M/S Eva bryter drivis. Det är sent i maj år 1879. Minus 14,3 grader. Enstaka isflak söker sig än till varandra och växer sig starka tillsammans. Istäcket är dock inte tjockare än att vårt smäckra ångfartyg kan fortsätta stäva mot sitt mål, M/S Vega, ett tag till.

Hon är byggd i bessemerstål efter samma mått som Vegas tenderfartyg M/S Lena nere i Motala. Efterhand som isen skapar ett snart ogenomträngligt skal börjar besättningen planera för etappen över packisen.

– Samling i respektive grupp, hojtar kapten Andrée.

En grupp hukar över kartan, en annan hämtar upp utrustning, en tredje förbereder däck. Var gör vi strand… förlåt, ishugg? Var slår vi upp basläger? Var förlägger vi nöddepåer och hur många? Bör vi räkna in en eventuell räddningsexpedition för räddningsexpeditionen? Och om Vega krossats i sin isvagga behöver ett stort antal av hennes besättningsmän komma med till baslägret.

Det senaste livstecknet daterades ett par veckor efter infrysningen och anlände Sverige först den 16 maj.

Finna och bistå Vega

Vega har legat i ofrivilligt vinterkvarter utanför Tjuktjkhalvön i nordöstra hörnet av Sibirien, Asien, inte långt från Berings sund, sen den 29 september i fjol (först den 17 juli ska hon komma loss).

Något som skapade stort hallå i hela Sverige, faktiskt, när det väl blev känt. Vegas mål är att finna Nordostpassagen, en vid men helst så låg båge som möjligt i Norra ishavet över euroasiatiska kontinenten.

Vår uppgift är att finna och bistå henne. I egenskap av dokumentalist är jag ombord. Emellan skrivpassen hjälper jag emellertid till på båten. Evas besättning à fem män och fem kvinnor ska förse Vega med proviant, verktyg, utrustning, som forslas på två stora slädar, vardera dragen av åtta huskies, dessa tåliga och trogna polarhundar.

Vi gör cirka 50 verst* om dagen. Vi har gott före hela vägen. Här och var råkar och torossoer som bereder oss en del svårigheter, men inget att skriva hem om.

Ett snurrande vindhjul

På avstånd ser jag den tremastade barken i isen. Hon ser stoisk ut, som låg hon i torrdocka, tycks ha klarat polarvinterns påfrestningar. Byggd i Bremerhafen 1872, som fångstfartyg. Ekskrovet har en förhydring av greenheart, ett tätt, kompakt karibiskt träslag, lik tobisgrisslans ishud. Besättning: 30 man. Maxfart: 7 knop. Längd: 43,4 m. Bredd: 8,4 m. Djup: 4,9 m.

Långskäggiga, svartmuskiga män i sälskinnanorak vinkar vilt på oss, hundarna hälsar på varandra medelst skall. Däcket täckt av segelduk och snö. På den grova toppmasten snurrar ett vindhjul. Vad är dess funktion? frågar jag expeditionens ledare Adolf E Nordenskiöld.

– Ah, den ja, den är kopplad till dynamon som förser oss med elektricitet, unge man, när det nu blåser.

Så genialt, tänker jag, när vi senare sitter nere i mässen med varsin rykande bleckmugg blaskigt kaffe. Som present har vi med oss starkare varor, men Nordenskiöld avböjer.

En man med karaktär och samvete. Han må vara ledare, men befälhavare är den gamle sjöbjörnen löjtnant Louis Palander. De har gjort resor ihop förr, litar fullständigt på varandra och hyser en nära relation. Platonisk eller rentav erotisk?

Palander är även en inte helt oäven fotograf: Tjuktjk-fotona kommer att röna visst beröm. Han har spänt upp en smutsvit duk av lärft som fond i den improviserade studion. Bara nu de aktiva tjuktjerna vill sitta still under den långa bländartiden. De ser förväntansfulla och smått spända ut. Fotona ska senare visas på Slottutställningen samt på Etnografiska museet.

Nordenskiöld ber att få rekommendera sig, men tillägger, vänd mot mig:

– I morgon ska vi få oss en längre pratstund.

Jag blir kvar i mässen ett bra tag till, snart varse att minivindkraftverket konstruerats av Petterson, Vegas förste maskinist.

– Idén fick jag av hemtraktens mjölkvarnar, fastän främst av ingenjör John Ericsson som året innan vi for gav ut Contributions to the centennial exhibition. Den finns i skeppsbiblioteket, den har jag tragglat mig igenom, om och om igen. Ericsson undersökte utöver maskiner och propellrar eviga och perpetuella energikällor som sol och vind och vatten, berättar han.

Sen slinker samtalet in på de olika folk Vega mött på färden. De talar med tilltro till civilisationens och vetenskapens överlägsenhet, samtidigt som en omisskännlig beundran för polarfolken som lever och i den stränga miljön kan skönjas i deras röster. De har ju haft ett dagligt utbyte med tjuktjerna under infrysningens åtta månader.

Människans besatthet

Av den ursprungliga halvmiljonen ren- och kusttjuktjer finns i dag blott 15 000 kvar. De sovjetiska myndigheterna militariserade deras mark och tvångsevakuerade dem samtidigt, därför är de beroende av staten.

– Vad är är er syn på de urfolk ni stött på under era polarexpeditioner, ingenjör Nordenskiöld?

Det är morgonen efter och vi sitter i kajutan med varsin kopp te.

– Av de polarfolk som jag stiftat bekantskap med står renlappen utan tvivel högst, och därnäst kommer eskimåerna från danska Grönland. Näst dessa eskimåerna i nordvästra Amerika. Därnäst kommer tjuktjerna, som hittills endast har haft obetydlig beröring med män av europeisk ras. På sista plats kommer samojederna, åtminstone de som bebor gränstrakterna mot den kaukasiska stammens länder.

När jag försöker förklara för Nordenskiöld att 2018 har samtliga dessa folk decimerats till ett minimum, att även om européer i allt högre grad upphör med nedsättande beteckningar som lapp, eskimå, indian, så finns dessa felaktigheter fortfarande kvar, ser han uppriktigt brydd ut, och säger något förvånande:

– I tjuktjerbyar vi besökt råder rena anarkin. Ändå härskar den största enighet i dessa små samhällen utan överhet. Det finns massor av barn, friska och frodiga och ömt omhuldade av de äldre. Kvinnorna behandlas som männens jämlikar, mannen frågar alltid hustrun till råds.

Med tanke på att han gjort nio sjöfärder vid polen på 20 år kan en anta att han trivs minst lika bra med dem som med sina landsmän. Hans reseskildringar innehåller alltid detaljerade etnografiska observationer och initierade konklusioner.

– Vet ni att er bedrift att finna Nordostpassagen bidragit till den kommersiella exploateringen och merkantila sjöfarten i Arktis?

– Aj, det var illa, men självfallet logiskt med tanke på att människans ävlan och vilja, snudd på besatthet att exploatera inte bara okända marker utan även dolda skatter. Det stör mig dock storligen att ursprungsbefolkningarna i samtliga fall trängs undan och i vissa dödas.

Längtar nog tillbaka

I ett försök att lätta upp stämningen berättar jag att Vegaexpeditionen i dag har vad som synes vara en permanent utställning i den första vrån till vänster på Etnografiska. Det glädjer honom. Det märks.

Vid hemkomsten till Stockholm den 24 april 1880 möts Vega av en myriad flytetyg ute på Saltsjön, det hurras, skålas och saluteras. ”Lika hyllad som idrottsmän och popartister blir idag” skriver Etnografiska. Hon ankrar nedanför Slottet så som det anstår en kunglighet.

– Först nu, och sedan de flesta på detta område kunniga män har förklarat företaget omöjligt, har Nordostpassagen äntligen blivit genomseglad i sin helhet, utan att ett enda människoliv offrats, utan sjukdom bland deltagarna och utan ringaste skada på fartyget, säger Adolf E Nordenskiöld inför de församlade och blickar ömt på m/s Vega.

När jag trampar hem över Skeppsbron på min gamla Rex, efter all pompa och ståt, kan jag inte låta bli att tänka att han nog redan längtar ut till nästa seglats, med sin sparringpartner Palander, genom isöknen till polarfolken och ”den rena anarkin”.

Postskriptum: Samtliga Nordenskiölds uttalanden, med smärre omskrivningar, är hämtade ur hans reseberättelse ”Vegas färd kring Asien och Europa”.

*En verst, ryskt längdmått, är 1,067 km.

En allmänning är något som ägs och brukas gemensamt. Ursprungligen syftade det på jordbruksmark eller skogsområden, men det har i dagens samhälle fått en vidare betydelse och kan användas om allt ifrån operativsystemet Linux och webbencyklopedin Wikipedia till en gemensamt ägd verkstad eller samlingslokal. Ägandeförhållandena kan se olika ut, men i Sverige är det till exempel vanligt att en allmänning ägs av en samfällighet.

Dilemmat

Kritiker av allmänningar brukar hävda att människans inneboende egoism leder till att systemet inte fungerar eftersom alla ser mer till sitt eget bästa än till kollektivets. Det här dilemmat är långt ifrån nytt, redan Aristoteles skrev att “det som är gemensamt för störst antal personer får minst omsorg. Människan bryr sig mest om det som är hennes eget och mindre om det som är gemensamt.” På 1800-talet skrev den brittiske ekonomen William Forster Lloyd en pamflett där han tog upp ett exempel på allmänningens dilemma.

Exemplet handlade om en grupp fåraherdar som delade en bit mark tillsammans, vilket var vanligt i den tidens England. Lloyd lyfte fram att ur den enskilde fåraherdens perspektiv skulle det vara rationellt att skaffa fler får för att öka avkastningen, men för gruppen som helhet skulle det bli ohållbart eftersom det skulle leda till att marken överutnyttjades.

Spridning

1968 fick begreppet Allmänningens dilemma stor spridning då den amerikanske ekologen Garett Hardin skrev en artikel som hette just ”Tragedy of the commons”. Hardin utvidgar begreppet till att gälla hela jordklotet och tar upp tre exempel på allmänningens dilemma: överbefolkningen, utnyttjandet av naturresurser och människans förhållande till välfärdsstaten. I alla dessa fall menar Hardin att individens mål – till exempel att skaffa egna barn, att använda upp viktiga resurser eller att utnyttja välfärdssystemet för sin egen vinning – strider mot det som är bäst för mänskligheten i stort. 
Man kan dela upp dilemmat i två kategorier. Dels att det som är gemensamt överutnyttjas. Lloyds pamflett om betesmarken är ett exempel på detta, men också dagens storskaliga fiske där många fiskarter håller på att försvinna eftersom det fiskas för mycket. Dels att ingen tar ansvar för det gemensamma, ett exempel på det kan vara ett kollektiv där ingen städar eftersom ingen specifikt har det ansvaret eller att man ägnar mer tid åt att ta hand om sin egen odlingslott än en gemensam eftersom man tjänar mer på det.

Ett av de största exemplen på dilemmat är kanske klimatförändringarna, där det som uppfattas som positivt för individer – i alla fall på kort sikt – riskerar att förstöra hela vår livsmiljö. 

Lösningar

Så hur kan man lösa dilemmat? Elinor Ostrom, som fick Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne 2009, har föreslagit att dilemmat inte är så svårt som Garett Hardin och andra vill göra gällande. Hon pekar på att det finns gott om allmänningar över hela världen som fungerar framgångsrikt och där de som driver allmänningen gemensamt har beslutat om vilka regler som ska gälla. Det underlättar dock, menar Ostrom, om det finns tydliga gränser för vad som är gemensamt, att alla är medvetna om vad som händer om resurserna överutnyttjas och att det drivs av en lokalt förankrad  grupp med tydliga sociala normer och värderingar.

Ett annat exempel på hur man kan lösa dilemmat är det som brukar kallas för naturens rättigheter. Om man, som man till exempel har gjort med floden Whanganui på Nya Zeeland, erkänner floder, skogar och berg som subjekt med rätt att finnas till så förhindrar man också människor från att överexploatera dem.

Geografen Douglas L. Johnson har studerat nomadiska pastoralistsamhällen i Nordafrika och Mellanöstern och lyfter fram att för många av dem som lever i dessa samhällen är inte det viktigaste att få en så hög profit som möjligt utan att långsiktigt minimera riskerna, vilket man gör genom att inte överutnyttja en bit mark.

Från vänsterhåll menar många att allmänningens dilemma har använts som ett propagandaverktyg för att rättfärdiga privat ägandeskap framför gemensamt ägande. Propagandaverktyg eller ej – att allmänningar omöjligt skulle kunna fungera på grund av människans  inneboende egoism får nog anses vara en myt. Fråga till exempel det schweiziska jordbrukskollektivet som framgångsrikt har drivit en allmänning sedan 1517, samtidigt som bönderna också har haft sina egna privata odlingar.

Extinction Rebellion, eller XR, startade i England 2018. Det är en organisation som använder sig av fredlig civil olydnad för att få regeringar världen över att genomföra konkreta åtgärder i syfte att stoppa en ekologisk och social kollaps. XR vill också att det ska införas medborgarråd för klimaträttvisa och ekologisk hållbarhet och att vi ska ha uppnått nettonollutsläpp år 2025.

Återställ våtmarker

Beskrivs ibland som en utbrytargrupp ur XR. Återställ våtmarker driver frågan att vi ska stänga ner torvbrytningen och återställa Sveriges alla våtmarker. Enligt organisationen står torrlagda våtmarker för 25% av Sveriges koldioxidutsläpp och de menar därför att detta är en av de lägst hängande frukterna för att stoppa klimatförändringarna. Organisationen har fått stor uppmärksamhet för sina vägblockader och för att de tagit sig in på olika arenor med banderoller.

Greenpeace

Greenpeace grundades i Kanada 1971 och kan sägas ha gått i bräschen för den fredliga civila olydnad som många miljöorganisationer ägnar sig åt idag. Från att främst ha varit en anti-kärnkraftorganisation breddades de snart och började ägna sig åt olika typer av miljöfrågor. De har blivit kända för sina spektakulära aktioner, både till land och till havs, mot till exempel valfångst, kärnkraftsanläggningar med mera. I dagsläget fokuserar de mestadels på att stoppa den globala uppvärmningen och bevara den biologiska mångfalden i haven.

Naturskyddsföreningen

Sveriges största och äldsta miljöorganisation. Bildades 1909 av ett antal akademiker och bland de första medlemmarna fanns bland andra Selma Lagerlöf. Organisationen har lokalavdelningar i hela Sverige som bland annat ägnar sig åt studiecirklar, naturvandringar, prylbytardagar och mycket mycket mer. Samtidigt ägnar de sig också åt lobbyverksamhet på nationell nivå. Ligger också bakom miljömärkningen Bra miljöval.

Fältbiologerna

Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. De bildades 1947 och har precis som moderorganisationen en väldigt spretig verksamhet med allt ifrån fågelskådning och exkursioner till klimat- och rättviseaktioner. De uppfattas dock av många som lite mer radikala än Naturskyddsföreningen och de har använder ibland civil olydnad. Föreningen riktar sig till personer i åldern 6 till 25 år.

Världsnaturfonden WWF

WWF behöver kanske ingen närmare presentation. Det är en av världens största miljö- och naturvårdsorganisationer och driver framförallt frågan om att hejda förstörelsen av värdefulla livsmiljöer och bevara den biologiska mångfalden. Men man arbetar också med att förnybara resurser ska användas hållbart och att minska ohållbar konsumtion. Sedan starten 1961 har de bland annat inrättat flera nationalparker och tagit initiativ till världens största miljömanifestation, Earth Hour.

Jordens vänner

Jordens vänner är den svenska grenen av Friends of the Earth som sägs vara världens största demokratiska miljöorganisation med drygt två miljoner medlemmar. Förutom miljö har de stort fokus på demokrati och social rättvisa. En fråga som de drivit länge är kampen mot skövlingen av regnskog i Sydamerika. På senare år har de också börjat arbeta mer med klimaträttvisa och energifrågor.

Fridays for future

Greta Thunberg kan sägas vara upphovspersonen till den världsomspännande rörelsen Fridays for future. Allt började med att hon skolstrejkade utanför riksdagshuset innan valet 2018, snart anslöt fler och efter bara någon månad hade skolstrejkerna börjat sprida sig till andra länder. Organisationen söger själva att 14 miljoner människor har deltagit i skolstrejkerna sedan i 7500 olika städer. FFF drivs av ungdomar men det finns också sidoorganisationer som till exempel Grandparents for future för äldre som stöttar kampen.

End Ecocide Sweden

Till skillnad från många av de andra organisationerna här vill End Ecocide Sweden inte bara skydda naturen utan också ge den rättigheter. End Ecocide-rörelsen finns i många länder, i vissa länder har man lyckats ge floder rättigheter och på andra platser har man till och med lyckats få in naturens rättigheter i grundlagen.

Skydda skogen

Skydda skogen är en relativt ung förening. Den grundades 2009 med syfte att bevara gammelskogarna och andra skogar med höga naturvärden. De senaste åren, då skogsfrågan har blivit alltmer uppmärksammad, så har även Skydda skogen fått ett större genomslag. Förutom att lyfta skogar som hotas att avverkas i Sverige så har de även uppmärksammat Ikeas avverkning av värdefull skog i Ryssland.

Urbergsgruppen

Urbergsgruppen arbetar för långsiktig hushållning med jordens naturresurser och för minskat uttag av ändliga råvaror ur jordskorpan. Gruppen har sitt ursprung på Gotland och deltog i den uppmärksammade kampen för Ojnareskogen 2012. De har också tagit ställning mot flera gruvor och kalkbrott.

Älvräddarna

Älvräddarna har funnits sedan 1970-talet då utbyggnaden av vattenkraften var en het fråga. I dag verkar man bland annat för att den befintliga vattenkraften ska miljöanpassas, att man ska stoppa utbyggnad av ny vattenkraft och att man ska riva ut onödig vattenkraft som producerar lite el men förstör viktiga vattendrag. Under årens lopp har Älvräddarna bland annat lyckats få Vindelälven, Kalixälven, Piteälven och Torne Älv att bli skyddade nationalälvar.

Ta Tillbaka framtiden

Precis som Fridays For Future är det här en organisation för unga. De beskriver sig själva som att de ”gör fredligt motstånd mot samhället som bränner upp våra chanser till ett värdigt liv”. Organisationen bildades tidigare i år och har hittills framförallt blockerat vägen för oljetankbilar. I september störde de också Ulf Kristerssons AW i protest mot budgeten. 

Våra barns klimat

2012 startade en grupp oroliga föräldrar något som de kallade för Föräldravrålet. Gruppen bytte senare namn till Våra barns klimat. De har skrivit ett upprop som har fått stor spridning och har även tagit initiativ till en internationell plattform som i dag samlar 60 organisationer i 18 olika länder. De lutar sig bland annat mot Parisavtalet, FN:s Barnkonvention och det svenska generationsmålet.

Rewilding Sweden

Runtom i världen pratas det alltmer om att återförvilda naturen, till exempel genom att återinföra arter som har varit utdöda. En sak som det har talats mycket om är att sätta ut visenter som skulle kunna beta och hålla de öppna landskapen levande. Men Rewilding Sweden arbetar också mycket med sådant som att återställa våtmarkerna och se till att älvarna får rinna längs sina naturliga banor.

Omställningsnätverket

Omställningsnätverket är en organisation som samlar olika omställningsgrupper i Sverige. Omställningsgrupperna i sin tur ägnar sig åt all möjlig typ av omställning, till exempel gemensamhetsodlingar, lokalekonomi att driva lokala föreningshus och mycket mer. Kanske finns det en omställningsgrupp på din hemort?

I början av 2020-talet ger sig Fredrik Loberg iväg på en resa. Med sin elbil kryssar han kors och tvärs genom Sverige, från de allra sydligaste husen och ända upp till Abisko. På vägen möter han och samtalar med olika miljöhjältar, eller ”planetskötare”. Det är Gittan på Gotland som arbetat som programmerare men som nu anordnar studiecirklar om klimatet och har startat gruppen Gretas gamlingar. Det är Selina i Kista som kommit till Sverige från Bangladesh och som oroar sig över klimatförändringarna i sitt gamla hemland. Det är Anders utanför Söderhamn som har varit drivande i Omställningsrörelsen i många år och bland annat startat Potatisuppropet. Och många fler.

Parallellt med resan återges nyhetshändelser i kursiv stil. Det börjar med pandemins utbrott i början av 2020 och sträcker sig ända fram till augusti 2023. Till att börja med handlar nyheterna nästan uteslutande om pandemin men efterhand letar sig också många andra nyheter in, alltifrån gängskjutningar till klimatförändringar. 

Greppet med att varva nyhetshändelser med den egna resan är kanske inte helt lyckat. Förmodligen är de avsedda att komplettera varandra och att de tillsammans ska teckna en bild av Sverige i början av 2020-talet, men de många korta nyheterna flimrar bara förbi och lämnas helt okommenterade och det är svårt att se att det finns någon röd tråd. Eventuellt kommer nyheterna att kännas intressantare att läsa om 20-30 år när vi har glömt det mesta som hände i 2020-talets början, men nu när vi fortfarande har händelserna i färskt minne känns det ganska oengagerande – lite som att skumma rubrikerna i en månadsgammal dagstidning. 

Jag önskar att Fredrik Loberg hade skippat nyhetshändelserna och istället fokuserat på att skriva längre och djupare om de människor han möter längs vägen och kanske också något om sina egna känslor under mötena. Det är nämligen mötena som är det verkligt intressanta i den här boken.