Vägen till helvetet

Genom fönstret till Ofvandahls konditori i Uppsala ser jag honom: en kostymklädd man med spikrak bena i sitt blonda hår, mycket ljusa ögon och mörka ögonfransar, eller har han mascara? Runt hans bord står några unga tjejer som ser upprörda ut, och på väg in möter jag dem i dörren.

Mannen med benan har en gammaldags kamera och några papper framför sig på bordet.

– Hej, är det du som är Herman? säger jag.

– Doktor Lundborg om jag får be. Är det fröken som ska intervjua mig?

– Malin, om jag får be. Jag kan kalla doktor Lundborg för doktor Lundborg om doktor Lundborg vill, men …

Bastarder

Att lägga bort titlarna så hastigt vore inte passande, tycker Herman Lundborg, rasbiologen som for runt i Lappland och mätte skallar och sedan blev Rasbiologiska institutets första chef här i Uppsala. Redaktör Bergendal får det bli.

– Jag hade ett intressant samtal med några unga damer innan redaktörn kom, säger han.

– Ja, jag mötte dem i dörren. Vad pratade ni om?

– Genetik och rashygien! Som ni såg var flera av dem av undermålig rastyp, så jag rekommenderade dem att inte skaffa barn. Förståndigt nog ville de inte göra det heller – av andra skäl, visserligen. Jag har fyllt i formulär för var och en av dem här. Se!

Formuläret har plats för ögonfärg, hårtyp, hårfärg, könshårets färg, bäckenbredd, axelbredd, näsans och öronens höjd och bredd, faderns yrke och sociala ställning och olika mått på vinklar och vrår på huvudet. Allt är inte ifyllt.

– Jag fotograferade ett par flickor också, säger Herman Lundborg belåtet. Vi fick gå in på damrummet.

– Varför gick ni inte ut istället? – Jag ville ha en ordentlig chans att göra en grundlig undersökning och ta några helbilder utan kläder eftersom det var så intressanta rastyper. Tyvärr gjorde de svårigheter när jag förklarade det. De blev rent av oförskämda. Sådana där sydländska bastarder har ju ett hett temperament. Ja, redaktör Bergendal såg dem ju.

Fallandesjuka

Herregud, hur kom jag på idén att intervjua skallmätardoktorn från helvetet? Jag låtsas som om det regnar och börjar från början.

– På tal om det, doktor Lundborg utbildade sig ju till psykiater och neurolog men gick över till rasbiologi. Hur kom det sig?

– Som nybakad specialist arbetade jag med sinnessjuka lärarinnor på landsbygden och senare med fallandesjuka. Då slog det mig att såväl epilepsi som sinnessjukdom förekom rikligt i somliga släkter. Vid den tiden läste jag rasbiologen Arthur de Gobineaus Essä om de mänskliga rasernas ojämlikhet, vilket uppmärksammade mig på att undermåliga anlag kunde komma från främmande raselement som förekom i vissa familjer. Det var så jag kom in på den rashygieniska banan.

– Hur skulle doktorns kataloger över ”rastyper” hjälpa psykiskt sjuka och epileptiker, då?

– Åh, de skulle hjälpa hela folket! Mänskligheten, rent av, säger Herman Lundborg.

Han tar fram en penna och börjar rita på sin servett. Ett träd. Han förklarar att trädet är mänskligheten och att de gröna, friska grenarna är de starka raserna, framför allt den indoeuropeiska, den ariska, som en gång i tiden bildades av ”nordiska stammar”. De svaga grenarna är andra raser. N-ordet nämns flera gånger, liksom ”tattare”, ”zigenare” och ”lappar”.

– Dessa grenar kommer att ruttna och falla av, vilket är helt naturligt. De friska, gröna grenarna ska växa och bära frukt, och den renaste ariska typen finns bland svenskarna. Vi ville skydda och vårda den nordiska folkstammen, hejda rasblandningen och förhindra att de sexuella drifterna stegrades, att sedeslöshet, njutningslystnad, vanart och brott skulle uppstå och trycka sin prägel på samhället, som jag redan 1921 skrev i Svensk tidskrift. Men nu tycks det vara för sent, säger han och ser sig om på kafégästerna omkring oss.

– Det har alltid varit för sent för rasbiologi, säger jag. ”Arisk” och ”indoeuropeisk” är språkvetenskapliga termer och de indoeuropeiska språken uppkom inte bland några ”nordiska stammar” utan snarare i västra Asien. De anses vara besläktade med de semitiska …

– Skulle redaktörn intervjua mig eller prata strunt? Om redaktörn inte intresserar sig för mitt forskningsfält har jag annat för mig!

Husdjursavel

Doktor Lundborg kniper ihop läpparna och börjar packa ner kameran. Jag försäkrar honom att hans forskning är mycket intressant.

– De mätningar av samiska barns intelligens och blodgrupper som doktor Lundborg ledde, till exempel. Hur kommer det sig att resultaten fick så lite uppmärksamhet när tanken om samernas låga intelligens var en så bärande del av hela projektet?

– Jag misstänkte mätfel eftersom en del av lärarinnorna som utförde själva mätningen själva hade lapskt påbrå.

– Så när resultaten visade att de samiska barnen var precis lika intelligenta som andra barn, eller till och med mer, då misstänkte doktorn mätfel?

– Just så, säger Herman Lundborg.

– Jag tänker på den här bilden av mänskligheten som ett träd. Om en del grenar av naturen är starkare, hur kommer det sig då att de är så ömtåliga och måste skyddas?

– Det förstår väl redaktörn själv. Om högtstående raser blandar sig med de lägre sjunker både rastypen och kulturen ner mot deras nivå. En högtstående kultur har högstående konstnärer som till exempel Anders Zorn, ett utvecklat samhälle med blomstrande industrier och vetenskap, säger han. Och kulturen kommer i själva verket ur rasen. Även om ett barn av undermålig ras fostras bland germaner blir kulturen bara en tunn polityr. Barnet förblir en vilde, men en förvirrad vilde. Sådant vållar mycket lidande.

– Numera har vetenskapen kommit fram till att hela rasbegreppet har väldigt lite relevans utom vad gäller husdjursavel, säger jag.

– Vetenskap? Degeneration! Judar och mindervärdiga som har nästlat sig in och tagit över, skulle jag tro! Vi ville det bästa för mänskligheten. Ni nämnde husdjursavel, och det var så vi ville gå tillväga med mänskligheten – vetenskapligt. Min tanke var att ett eugeniskt sällskap i framtiden skulle välja ut avelsdugliga individer för att sätta hälsosam avkomma till livet.

– Ni fick igenom en lag om tvångssterilisering. Och era metoder kom att användas i Nazityskland för att välja ut vilka som skulle mördas. Ni kanske har hört om följderna. Men var kommer naturen in här?

– Mördas? Vi utarbetade ett vetenskapligt system för att se vilka liv som vore värda att leva. Att släcka de övrigas eländiga liv var ren barmhärtighet!

– Hur kan man överhuvudtaget ta sig rätten att avgöra vilka människors liv som är värda att leva? undrar jag.

– Vi hade ett mycket exakt poängsystem för det, svarar han.

Luktar bränt

Om man ser vetenskapen som ett träd sitter Herman Lundborg och hans kolleger på en rutten gren som ligger på marken. Ändå har den anhängare i riksdagen och det är inget småparti de tillhör heller.

Vissa anser att man just därför inte kan kalla dem fascister eller nazister. Men Herman Lundborg drog sig inte för att kalla sig nationalsocialist.

Jag har en fråga till. – Doktor Lundborg varnade för rasblandning, speciellt mellan ”svenskar”, samer och finnar. Ändå levde doktor Lundborg i många år med en medarbetare med finskt och samiskt ursprung, Maria Isaksson, och fick ett barn med henne. Ni försökte hålla det hemligt men tvingades erkänna faderskapet och gifte er med Maria Isaksson. Hur ser doktor Lundborg på …

– Jaså, ni kom för att fråga mig om Maria och Allan. Det borde jag ha förstått. Ni också. Jag ber att få rekommendera mig!

Herman Lundborg glöder av raseri. Under honom börjar själva golvet glöda och svikta. Ett rött sken fyller konditoriet när han försvinner i ett hål fyllt med magma.

Efteråt syns inga spår. Men det luktar lite bränt.