I Under ytans serie om basinkomst ur olika synvinklar skriver Nike Markelius om varför vänstern och Vänsterpartiet bör vara för en basinkomst.
De grundläggande ideologiska riktlinjerna inom vänsterrörelsen är humana och empatiska, vill verka för rättvisa och demokrati, för hållbara lösningar och solidaritet. Vackra ord som vi sett och hört många gånger.
I ljuset av detta ser Vänsterpartiet den utsatta människan och hennes behov som primära när det kommer till hur resurser ska fördelas. De mjuka värdena prioriteras och fördelningspolitiken inom vänstern har alltid kämpat för att balansera upp borgerlighetens, och i viss mån numera även socialdemokratins politik, som flyttar pengar från de fattiga till de rika – som lämnar de svagaste medborgarna därhän med tal om att de får skylla sig själva, att de är lata, parasiter och så vidare.
Då har vänstern velat ta ansvar för alla och sett det som en självklarhet att göra tvärtom, skattepengar som dragits in till staten av de arbetsföra ska bygga upp den välfärd och de trygghetssystem och den infrastruktur som tryggar tillvaron för alla. Även för dem som, av olika anledningar, inte kan konkurrera i den hårda verkligheten som gäller på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, inför högskoleutbildningarna och numera också inom hälsovården sedan stupstocken infördes i sjukförsäkringen 2008 och de många privatiseringarna som medfört en rejäl ojämlikhet vad gäller tillgång till bra sjukvård.
En gammal syn på arbetet
Arbetsrätten och fackföreningsrörelsen är också starka stöttepelare historiskt inom vänstern och det är också just de gamla parollerna som många vänsterpartister försvarar stenhårt nu när det kommit fram röster inom partiet för ett införande av basinkomst.
Ännu håller ganska många fast vid partiets något föråldrade ståndpunkt att ökad sysselsättning som enda åtgärd skulle garantera en tryggad tillvaro. Det finns en oro för att basinkomst skulle skapa en svag underklass som skulle hamna helt utanför arbetsmarknaden.
Motståndet är så pass massivt, antagligen därför att många likställer en vänsterrörelse/ arbetarrörelse med just allas rätt till heltidsjobb, möjligheten att få stöd vid arbetslöshet genom a-kassan och att kunna påverka sin situation genom gemenskapen och tryggheten det innebär att vara medlem i sitt fack.
Och det är ju vackra tankar så länge det handlar om individernas verkligt fria vilja och förmåga att arbeta heltid och så länge vi ser till fackets samlande stöttande verksamhet. Men inbyggt i allt detta finns en gammal förlegad syn på arbetet som en plikt, som ett sätt att göra rätt för sig, en moralisk skyldighet inför samhället som du föds in i, vare sig du vill eller inte. Den som har andra ambitioner med sitt liv än att lönearbeta blir genast anklagad för att parasitera. Det har hittills varit otänkbart och skambelagt att vilja ställa sig utanför, om det innebär att en vill sysselsätta sig med andra saker än det som kallas lönsamt, i vedertagen bemärkelse.
Människans potential
Och det är det här som är den springande punkten – den cementerade uppfattningen om vad som är att vara lönsam börjar luckras upp, i och med att fler och fler får syn på att om inte pengar eller tvång styr, frigörs enorma potentialer inom människan, att bidra till sitt samhälle av ren lust att vara en del av dess framtid och utveckling, istället för som det är nu, för alltför många, av plikt. Detta vederstyggliga ord.
Med införande av en basinkomst för alla visar sig andra värdegrunder, som drar fram helt andra rikt- och livslinjer än den misslyckade arbetslinjen. Begreppet arbete får fler och större betydelser när annat arbete än de marknadsstyrda inkluderas och räknas in som lika värdefulla sysselsättningar.
Tillit istället för misstro
En klarsynt vänsterpartistisk vision bör vara att våga tänka om radikalt både vad gäller de ekonomiska strukturerna och hur vi ser på livskvaliteten under våra dagar här på jorden. Och som jag ser det ligger hela basinkomstidén rakt i linje med vänsterpartistisk politik; att vilja utjämna klyftor, att utrota fattigdom, verka för jämlikhet – såväl mellan könen som i arbetslivet och mellan nationaliteter, verka för hållbara lösningar, för människans frigörelse, för allas lika värde, för vår skapande förmåga, förändra könsmaktsordningen, minska det växande prekariatet, ge mindre makt åt kapitalet, minska folkets klimatpåverkan och se till att mänskliga rättigheter och primära mänskliga behov tillgodoses.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och eftersom det ofta är flickor och kvinnor som missgynnas av dagens system ser vi ytterligare en positiv effekt av införandet av basinkomst, när alla de som hamnat i kvinnofällor eller osynliggjorts och marginaliserats får en ovärderlig chans att förverkliga sig själva.
Mycket av det som, historiskt sett, är Vänsterpartiets ideologiska åskådning och syn på människan, är i högsta grad förenligt med att skapa en ekonomisk grundtrygghet som inte är villkorad av prestation, moral eller yttre krav. Som inte är villkorad alls. Ingen ska behöva förnedras eller kontrolleras över huvud taget av myndigheter, bli intvingade i meningslösa aktiviteter eller bli ännu sjukare av att misstänkliggöras och plågas av tjänstemän som ”bara gör sitt jobb i samhällets tjänst”. Tiderna förändras, tack och lov också i positiva riktningar, vad gäller våra möjligheter till verklig frihet och valfrihet.
I och med bland annat datorisering, effektivisering och robotisering av de mest slitsamma jobben, lämnas utrymme både för arbetstidsförkortning, som länge legat på vänsterns dagordning, och att garantera medborgarna en basinkomst varje månad som går att leva på. Reformen kommer att revolutionera våra relationer på ett tidsenligt sätt, genom en syn som bygger på tillit istället för misstro, på empati istället för egoism, på humanism istället för kapitalism, och som på sikt medför mindre psykisk och fysisk ohälsa, mindre kriminalitet, lyckligare barn (kortare dagar på dagis, mer tid med sina föräldrar), mindre stress för studenter, mer fri kvalitetstid för alla, fler entrepenörer och fler små företag som växer fram ur lust att skapa, tänka och arbeta och inte ur ett tvång, och så vidare.
Att ta makten över sina dagar
Det första steget bör vara att genomföra fyra dagars arbetsvecka, vilket jag tycker vore den bästa modellen för arbetstidsförkortning. Vänsterpartiet tog på sin senaste kongress i Karlstad de första stegen med sitt beslut om sex timmars arbetsdag, men vi bör precis som finska Vänsterförbundet ta fram ett tydligt basinkomstalternativ. Vi fördelar sen de jobb som finns mellan oss och kommer på så sätt att kraftigt minska arbetslösheten och frigöra tid för annat.
För att sedan delvis eller helt finansiera basinkomst till alla från födelse till död, med halva summan innan 18 år, så blir det nödvändigt att – äntligen – avveckla de så hårt kritiserade och illa skötta bidragssystem och kontrollerande myndigheter som redan för länge sen spelat ut sina roller. Jag tänker på stora delar av socialförsäkringssystemen: arbetsförmedling, försäkringskassa, pensionsmyndigheter, a-kassor, studielånsnämnder, enheter som i dag handlägger försörjningsstöd, med flera myndigheter och villkorade bidragsgivare. Pengar finns och nya förslag kommer fortlöpande från professionella radikala ekonomer som räknar på hur en basinkomst i detalj skulle finansieras.
Att skapa ett överskådligt, tydligt och transparent system som ger medborgarna en tryggad försörjning kommer att minska avståndet mellan stat och individ och ge oss en nödvändig och ny tillit till samhället vi alla lever i och vill vara en del av. Att få makten över sina egna dagar och att se andra få makten över sina, det är framtiden och Vänsterpartiet har alla förutsättningar att bli en drivande del av att genomföra den visionen på riktigt, med de vänsterpolitiska ideologierna som redan finns att tillgå.
