När kapitalismens kassakistor ska fyllas kommer allt annat i andra hand. Människor, andra djur, växter, hela planeten, skriver Jerker Jansson på veckans Under ytan.
Michael Pollan beskriver i sin bok The omnivores’ dilemma två självägande majsbönder i USA. Grannar. Båda drar ihop till sitt levebröd men lever inga lyxliv. Det är ett hårt slit att få ett jordbruk att fungera oavsett vilken teknik man använder och de båda bönderna har valt olika väg.
Den ena, Väster, är skuldsatt upp till öronen för sina moderna jordbruksmaskiner, köper sitt utsäde från något av de stora multinationella jordbruksföretagen som lovar enorma skördar om bonden bara köper hela paketet, bekämpningsmedel, gödsel och metoder. Han kan inte ens använda förra årets skörd som utsäde. Fröna kommer ur en F1-generation, alltså första generationen efter en korsning mellan olika inavlade sorter. Deras speciella, goda egenskaper försvinner efter en generation och sedan måste bonden köpa nya F1-frön.
Den andra bonden, Öster, har fortsatt att använda gammaldags metoder. En gammal stånkande dieseltraktor får sköta det mesta av det tunga jobbet och hans majs har fått pollineras fritt många säsonger utan att han ens har funderat på att köpa utsäde. Hans odling är inte helt ekologisk, men han behöver inte särskilt mycket onaturliga grejer för att hålla sitt jordbruk igång.
Majs som eldas upp
Bonden Väster betalar enorma summor för sina maskiner, gödsel, växtskydd och utsäde, vilket innebär att stora delar av de vinster som den överlägsna tekniken ger försvinner ner i någon annans ficka. Bonden Öster rulllar på på lägre nivå, har inte så mycket utgifter och betydligt mindre inkomster än Väster, men hankar sig i princip fram lika bra som grannen.
Väster får stora bidrag från staten, kopplade till mängden majs han producerar. Majs som sedan till stor del eldas upp eller används till att producera etanol. En rejäl omväg. Ett sätt att producera energi som kräver mer energi än man får ut. Ofta energi från fossilt bränsle eller kärnenergi.
Tänk dig en meter hög stapel med hundralappar, Västers, och en som bara är tre decimeter, Östers. Det som händer är att Väster drar ihop en massa pengar på att odla majs som ingen egentligen vill ha och sen ger det mesta av pengarna till folk som i princip bara sitter på dem.
Det går åt en massa energi och arbete för att förvandla jordens resurser till vinst för enskilda människor. Ett svart slukhål ur samhällets perspektiv. Väster har funderat på att börja odla ekologiskt, men det finns för mycket hinder i vägen. Det kostar honom mer i början och staten skiter i vad för slags majs han odlar. Den ska ju ändå eldas upp.
Lika rätt till frukterna
Marx införde begreppet mervärde. En människa som arbetar jobbar snart ihop till råvaror, maskiner och energi under en dag. Efter några timmar börjar hen skapa vinst. Ett värde som övergår själva produktionen. Under kapitalismen tillfaller vinsten den som äger företaget och en liten del delas ut till dem som arbetar som lön. Tillräckligt för mat och hyra och lite till. Inte för mycket. Men Marx menade att hela mervärdet tillhör den som arbetar. Eftersom den som investerat pengar i företaget har tjänat sin rikedom på andra människors arbete har den inte större rätt till vinsten än någon annan.
Pengar är en gemensam överenskommelse, en kulturell konstruktion. De är egentligen fullständigt värdelösa. En sedel kan inte laga ett brustet blodkärl, men den kan motivera en läkare att göra det. En siffra i internetbanken är inte till någon som helst nytta förrän pengarna används. Arbete skapar alla ekonomiska värden för Marx. Maten vi äter växer inte i affären. Någon har producerat den och pengars stora nytta är att vi kan byta saker fritt med varandra och att de kan användas fritt över tid och rum. Pengar överlever och i många fall är de gångbara överallt.
Problemet är bara att kapitalismen gör det möjligt att samla stora högar med dött arbete. Det är exakt vad rikedom är. Dött arbete. Och Västers slit med att producera en massa majs som någon annan får vinsten för dödar också hans arbete.
Vi arbetar en massa utan att det egentligen kommer till någon som helst nytta för oss eller samhället. Vi sköter vår del av en överenskommelse som ingen av oss någonsin fått chansen att välja bort. Det betyder att vi har rätt att opponera oss.
Som frihetlig vill jag inte lägga mig i hur folk lever sina liv. Jag har ingen vilja till makt och min moral går ut på att ingen har rätt att hindra någon annan från att göra något som inte skadar någon annan. Om de skadar sig själva kan det vara idé att kolla om de vill ha hjälp, men det är inte alltid så enkelt som att staten talar om för någon att den bara tror att den mår bra. Vårt samhälle skapas gemensamt av oss alla och att alla ska ha lika rätt till frukterna av det.
Naturen arbetar också
Det Marx missade var att naturen också arbetar. Den producerar på egen hand en massa värdefulla saker. Innan vi införde pengaekonomi levde vi direkt av naturen. Visserligen var det återigen ett värde som krävde arbete. Rötterna måste upp ur jorden och kokas. Men det rullar på i skogen och på ängarna utan vår inblandning. Oftast bättre.
Frågan är då om inte naturen borde ingå i det politiska tänkandet? Frågan är om inte en radikal samhällssyn oundvikligen måste se naturen som en minst lika viktig kraft som människorna? Precis som feminismen, oundgänglig för en modern marxist, är ekologismen nödvändig för att en ideologisk strömning ska kunna anses vara radikal, vänster, anarkistisk, frihetlig, socialistisk eller vad man nu vill kalla det.
På samma sätt som arbetsköpare gör stora vinster på andra människors arbete gör ett fåtal människor stora vinster på naturens arbete. Vinster som någon annan blir rik på. Naturens arbete förvandlas till pengar. Det är samma sorts rovdrift som på de arbetande människorna. Energi förvandlas till död rikedom. Och ju rikare de rika ska bli, desto hårdare måste produktionen drivas.
Inte för vår skull
Det är med andra ord inte för att vi ska få billig eller bra mat som jorden skövlas. Lika lite som människor utnyttjas för sitt eget bästa eller för att de ska överleva. Den kapitalistiska marknaden har inneburit att mänskligheten har fått tillgång till de mest fantastiska saker men den behövs inte för vår överlevnad. Den är en överbyggnad på ett samhälle som skulle fungera mycket bättre utan den. Och den är framför allt en jättelik resursförstörare. Ingen människa skulle väl påstå att det är bra och kul att skövla regnskog. Det är något som sker för att någon ska fylla sina kassakistor. Växternas, djurens och människornas intresse kommer då i andra hand. Hela planeten kommer i andra hand.
Problemet är att de socialistiska försök som man har gjort var minst lika idiotiska för miljön och människorna som kapitalismen. Värre i en del fall. Sovjet och Kina var knappast mönstersamhällen för en environmentalist. Tvärtom utsträcktes den förvridna idén om arbetarklassens rätt till makten över samhället till naturen. Miljön var bara en maskin.
Vi har ingenting att hämta där. Att hålla fast vid statssocialismen står snarare emot människornas och naturens behov. En frihetlig grön rörelse måste frigöra sig från det storskaliga tänkandet, måste förlägga sitt tänkande betydligt närmare jorden än så.
