Något har hänt med synen på arbete i vårt samhälle, konstaterar Tora Nord i sin avhandling i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet, Arbete som rättighet eller skyldighet – föreställningar om arbetsmarknadsfrånvaro i välfärdsstaten.

Vi talar om arbetslinjen, men som avhandlingen visar rymmer den flera olika linjer. En betonar rätten till arbete, rätten till en möjlighet att försörja sig. En annan ser arbetet som något vi bör delta i för att utvecklas, frigöras och bli bättre människor. En tredje linje är den som står för kontroll och disciplin – vi ska helt enkelt lyda. De olika linjerna har sitt ursprung i olika tider och ideologier, men alla går att känna igen i dagens samhällsdebatt.

Det som har hänt de senaste decennierna, hävdar Tora Nord, är att kontroll- och disciplinlinjen har blivit den dominerande. Det syns inte minst i vad som händer med den som inte arbetar. Den som inte har något jobb eller den som inte kan jobba på grund av sjukdom eller någon funktionsnedsättning.

Sedan 1990-talet har man slutat höja ersättningsnivåerna när löner och priser har höjts – i en del fall har de sänkts. Det ekonomiska glappet mellan den som arbetar och den som inte gör det har vuxit. Kontrollen av dem som får a-kassa, sjukpenning med mera har ökat, kraven har höjts, skriver Tora Nord. Ja, onekligen. Tidigare var ett läkarintyg ett läkarintyg och Försäkringskassan skötte administrationen. I dag får läkare ägna sin tid åt att svara på kassans absurt detaljerade frågor om varför patienten inte kan arbeta. Hon konstaterar också att det har blivit helt accepterat för myndigheter att gå ut och kollektivt anklaga människor för fusk.

Att hålla sig på mattan och stå till arbetsmarknadens förfogande har blivit individens skyldighet, men inte bara det. Vi har också fått ett individuellt ansvar för att se till att ha rätt utbildning, drill och disciplin. Vi ska vara anställningsbara, låta oss formas som människor för att passa möjliga arbetsköpare. Och det är inte bara så att förändringar i vårt sett att se på arbete återspeglas i samhällsfunktionerna. De påverkar också vårt sätt att se på arbetet och på varandra.

Det är lätt att känna igen det hon beskriver, och klargörande att se det falla in i ett mönster. Radion står på medan jag läser, regeringens vårbudget får kritik. Liberalerna vill ha fler enkla jobb med låga löner. Eller snarare vill de att någon annan ska ha dem, nämligen nyanlända. Centerpartiet instämmer och efterlyser sänkta skatter och enklare regler för småföretag. Tankarna går till Timbroretoriken om att ingen har rätt till andras pengar. Men rätt till andras arbete kan man uppenbarligen ha. Billigt, med låg skatt.

Arbete behövs, mer eller mindre – det ligger i sakens natur. Men den extremt uppskruvade retorik om arbete som är mainstream i dag handlar inte om behovet av arbete. Den handlar om att garantera vissa rätten till andras arbete, och det är något helt annat. Tora Nord ifrågasätter egentligen inte arbetslinjen som sådan, snarare vill hon ha tonvikt på rätten till ett arbete för att kunna försörja sig och välfärdssamhällets ansvar för att i första hand ge oss jobb, i andra hand en annan försörjning.

Men arbetslinjen är i sig onödig och destruktiv. Vi behöver befria oss från alla de lager på lager av uppskruvade idéer om vad vi måste göra för att vara värda att existera. Att basinkomstdebatten har börjat nå ut är ett ljus i tunneln, men till och med i basinkomströrelsen finns en ängslan för att pressen att arbeta kanske inte blir tillräckligt hård om människor kan försörja sig ändå. När sådana tankar dyker upp behöver vi ta ett steg tillbaka och tänka efter. För vi behöver dem inte. Vi behöver sansa synen på arbete och se varandra som medmänniskor, inte som enheter att disciplinera.

Efter pandemin kämpade Sankt Görans sjukhus med personalflykt som ledde till att majoriteten av sjuksköterskorna på ortopedklinikens vårdavdelningar var från bemanningsbolag. Det gjorde att kostnaderna ökade och det blev svårare att upprätthålla rutiner. Men när ortopeden lockade med arbetstidsförkortning fick de många fler sökanden. 

Idén till arbetstidsmodellen där sjuksköterskorna jobbar 80 procent med heltidslön (vilket i praktiken innebär en extra ledig dag i veckan), kom delvis från sjuksköterskegruppen. Upplägget innebär att det behövs lite fler sjuksköterskor men är trots det avsevärt billigare än hyrpersonal. Det ekonomiska argumentet fick sjukhusledningen att godkänna ett tvåårigt pilotprojekt, med start under hösten 2023, skriver Vårdfokus.

Nu hoppas ortopeden att sjukskrivningar ska minska och att såväl vårdkvalitet som produktivitet går upp när personalen får bättre återhämtning.

– Jag får en helt annan livsbalans och återhämtning. Jag orkar mer när jag är på jobbet, jag kan ge bättre vård, säger sjuksköterskan Nasrin Soltani vid ortopeden.

I kapitalismens tidevarv handlar många aktiviteter om lönsamhet och pengar för att ha medel till livsstilar där våra inköp i sin tur för hela planeten allt närmare katastrofens rand. Att stanna upp det industriella kretsloppet vore också en katastrof (säger experterna) då det krävs miljardtals transaktioner för att hålla världens samhällsekonomi växande och levande.

Skogens värde översätts i siffror. Pengar krävs i vår snabbt rullande vardag. Ingen vill hamna på bar backe. Allt fler personer i Sverige sjukskrivs för stress och utbrändhet och sliter med att försöka få ihop livspusslet. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna beskriver i många punkter rätten till ett värdigt liv oavsett nationalitet och livsplats.

Att erkänna de rådande omständigheterna ger idén om global medborgarlön: Om vi skapar en (påhittad) digitalt fungerande ekonomisk infrastruktur tillerkänns varje människa tillräckligt med pengar för ett värdigt liv, och då har vi kommit långt. Kan medborgarlön – en stadig basinkomst för alla, kanske med motkrav i form av viss delad samhällstjänst – vara en lösning?

Många av de sysslor som anses besvärliga att arbeta med: som diverse fysiskt arbete, städning, vård, med mera, skulle kunna delas upp på många fler personer, som med en basinkomst på till exempel 15 000 kronor i månaden då har möjlighet till mer i inkomst – men med betydligt färre arbetstimmar per månad. Den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann skriver dock i sin bok Kapitalismens slut (Fri tanke 2023) att medborgarlön inte är ett ultimat förslag då den, för att vara möjlig, som modell relaterar till en stadigt växande ekonomi, vilket är ohållbart som framtid (sidorna 225–226, Herrmann 2023).

Världen är ekonomiskt ojämlik. Men kanske kan vi ändra på det? Vi är nu åtta miljarder människor som har varsin människokropp, och varsin livstid här på jorden. Vi behöver erkänna att samtliga nu levande människor är i behov av en fungerande ekonomisk struktur. Samtidigt har vi som värld inte råd med de fossila utsläpp som vi skulle ha om åtta miljarder personer arbetade heltid. Och samtidigt sker redan mängder med arbete bara för att någon ska tjäna pengar, och då struntar man i naturens väl. 

Jag föreslår att vi väljer ett digitalt påhittat belopp per månad som ”världen” kan ge gratis till oss alla, oavsett ålder, och land. Dessa digitala pengar ska gå att använda till det vardagliga livets kostnader. Istället för att miljarder invånare arbetar med diverse idiotiska saker eller använder till exempel sin moped, motorcykel, lastbil eller bil för resor som varit nödvändiga för att få ihop mer pengar till hushållet, kan vi allesammans ta det lite lugnare.

Att ha tillräckligt med pengar är en situation som familjer med en förmögenhet redan lever med. Man försörjer sin släkt och familj och tar hand om alla så att ingen svälter eller lider ekonomisk nöd. Det synsättet kan vi ta till oss och översätta till alla människor på hela jordklotet. Det behövs samtidigt världsomfattande information att vi inte har råd med de utsläpp som pågår just nu. Alltså får vi kanske stänga mycket av den pågående produktionen, för vår överlevnad och framtids skull.

Kan vi låta oss nöjas med allt det som redan har producerats? En livsuppgift för alla nu levande att klara. Uttrycket: ”Det finns redan tillräckligt med kläder för att räcka till alla på Jorden i sex generationer framåt”, säger att vi faktiskt klarar oss med allt det som världens fabriker redan skapat. Vi kanske till viss del får byta livsstil. Det är ett världsprojekt! 

Åtgärden som socialtjänsten erbjuder kallas förmedling och innebär att kommunen hjälper till med själva hyresinbetalningen. Detta för att hyran inte ska betalas in för sent – vilket i förlängningen kan leda till vräkning. I dagsläget erbjuder 202 av landets 290 kommuner förmedling.

Men systemet, som ska vara ett skyddsnätet för att människor ska få behålla sina hem, fallerar ofta. Var femte kommun som lovat att sköta folks hyresinbetalningar har missat att betala i tid till rätt mottagare under de senaste 3,5 åren, visar en enkät som Hem & hyra skickat ut.

Göteborgs kommun har rapporterat cirka 40 missar sedan 2020. Jenny Broman (V), kommunalråd och högsta ansvariga politiker för kommunens socialtjänst, säger att det inte bara kan få katastrofala konsekvenser för enskilda – utan även skada förtroendet för socialtjänsten.

– Självklart kan det vara den ­mänskliga faktorn i något enstaka fall, men om det sker i många fall så är det ett systemfel som vi behöver titta på. Hade vi haft vetskap innan så hade vi ­agerat direkt. Vi tar det här på stort allvar, säger hon till Hem & hyra.

Tidningen granskning visar också flera hyresmissar i kommuner som själva rapporterat att de inte haft några missar alls. Det innebär att det troligtvis finns ett stort mörkertal.