Nyhetsmagasinet Syre Nummer 254 tisdag, 10 april 2018
Krönika

Fotboll och identitet

Med våren börjar även fotbollssäsongen. I Sverige är det så i varje fall. Till skillnad från de stora europeiska ligorna som avslutar säsongen inför sommaren tar vi i Sverige ett sommaruppehåll och avslutar i november.

För en fotbollssupporter är en lång väntan med fotbollsabstinens över. Efter att ha bänkat sig framför tv:n i höst- och vintermörkret och tittat på matcher från andra ligor kan den fotbollsintresserade planera matcher som går att se på arenan och uppleva helheten och stämningen i det, förhoppningsvis, fina vår- och sommarvädret.

Att följa ett lag och vara fotbollssupporter är något som jag fick aktivera mig igen i här i Sverige. Jag hade ett stort fotbollsintresse under min ungdomstid i Teheran. Jag spelade mycket fotboll själv och gick även och såg matcher när mitt favoritlag spelade.

En fotbollssupporter hejar nästan alltid på minst ett lag till, oftast från de stora europeiska ligorna, från Spanien, England, Italien med flera. Bland mina fotbollsintresserade vänner i Teheran var det bara jag och en till som hejade på ett svenskt lag, nämligen IFK Göteborg. Det var på 80-talet när Blåvitt hade sina stora framgångar i den europeiska ligan.

Jag hade ingen riktig uppfattning om var Sverige fanns på kartan då, för det var ointressant för mig. Jag kände dock till Abba, Olof Palme, Volvo etcetera, som var pusselbitar i min bild av Sverige. Jag började heja på Blåvitt, framför allt för att de var riktiga underdogs som utmanade de stora europeiska giganterna. Blåvitt blev en ny pusselbit i min bild av Sverige.

Sedan blev jag tvungen att fly Iran på grund av kriget kriget och råkade hamna i Sverige. ”Råkade hamna”, för som sagt hade jag ingen uppfattning om landet. Det råkade vara så att min morbror med familj hade flytt hit några år innan, och det var han som hjälpte mig och min bror att fly när det blev vår tur.

För några år sedan, många år efter flykten, funderade jag på att börja följa allsvenskan. Jag hade mitt fotbollsintresse kvar hela tiden och kollade på matcher på tv, och då och då råkade jag även se en match live på någon arena.
Men jag kände en saknad efter supporterskapet. Det är trevligt att samlas kring något gemensamt intressant, i det här fallet följa ett fotbollslag, gå på matcher, analysera hur laget spelar och spekulera om framtiden.

Det som jag mest uppskattar att jag har lärt mig i och med min flykt och under den resan är att inte ta några identiteter för givna och självklara. Jag pratar hellre om “identifieringar” för i det ordet ryms ett aktivt subjekt, en som identifierar sig. Ens identifieringar har mer eller mindre betydelse i olika kontexter. Att vara syskon, barn till föräldrarna, pedagog, aktivist, Hisingsbo, göteborgare, svensk, iranier, hårdrockare, fotbollssupporter, BK Häcken-supporter, och så vidare, får mer eller mindre relevans beroende på sammanhanget. Jag har lärt mig att inte ta en för given och en annan för omöjlig. Dessa är mina identiteter och ingen annans.

Och för mig känns det som att ödet trots allt ville att jag skulle hamna i Sverige och i Göteborg, på Hisingen, och heja på världens bästa fotbollslag.

Tumme upp:

Våren verkar vara på ingång till slut med ljusare dagar och hopp om mer ljus och värme i det medmänskliga.

Tumme ner:

Sex personer deporterades från Kållered till Kabul förra veckan.


Nummer 254 tis 10/4-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 254

tis 10/4-18 Fler nummer