Glöd · Under ytan

En obehaglig sanning om Israels statliga mord

Sebastian Scheiner/AP/TT | Israeliska soldater har en tyst minut för stupade israeliska soldater och terroroffer.

Den israeliska journalisten Ronen Bergman berättar i en ny bok om israeliska statsmord. På veckans Under ytan skriver Per Gahrton om boken och om Sydsvenskans märkliga agerande runt artikeln.

Den 31 mars löd en rubrik i den tryckta upplagan av Sydsvenskan ”Israels militär sköt för att döda”. När Sydsvenskans kulturredaktion trots tidigare beställning plötsligt refuserade min artikel om Ronen Bergmans bok om israeliska statsmord – eller med ett finare uttryck ”targeted assassinations” – hänvisade jag till den rubriken för att försöka övertyga om att Bergman faktiskt visar på en verklighet och inte ägnar sig åt lösa påhopp på Israel. Resultatet blev att det nu är omöjligt att hitta den rubriken när man söker på Sydsvenskan.

Maktkamp på Sydsvenskan

Något liknande har jag inte varit med om på snart femtio år. Det var ganska vanligt med närmast hysterisk vägran av större medier att publicera Israelkritiskt material fram till och en tid efter sexdagarskriget 1967. Men den olagliga israeliska ockupationen skapade en ny bild av vad som faktiskt pågick, att de judiska invandrarna, trots att en hel del av dem var överlevande från Hitlers utrotningsläger, faktiskt ägnade sig åt både etnisk rensning och massdödande för att skapa plats för sin judiska stat mitt i ett tätbefolkat arabiskt område.

Under åtskilliga årtionden har det inte vållat problem att skriva sakligt ockupationskritiska artiklar i de flesta större tidningar. Givetvis åtföljs varje sådan artikel av en flod av protester till den publicerande redaktionen, men hittills har de flesta hållit stånd. Därför blev jag ganska chockad av att just Sydsvenskan, där jag under årens lopp recenserat dussintals Israelkritiska böcker, plötsligt så uppenbart lägger sig för påtryckningar och nobbar en redan beställd och antagen artikel. Och detta just när Israels senaste våldsutbrott i Gaza får både FN och människorättsorganisationer att reagera hårt. Men jag vet förstås inte vilka maktkamper som utkämpas på Sydsvenskan.

Inga tårar för nazister

Vad är det då den israeliske journalisten Ronen Bergman skriver som är så uppseendeväckande att det inte kan publiceras i Sydsveriges största tidning? Egentligen säger en enda mening allt: ”Sedan andra världskriget har Israel mördat fler människor än något annat land i västvärlden” (Ronen Bergman: Rise and kill first, the secret history of Israel’s targeted assassinations, Random house, 2018).

Ingen tror att Israel är den enda stat som ägnar sig åt statsmord. Starka indicier tyder på att Ryssland kan göra det. Otaliga böcker har publicerats om CIAs mördande. Det är förstås också vanligt att motståndsrörelser mördar förtryckarstatens företrädare, så man bör kanske inte uppröras över att judiska terrorgrupper slog ihjäl 176 brittiska tjänstemän 1945–1947 (och sedan mördade Folke Bernadotte 1948). Inte heller är det värt tårar att judiska hämnare efter andra världskriget letade upp före detta nazister, lovade dem fri lejd i utbyte mot information och sedan saklöst slaktade dem – under en enda tremånadersperiod tvåhundra personer.

Särskild sorg känner jag inte heller över brevbomber mot tyska forskare som skulle hjälpa Egypten att beväpna sig eller drönare mot iranska atombomsforskare. Till och med de ”riktade morden” på tusentals företrädare för PLO, Hamas, Hizbollah, kan uppfattas som förståeliga inom ramen för en kamp på liv och död, även om de strider mot alla folkrättsliga regelverk.

”Det spelar ingen roll”

Samtidigt kan man förstås undra varför Israel besvärade sig med att 1961 dra den nazistiske massmördaren Eichman inför rätta, om det inte var för att demonstrera skillnaden mellan demokratisk rättsstatlighet och djungelns mördarjustis. Men enligt Ronen Bergmans initierade skildring var Eichmanfallet ett extremt undantag, iscensatt för omvärlden, utan minsta förankring i den israeliska blodshämndsmoralen. Det normala i dominerande israeliskt tänkande illustreras av en vardagshändelse som det finns tusentals av:

I april 1987 skickas en israelisk patrull till Tunis för att mörda PLO-ledaren Abu Jihad. På vägen in snubblar de över en sovande man, familjens tunisiske trädgårdsmästare. De mördar honom. Som en självklarhet.

I en fotnot berättar Bergman om en annan israelisk patrull som 1978 i ett arabiskt land stöter på en fåraherde. Patrullchefen begär anvisning. Israels ÖB Raful Eitan beordrar patrullchefen att döda fåraherden. Patrullchefen argumenterar mot. Då tar en soldat saken i egna händer och mördar fåraherden och säger: Nu kan vi fortsätta med vårt uppdrag. Enligt Bergman formulerade Raful Eitan Israels princip mot araber: ”Det spelar ingen roll vilka vi dödar, antingen är de terrorister eller så kan de bli terrorister eller så kommer de att framföda terrorister”.

Mot denna bakgrund framstår det som en israelisk självklarhet att de som mördade en helt oskyldig marockan i Lillehammer 1973 hyllas som hjältar av hemmapubliken, att Sharon som premiärminister beordrade nedskjutning av ett civilflygplan fullpackat med oskyldiga människor bara för att han trodde Yassir Arafat fanns ombord och att morden på palestinska ledare ständigt också inneburit massmord på tillfälliga förbipasserande, som när Hamas-ledaren Salah Shehada mördades 2002. Då dödades också hans fru, hans dotter, och tio andra civilpersoner, däribland sju barn.

En enorm förlust

Så här har det pågått sedan mitten av 1940-talet. Bergman berättar om åtskilliga konflikter inom säkerhetsapparaten, till och med strejker och mordvägran. Men han skildrar också en till synes obeveklig nedfrätning av alla moraliska, medmänskliga och rättsstatliga hänsyn. Eller som han skriver i slutkapitlet: Israels statsmördande har varit en taktisk framgång. Tyska forskare lämnade Egypten på 1950-talet, PLO, Hamas och Hizbollah har vållats svåra bakslag genom förlust av viktiga personligheter, kanske har Irans kärnkraftsambitioner hämmats av morden på iranska forskare och tekniker. Men, skriver, Bergman, den strategiska förlusten är enorm. Israel håller på att bli en pariastat som snart drabbas av samma öde som apartheidens Sydafrika – internationell isolering.

Den obesvarade frågan är: Kan rollen som storslagen statsmördare trygga Israels existens på lång sikt – eller har alla dessa ”sidomord” på trädgårdsmästare, barn, hustrur och oskyldiga förbipasserande underminerat Israels status så totalt att ingen ställer upp om det verkligen skulle bli en överlevnadsfråga?

Mord på båda sidor

Man förstår att Netanyahus lobbyister ständigt trappar upp sin verksamhet och utsätter varje politiker och varje massmedium som vågar avslöja ockupationsmaktens bistraste sanningar för allehanda påtryckningar. Men inte trodde jag att en av landets största tidningar skulle falla till föga. Kanske var det en engångsföreteelse. Sökandet efter en rättvis fredslösning på den segdragna Palestinakonflikten tjänar knappast på att obehagliga sanningar döljs. Det finns hänsynslösa mördare på den palestinska sidan, vilket ofta lyfts fram. Men det finns alltså också på den israeliska sidan. Det är ett otvetydigt faktum att den israeliska staten målmedvetet mördar sina motståndare och personer som råkar befinna sig i deras närhet – över hela världen. Vill man blunda för det har man inte förstått vad journalistik handlar om.

Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet
Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet.
Han är engagerad i Palestinafrågan och var ordförande i Palestinagrupperna 2004–2011.
Foto: Privat