En frågeställning är när man ställer en fråga, en målsättning är när man sätter upp ett mål. Men i många texter är även frågan en frågeställning och målet en målsättning. Varför?
Att ha en målsättning, till exempel att åka på solsemester utan att flyga, är precis samma sak som att ha det som mål (medan själva semesterorten bara kan vara ett mål). Målsättningen är inte seriösare, bara längre.
Sådana onödiga påhäng på orden, för att få dem att låta finare, kallas språkvårdare emellan för skrytfenor. Att elever skriver så i skolan för att impa på läraren och få bra betyg är begripligt, men i vuxen ålder är det onödigt.
Att syssla med odlingsverksamhet är inte seriösare än att odla och en frågeställning är inte märkvärdigare än en fråga. Den enda skillnad skrytfenorna gör är att texten blir tråkigare och tyngre att läsa. Problem som blir problematik och teknik som blir teknologi är samma andas barn, men mer av problembarn. En problematik är ju inte ett problem i lite snitsigare kläder utan en grupp problem som har med varandra att göra. Och teknologi är läran om teknik, inte tekniken själv. Poängen med exakta ord är just att man ska kunna skilja det ena från det andra, vilket blir svårare om man alltför ofta väljer det ena ordet när man menar det som det andra betyder.
En läxhjälpare jag känner berättade: ”I läxhjälpen stöter jag ofta på att folk skriver ’emellertid’ där det skulle passa bättre med ’men’, och ’tillika’ där ett ’och’ hade fyllt funktionen bättre. När jag påpekar det så säger dom att ’det här är en akademisk text’. Som om akademisk = skitfin.”
Akademisk är inte lika med skitfin. När språket i en akademisk text verkar svårt och avancerat är det för att innehållet kräver det. I alla fall bör det vara därför. Man kan behöva en viss terminologi och en abstraktionsnivå som är ovanlig i vardagsspråket. Men att strö emellertid omkring sig för att verka akademisk är inte särskilt akademiskt.
I allmänhet verkar man seriös och kunnig om man är seriös och kunnig. Om inte, hjälper inga språkliga skrytfenor i världen. De kan rent av stjälpa, speciellt om man inte har koll. Ta till exempel orden medan och hur – klara, enkla ord som man inte behöver fundera över. Men ibland får någon för sig att smycka ut dem till emedan och ehuru, och det blir inte bra.
”Jag diskar emedan du tvättar” är inte detsamma som ”jag diskar medan du tvättar”. Det betyder ”jag diskar eftersom du tvättar” vilket är en helt annan sak. Och ”jag undrar ehuru man använder tvättnötter” betyder inte ”jag undrar hur man använder tvättnötter”. I den mån det betyder något alls blir det ungefär ”jag undrar trots att man använder tvättnötter”.
En vanligare släng av samma sjuka är vanan att konsekvent skriva ett flertal eller flertalet istället för många eller de flesta, vilket jag skrev om i En syl i vädret i Syre #49. Det är opraktiskt eftersom de två uttrycken är så lätta att förväxla. Ett flertal är många, flertalet är de flesta, men ofta blir det fel. Till exempel när Expressen skrev att David Letterman hade ”haft sex med flertalet anställda under åren”.
Det är roligt med ord, inte bara när det blir fel, och jag menar inte att man alltid bara ska ta det enklaste, kortaste och strunta i resten. Men att krångla till texten för att verka akademisk, kunnig och seriös är att missbruka språket. Om du vet vad du talar om kommer det att framgå, speciellt om du lyckas uttrycka det enkelt och begripligt. Om inte, kommer emellertid och emedan emellertid inte att rädda dig. Lita på ditt språk istället.
