Nobelpriset i litteratur är på dekis, prisets status har sakta sjunkit. I dag är Nobels fredspris det stora priset, och det är i Oslo kändisarna flockas när de ska spegla sig i glansen. När Bob Dylan fick litteraturpriset härom året blev han snabbt gratulerad av Keith Richards – som trodde att han fått fredspriset. Att det fanns ett pris i litteratur hade världens mest kände gitarrist glömt bort.
Hur blev det så här? Hur blev fredspriset det Nobelpris som får de feta rubrikerna medan litteraturpriset återfinns bland notiserna? Svaret heter Horace Engdahl. Under Horaces tid som ständig sekreterare devalverades Nobelpriset i litteratur på ett häpnadsväckande sätt.
Ett litteraturpris måste fungera som hävstång. Varannan gång måste man ge priset till en hyfsat känd författare som skapar uppmärksamhet. Kraften i det namnet lyfter sedan upp det mer okända namn som får priset året därpå. Om man väver samman kända och okända namn skapar man en uppåtgående rörelse för själva priset.
Men det här ville Horace Engdahl inte höra talas om. Under sin tid som sekreterare odlade han istället en idé om att kraften i namnet Nobel kunde bära vilka obskyra och trista författare som helst. Resultatet blev det förväntade: allmänheten slutade lyssna och glansen på Nobelpriset i litteratur falnade.
Fredspriset hade namn som Michail Gorbatjov, Nelson Mandela och Barack Obama. Svenska Akademien svarade med namn som ingen kunde när de presenterades – och som ingen mindes efteråt.
Ett år fick J M Coetzee priset. Han lever i ett slags utanförskap och skriver om sina problem med detta. Nästa år fick Elfriede Jelinek priset. Hon lever i ett slags utanförskap och skriver om sina problem med detta. Sen fick Jean-Marie Gustave Le Clézio priset. Han lever – surprise surprise – i ett slags utanförskap, och så vidare.
Horace Engdahl beskrev Akademiens val under dessa år som ”höglitteratur”, men lade man dessa författarskap bredvid varandra framstår det hela mer som ett slags personlig fetisch.
Under ett par decennier odlade Svenska Akademien en fäbless för det öde inre landskapet, som de sedan försökte kränga till resten av världen. Men att höra en akademi prisa sina egna tomma inre liv år efter år är lika upphetsande som att höra någon berätta om en skofetisch. Om man nu inte råkar gilla sånt själv.
Bob Dylan kunde ha ändrat på detta. Nätterna efter Dylans Nobelpris satt jag och surfade mellan forum i USA, Tyskland och England, och alla diskuterade samma sak: är Bob Dylan litteratur eller inte? Hundratusentals, kanske miljoner människor världen över diskuterade plötsligt Nobelpriset i litteratur från den bästa av utgångspunkter: vad är litteratur? För första gången på åratal hade priset gått till någon som kunde skapa ett samtal. När folk pratar om litteratur kommer de till slut att läsa litteratur, och det borde vara akademiens målsättning: att skapa intresse för litteraturen och inspirera läsande. Bob Dylans Nobelpris var en höjdpunkt för Svenska Akademien – och för litteraturpriset.
Det senaste bråket i Akademien måste ses mot denna bakgrund. Till det yttre handlar bråket om ekonomiska bidrag, sexuella trakasserier och en akademiledamot som läckt information om Nobelpriset. Men det handlar också om vad Akademien och Nobelpriset i litteratur ska vara. Ska Akademien fortsätta att dela ut priset i sin egen garderob, eller ska det vara en hävstång för litteraturen i en global skala?
Det är lite underhållande när höga kulturprofiler grälar som små barn.
Det är lite oroande när höga kulturprofiler grälar som små barn.
