Nutiden till jazztoner

Konstnärlig stagnation kan vara både ett framgångsrecept och en förbannelse. Thomas Kinkade (1958–2012) avvek till exempel aldrig från den idealiserade västerländska landskapsmåleritraditionen … och i dag lär fem procent av alla amerikanska hem äga åtminstone en av hans tavlor. Samtidigt har Kinkades konservatism för alltid gjort honom till en paria bland konstkritiker, kulturjournalister och museiintendenter, och det finns indicier som tyder på att han faktiskt tog detta ganska hårt.

Stockholmaren Daniel Boyacioglu befinner sig, å sin sida, i en ständig artistisk och personlig framåtrörelse. Idiomatiska uttryck som ”vila på lagrarna” och talesätt som ”skomakare, bliv vid din läst” tycks ha uppfunnits för att beskriva en människa som är hans raka motsats.

– Jag har haft någon idé om att aldrig göra en uppföljare, berättar Daniel Boyacioglu över en kopp kaffe i mitt vardagsrum.

– Jag är ingen förvaltare, jag är en byggare och en nermonterare. Jag bygger, förstör, bygger, förstör. Många förstår inte varför jag håller på så. ”Det här är inte ett företag”, svarar jag dem. ”Jag expanderar inte, jag förfinar. Jag bygger inte en stad – jag bygger ett hantverk, ett konstnärskap.”

Den här modellen – den här principfasta progressiviteten – räknar en av anledningarna till att Daniel Boyacioglus cv är ett av Sveriges mest imponerande. Sedan genombrottet 2001 har han gett ut sex diktsamlingar och tre cd-skivor och han har agerat skådespelare, deltagit i poetry slams, sommarpratat, hållit föredrag, skrivit dramatik och libretton … Dessutom började han i mitten av 2010-talet arbeta heltid som brandman, och han är styrelseledamot i Syrianska riksförbundet och den ideella föreningen Förenade förorter.

”Dra ner på tempot”

Hur orkar han? Hur hinner han med allt? Misstanken om att en ständig artistisk och personlig framåtrörelse också kan vara både ett framgångsrecept och en förbannelse ligger nära till hands.

– Jag jobbar extremt mycket jämt, nickar Daniel Boyacioglu.

– Jag lägger ner så mycket tid bara på att svara på mejl – även fast jag inte är så flitig med att svara på mejl. Jag måste dra ner på tempot. Det är så rörigt i mitt huvud – det ska inte vara så. Den splittringen måste jag angripa. Jag har någon bild att jag ska bo en bit bort från stan, i något litet hus någonstans. Det är så mycket som inte handlar om ens kärlek till konsten i det här arbetet.

Nu får jag dåligt samvete för att jag bad dig om den här intervjun …

– Nej, nej. Det är lugnt. Men jag har blivit dålig på att njuta av det som händer. Jag har precis nyligen börjat se fram emot det här skivsläppet. Jag har gjort en fantastisk platta, jag borde vara skitglad och peppad och spänd inför releasen av den.

Plattan som Daniel Boyacioglu pratar om är ett samarbete mellan honom och den ansedda jazztrion Mathias Landæus Trio – Mathias Landæus (piano), Johnny Åman (bas) och Cornelia Nilsson (trummor). Bön för världen är dess (lysande) titel, den Stockholmsbaserade stilblandaretiketten Brus & Knaster ger ut den och den är, som sagt, fantastisk.

Frågan är till och med om den inte är mycket mer än ”bara” fantastisk?

Daniel Boyacioglu och Mathias Landæus lärde i vilket fall som helst känna varandra när de år 2002 rekryterades av bastrombonisten Mattis Cederberg till att ingå i jazzklubben Faschings husband.

– Det var ett skitfett band, ler Daniel Boyacioglu.

– Några år senare flyttade Mathias ner till Skånetrakten, men vi fortsatte att ha kontakt och vi har uppträtt tillsammans med ganska jämna mellanrum. Och nästan varje gång som vi giggat någonstans har [Sveriges Radio] varit där och spelat in oss och publiken har verkat gilla oss. Vi byggde upp ett material och tanken att det vore roligt att spela in det växte fram.

Hiphop möter jazz 

Bön för världen fästes på hårddisk i Gula studion, Malmö, i juni 2017. Redan i dess inledningslåt Fakka upp Svenssons inledande takter – där Daniel Boyacioglus rader ”känd som/den som/fakka upp Svensson” möter Nilssons svängigt rullande trummönster – står det glasklart att den är skapad av ett gäng extremt begåvade och sammansvetsade individer.

Att kombinera hiphop och jazz är förstås inget som helst nytt under solen – den amerikanske rapparen Guru gjorde det exempelvis med bravur på lp:n Guru’s Jazzmatazz, Vol. 1 (Chrysalis, 1993). Inte heller är det särskilt originellt att kombinera poesi och jazz – ekon av verserna som Amiri Baraka (då Le Roi Jones) läser upp på New York Art quartets fullängdare New York Art quartet (ESP, 1965) och Sonny Murrays dito Sonny’s Time now ( Jihad, 1965) går att höra på åtskilliga album.

Sätten som Daniel Boyacioglu & Mathias Landæus Trio kombinerar hiphop, jazz och poesi på – precisa på pricken-betraktelser smälts samman med Thelonious Monk-aktiga ackord smälts samman med djupa basgångar smälts samman med bergfasta, ändå svävande slagverk – känns emellertid alldeles egna, särdeles lyckade. I Bön för världen möts helt enkelt det absolut bästa från en mängd olika världar.

Modern och traditionell

– Principerna bakom rap och hiphop är väsensskilda från principerna som bestämmer jazzen, säger Daniel Boyacioglu.

– Det är skitsvårt för musiker att förstå vad hiphop är. Ett hiphopbeat är inte färdigt på samma sätt som en komposition är – den blir till med texten. Världens bästa musiker kan ha problem att skapa det sväng som en artonåring gör på intuition. Men Johnny är fet, Cornelia är fet, Mathias och jag känner varandra bra och vi är mogna i våra konstnärliga uttryck. Alla bidrog att få till den här fusionen som Bön för världen är.

Ett par av låtarna på skivan – som titelspåret och Tusen bitars pussel – kallar Daniel Boyacioglu ”lite ovetenskapligt” för ”balladrap”.

– De är långsamma som ballader men deras texter är skrivna som regelrätt rap, förklarar han.

– På något sätt är de hypermoderna och på ett annat sätt så är de jättetraditionella. Det är riktigt svårt att få till ett bra sväng i ett långsamt tempo. Och man måste jobba med texten när tempot är så lågt, för att det inte ska bli platt … Det var utmaningar. Man tror alltid man är så bra man kan vara, men man blir ju hela tiden bättre.

Tolkning av Bellman

Bön för världen är nu – förstås – inte det enda som Daniel Boyacioglu har på gång. Senare i vår kommer det en fullängdare med hans, sångerskan Qarin Wikströms, violinisten George Kentros och elektronikdomptören Mattias Peterssons projekt Re:- Bell, vilket (för att citera pressreleasen de skickade ut inför sin debutspelning på festivalen Sound of Stockholm 2014) tar ”avstamp i några av Fredmans epistlar (sic) och funderar på vilken relevans de kan tänkas ha för dagens Sverige”.

– Den är skitbra, men den blir ingen kioskvältare, säger Daniel Boyacioglu.

– Jag kanske inte skulle sätta mig med Bellmans texter hellre än Nicanor Parras eller Nizar Qabbanis, men han är ju någon slags anfader för svensk dikt. Många av hans berättelser är ändå rätt moderna. Han har skrivit om en familj som får sin lägenhet nerbränd och som de flyttar tillbaka in i, så fort elden är släckt. I dag så slipper förortarna bo i nerbrunna lägenheter, de får ett boende så länge, medan de återställer deras lägenheter. Men trångboddheten och fattigdomen och vägglössen – allt det är tillbaka.

– Annars är en lite hemlig dröm jag har att rappa igen, på beats som låter … lite i dag, till och med. Allt annat jag gör är utmanande, men inte svårt. Men att göra en vanlig jävla rapplatta – det är det svåraste jag kan göra just nu.