Polar anarki – möte med Nordenskiöld och Vega i isen

M/S Eva bryter drivis. Det är sent i maj år 1879. Minus 14,3 grader. Enstaka isflak söker sig än till varandra och växer sig starka tillsammans. Istäcket är dock inte tjockare än att vårt smäckra ångfartyg kan fortsätta stäva mot sitt mål, M/S Vega, ett tag till.

Hon är byggd i bessemerstål efter samma mått som Vegas tenderfartyg M/S Lena nere i Motala. Efterhand som isen skapar ett snart ogenomträngligt skal börjar besättningen planera för etappen över packisen.

– Samling i respektive grupp, hojtar kapten Andrée.

En grupp hukar över kartan, en annan hämtar upp utrustning, en tredje förbereder däck. Var gör vi strand… förlåt, ishugg? Var slår vi upp basläger? Var förlägger vi nöddepåer och hur många? Bör vi räkna in en eventuell räddningsexpedition för räddningsexpeditionen? Och om Vega krossats i sin isvagga behöver ett stort antal av hennes besättningsmän komma med till baslägret.

Det senaste livstecknet daterades ett par veckor efter infrysningen och anlände Sverige först den 16 maj.

Finna och bistå Vega

Vega har legat i ofrivilligt vinterkvarter utanför Tjuktjkhalvön i nordöstra hörnet av Sibirien, Asien, inte långt från Berings sund, sen den 29 september i fjol (först den 17 juli ska hon komma loss).

Något som skapade stort hallå i hela Sverige, faktiskt, när det väl blev känt. Vegas mål är att finna Nordostpassagen, en vid men helst så låg båge som möjligt i Norra ishavet över euroasiatiska kontinenten.

Vår uppgift är att finna och bistå henne. I egenskap av dokumentalist är jag ombord. Emellan skrivpassen hjälper jag emellertid till på båten. Evas besättning à fem män och fem kvinnor ska förse Vega med proviant, verktyg, utrustning, som forslas på två stora slädar, vardera dragen av åtta huskies, dessa tåliga och trogna polarhundar.

Vi gör cirka 50 verst* om dagen. Vi har gott före hela vägen. Här och var råkar och torossoer som bereder oss en del svårigheter, men inget att skriva hem om.

Ett snurrande vindhjul

På avstånd ser jag den tremastade barken i isen. Hon ser stoisk ut, som låg hon i torrdocka, tycks ha klarat polarvinterns påfrestningar. Byggd i Bremerhafen 1872, som fångstfartyg. Ekskrovet har en förhydring av greenheart, ett tätt, kompakt karibiskt träslag, lik tobisgrisslans ishud. Besättning: 30 man. Maxfart: 7 knop. Längd: 43,4 m. Bredd: 8,4 m. Djup: 4,9 m.

Långskäggiga, svartmuskiga män i sälskinnanorak vinkar vilt på oss, hundarna hälsar på varandra medelst skall. Däcket täckt av segelduk och snö. På den grova toppmasten snurrar ett vindhjul. Vad är dess funktion? frågar jag expeditionens ledare Adolf E Nordenskiöld.

– Ah, den ja, den är kopplad till dynamon som förser oss med elektricitet, unge man, när det nu blåser.

Så genialt, tänker jag, när vi senare sitter nere i mässen med varsin rykande bleckmugg blaskigt kaffe. Som present har vi med oss starkare varor, men Nordenskiöld avböjer.

En man med karaktär och samvete. Han må vara ledare, men befälhavare är den gamle sjöbjörnen löjtnant Louis Palander. De har gjort resor ihop förr, litar fullständigt på varandra och hyser en nära relation. Platonisk eller rentav erotisk?

Palander är även en inte helt oäven fotograf: Tjuktjk-fotona kommer att röna visst beröm. Han har spänt upp en smutsvit duk av lärft som fond i den improviserade studion. Bara nu de aktiva tjuktjerna vill sitta still under den långa bländartiden. De ser förväntansfulla och smått spända ut. Fotona ska senare visas på Slottutställningen samt på Etnografiska museet.

Nordenskiöld ber att få rekommendera sig, men tillägger, vänd mot mig:

– I morgon ska vi få oss en längre pratstund.

Jag blir kvar i mässen ett bra tag till, snart varse att minivindkraftverket konstruerats av Petterson, Vegas förste maskinist.

– Idén fick jag av hemtraktens mjölkvarnar, fastän främst av ingenjör John Ericsson som året innan vi for gav ut Contributions to the centennial exhibition. Den finns i skeppsbiblioteket, den har jag tragglat mig igenom, om och om igen. Ericsson undersökte utöver maskiner och propellrar eviga och perpetuella energikällor som sol och vind och vatten, berättar han.

Sen slinker samtalet in på de olika folk Vega mött på färden. De talar med tilltro till civilisationens och vetenskapens överlägsenhet, samtidigt som en omisskännlig beundran för polarfolken som lever och i den stränga miljön kan skönjas i deras röster. De har ju haft ett dagligt utbyte med tjuktjerna under infrysningens åtta månader.

Människans besatthet

Av den ursprungliga halvmiljonen ren- och kusttjuktjer finns i dag blott 15 000 kvar. De sovjetiska myndigheterna militariserade deras mark och tvångsevakuerade dem samtidigt, därför är de beroende av staten.

– Vad är är er syn på de urfolk ni stött på under era polarexpeditioner, ingenjör Nordenskiöld?

Det är morgonen efter och vi sitter i kajutan med varsin kopp te.

– Av de polarfolk som jag stiftat bekantskap med står renlappen utan tvivel högst, och därnäst kommer eskimåerna från danska Grönland. Näst dessa eskimåerna i nordvästra Amerika. Därnäst kommer tjuktjerna, som hittills endast har haft obetydlig beröring med män av europeisk ras. På sista plats kommer samojederna, åtminstone de som bebor gränstrakterna mot den kaukasiska stammens länder.

När jag försöker förklara för Nordenskiöld att 2018 har samtliga dessa folk decimerats till ett minimum, att även om européer i allt högre grad upphör med nedsättande beteckningar som lapp, eskimå, indian, så finns dessa felaktigheter fortfarande kvar, ser han uppriktigt brydd ut, och säger något förvånande:

– I tjuktjerbyar vi besökt råder rena anarkin. Ändå härskar den största enighet i dessa små samhällen utan överhet. Det finns massor av barn, friska och frodiga och ömt omhuldade av de äldre. Kvinnorna behandlas som männens jämlikar, mannen frågar alltid hustrun till råds.

Med tanke på att han gjort nio sjöfärder vid polen på 20 år kan en anta att han trivs minst lika bra med dem som med sina landsmän. Hans reseskildringar innehåller alltid detaljerade etnografiska observationer och initierade konklusioner.

– Vet ni att er bedrift att finna Nordostpassagen bidragit till den kommersiella exploateringen och merkantila sjöfarten i Arktis?

– Aj, det var illa, men självfallet logiskt med tanke på att människans ävlan och vilja, snudd på besatthet att exploatera inte bara okända marker utan även dolda skatter. Det stör mig dock storligen att ursprungsbefolkningarna i samtliga fall trängs undan och i vissa dödas.

Längtar nog tillbaka

I ett försök att lätta upp stämningen berättar jag att Vegaexpeditionen i dag har vad som synes vara en permanent utställning i den första vrån till vänster på Etnografiska. Det glädjer honom. Det märks.

Vid hemkomsten till Stockholm den 24 april 1880 möts Vega av en myriad flytetyg ute på Saltsjön, det hurras, skålas och saluteras. ”Lika hyllad som idrottsmän och popartister blir idag” skriver Etnografiska. Hon ankrar nedanför Slottet så som det anstår en kunglighet.

– Först nu, och sedan de flesta på detta område kunniga män har förklarat företaget omöjligt, har Nordostpassagen äntligen blivit genomseglad i sin helhet, utan att ett enda människoliv offrats, utan sjukdom bland deltagarna och utan ringaste skada på fartyget, säger Adolf E Nordenskiöld inför de församlade och blickar ömt på m/s Vega.

När jag trampar hem över Skeppsbron på min gamla Rex, efter all pompa och ståt, kan jag inte låta bli att tänka att han nog redan längtar ut till nästa seglats, med sin sparringpartner Palander, genom isöknen till polarfolken och ”den rena anarkin”.

Postskriptum: Samtliga Nordenskiölds uttalanden, med smärre omskrivningar, är hämtade ur hans reseberättelse ”Vegas färd kring Asien och Europa”.

*En verst, ryskt längdmått, är 1,067 km.