbetet för att minska gapet mellan vad vi skulle behöva göra för att klara Parisavtalet och vad som faktiskt utlovats, kommer då att framgå. 

Parternas konferens (COP) har hållits årligen sedan FN:s första klimatöverenskommelse 1992. Sedan dess har de årliga koldioxidutsläppen ökat med runt 60 procent och nådde en rekordnivå förra året, 2022. 

Världen går mot det varmaste året som uppmätts, extremvädren slår till oftare och mer intensivt och många arter får svårare att klara sig. Trots högljudda varningsklockor gör världens regeringar fortfarande för lite för att bromsa den globala uppvärmningen.

Förhoppningen är att klimatmötet som inleds på torsdag ska leda till en högre växel.

TT: Vilka är de viktigaste frågorna?

– Viktigast blir den globala översynen. För första gången sedan Parisavtalet ingicks gör man en bedömning av hur långt vi har kommit och vart vi ska, säger Frumerie.

– Vi vet att vi ligger långt efter. Det viktigaste för Sverige och EU är ett robust framåtblickande perspektiv, främst en uppmaning till alla länder att komma in med nya nationella klimatåtaganden till COP30 år 2025.

Även den nya fonden som ska hjälpa sårbara länder som drabbas av klimatrelaterade skador och förluster, annan klimatfinansiering och framtiden för fossila bränslen kommer att avhandlas.

– När det gäller utfasning av fossila bränslen tror jag att vi kommer att få se en diskussion om utfasning i sin helhet alternativt hur man förhåller sig till så kallad CCS-teknik, där man fångar in utsläppen i stället, säger Frumerie.

– Det är en teknik vi kommer att behöva använda. Men vi ställer oss frågande till i vilken utsträckning tekniken kommer att kunna tillämpas i stor skala.

TT: COP28 väntas bli rekordstort med 70 000 deltagare. Varför är det så stort och blir det bättre utfall med så många på plats?

– Det är inte givet att det bli bättre, men det visar på intresset som finns. Det finns ett värde i att kunna samla många aktörer som kan inspirera varandra till de lösningar som krävs.

TT: Det blir ditt femte COP. Du tror att det blir det tuffaste, varför då?

– Vi står långt ifrån varandra vad gäller den globala översynen. En del länder vill fokusera på vad de utvecklade länderna ska göra mer av medan vi tycker att de som är de stora utsläpparna i dag också bör visa ansvar och vilja att få ner sina utsläpp, framförallt G20-länderna, säger Frumerie.

– Sedan har vi en bred dagordning med många frågor som är utestående. Min känsla är att det kan bli tuffare att landa de frågorna på ett sätt som också visar på framsteg.

TT: Kriget i Ukraina rasar vidare och konflikten i Mellanöstern har blossat upp igen. Påverkar det spända geopolitiska läget mötet?

– Den bild jag har är att det inte påverkar förhandlingarna i sig. Men det ger en bakgrundsbild som kan påverka och i vissa fall leta sig in i förhandlingsrummen.

TT: Sveriges klimatpolitik leder till ökade utsläpp och gör det billigare att använda fossila bränslen. Hur påverkar det Sveriges trovärdighet i förhandlingarna?

– Jag upplever att vi kommer dit med ett starkt budskap, att vi ligger långt fram i klimatarbetet och sedan länge har visat att det går att ställa om, kunna minska utsläppen och samtidigt växa i ekonomin, säger Frumerie.

– Vi ser mycket hända i det svenska samhället. Jag är övertygad om att vi också kommer att dela med oss av de goda exemplen.

TT: Hur viktigt är COP28?

– I min värld behöver varje COP vara det viktigaste tills vi har stängt ambitionsgapet och visat att vi är på rätt väg.

TT: Vad behöver hända för att det ska bli ett lyckat möte?

– I första hand ett robust utfall i den globala översynen. Sedan att vi tillsammans med aktörer på plats kan få ett utfall som visar på att omställningen är möjlig och att vi gemensamt kan tillämpa de lösningar som finns.