Det finns inga utopier längre. Det är grundtesen i den holländske historikern Rutger Bregmans nyutkomna Utopia för realister. Alla drömmar om en bättre värld förkastas omedelbart, och det som uppfattas som den seriösa politiken rör sig i ytan mellan några procentenheter upp eller ner i marginalskatt, eller för all del mellan att vilja stänga gränserna, med förnuft, eller mer resolut. Inget annat utfall är möjligt än det som betraktas som det ”realistiska”.
Det ligger mycket i det Bregman säger. Men samtidigt tronar ett intressant hål mitt i resonemanget, ett hål som hänger intimt samman med de specifika farorna i vår tid. För det finns ju visst utopier, som får finnas och tas på allvar. För vad är de högerpopulistiska drömmarna om ett Sverige, eller Storbritannien, eller USA, eller Polen, där de traditionella könsrollerna återupprättats, invandringen avskaffats, lag och ordning råder och ingen längre tramsar med intersektionalitet eller genusforskning, om inte en utopi?
Just denna utopi, i mer eller mindre uttalade och utrerade versioner, framställs tvärtom ofta som just realistisk, som ett redigt svar på människors grundläggande behov. Hur man ska komma dit är det få som har några konkreta svar på, mer än just att stoppa invandringen och förbjuda genuspedagogik på dagis. Som kontrast målas dystopin över den existerande vardagen i allt mörkare färger, människors oro över helt verkliga problem tas till intäkt för att de därför skulle vilja ha ett helt annat samhälle.
Och det kanske de, vi, faktiskt också vill. Men rätt många av oss vill nog i så fall hellre ha något annat är en femtiotalsdoftande retroidyll med dramatiskt inskränkt frihet för alla utanför mallen. Inte från vare sig liberaler eller socialister vågar man dock andas om hur ett sådant annat samhälle i så fall skulle vara.
Vi lämnar därmed fältet fritt för den högerpopulistiska utopin som enda tänkbara alternativ till nuet.
Det är det Bregman försöker ändra på, och han har många poänger i just sina förslag: basinkomst, minskad arbetstid, öppna gränser. Det finns invändningar förstås, hur ska förslagen egentligen utformas (den basinkomst som högerekonomen Milton Friedman utformade, som jag själv stöder, ger till exempel en helt annan nivå än de alternativ många längre till vänster förordar), kommer människor acceptera den ökande ojämlikhet som följer av fri invandring? ( Jämlikheten skulle öka i världen, men minska inom de rika länderna.) Hur ska vi betala för allting?
Jag kräver nu inte att Bregman ska ha praktiskt konkret utformade förslag, uträknade med decimaler av en offentlig utredningstjänst, sådant kan komma senare. Politik består både av tröskandet i riksdag och departement och av fria tankar som kanske kräver decennier av diskussion innan de eventuellt kan leda fram till lagförslag.
I Sverige har vi nästan bara partipolitik. Och den behövs! Människor måste rodda förskolenämnder och trafikplanering så att det fungerar.
Men vi som är utanför partivardagen måste börja klara av att tänka lite friare, lite yvigare. Provtänka, provprata, fundera över hur världen skulle kunna fungera i stället. Jag tror att det finns något mer än det här.
Jag har sett snödroppar!
Sen kom det mer snö ovanpå snödropparna.
