December 2017 var en svettig månad i ”gröna” politiksammanhang. Två av ramverken i EUs klimatpolitik färdigförhandlades under sena nätter. Samtidigt som man fattade ett rambeslut om hur unionens avfallspolitik ska leda till mer återvinning avslutades flera andra tunga förhandlingar under de sista skälvande dagarna innan julledigheten. Det är sällan som det varit ett så intensivt tempo i Bryssel.

Anledningen? Jo, diplomatins grundregler kanske säger att det oftast inte är okej att offentligt gå ut med sin kritik, men bakom kulisserna var tongångarna inte nådiga.

– Estland var verkligen inte superambitiösa, men de är så mycket bättre än Bulgarien, så det var egentligen bara ett val mellan något dåligt nu och något ännu sämre framöver, säger en förhandlare som vill vara anonym.

– Bulgariens miljöminister har låtit som en klimatskeptiker, det gör att det reses frågetecken inför vad de kommer att göra, säger en annan.

Oron inför den som skulle ta över ordförandeklubban i ministerrådet, institutionen där medlemsländerna förhandlar på EU-nivå, verkar alltså ha stressat på samtalen. Estland var de som hade rollen i höstas, men sedan den 1 januari är det Bulgarien som drar i trådarna. Det är inte en liten uppgift. Under ett halvår har ett medlemsland möjlighet att sätta agendan och företräda rådet i samtalen med de andra lagstiftarna. Det är också ofta upp till ordförandena att lägga fram de förslag till kompromisser som gör att länderna kan komma överens.

Politisk bromskloss? 

Förväntningarna på hur Bulgariens företrädare skulle sköta denna roll på miljöpolitikområdet var kort sagt lågt ställda. Frågan är om de var rättvisa. Miljöministern Neno Dimov har förvisso i tidigare roller sagt att klimatförändringarna är ett koncept av vänsterpersoner som vill ”kontrollera den fria företagsamheten”, samt att Tysklands Merkel talar om klimathotet för att dra bort fokus från den egna bristande politiken.

Men i den plan som landet har för sitt ordförandeskap står det tydligt att de ska prioritera att ro hem förhandlingarna i flera av de kvarstående tunga energipolitiska förslagen som syftar till att göra unionen mer förnybar och energieffektiv. De anses också vara väl förberedda och förväntas kunna hantera själva rollen bra.

Hur regeringens företrädare själva ser på den bild som cirkulerat är inte helt klart. Trots upprepade försök får inte Syre någon intervju. Ministern fick dock en svettig utfrågning av EU-parlamentets miljöutskott, som bland annat ifrågasatte Dimovs lämplighet att inneha rollen utifrån sina uttalanden.

– Jag är här i rollen som företrädare för ministerrådet, och kommer inte att kommentera personliga frågor. Det finns en politisk konsensus i EU om klimatförändringarna, och jag kommer i min ordföranderoll i miljörådet att se till att fortsätta arbetet för att begränsa effekterna av dessa. Jag ser ingen anledning till att ni ska vara oroliga, svarade miljöminister Neno Dimov på de upprepade frågorna från parlamentarikerna.

Prestige och prioriteringar

Det är svårt att avgöra hur ett land kommer att bete sig som ordförande mot bakgrund av hur de beter sig som ”vanligt” medlemsland, säger Jakob Skovgaard, statsvetare vid Lunds universitet som studerat förhandlingarna kring bland annat utsläppshandeln i EU.

– Men det är också ganska mycket prestige involverat. Det påverkar. Även om ett land har prioriteringar som de vill försöka föra fram är det inte sannolikt att de kommer att blockera andra saker för att få sin vilja igenom. Detta gäller särskilt om det är första gången ett land är ordförande. Det anses då pinsamt om de inte skulle kunna få fram en lösning i frågor som andra tycker är viktiga.
Sedan är det också så att ordförandena inte bestämmer agendan helt själva i slutändan. Yttre faktorer trycker upp och ner frågor i de politiska samtalen, så planerna håller sällan hela vägen.

– Även om Estland inte hade miljö explicit bland sina övergripande prioriteringar, så anses de ha gjort ett gott arbete med pågående lagstiftningsarbete och de lyckades också föra i hamn flera viktiga lagstiftningsförslag, säger Marianne Tegman, enhetschef på Naturvårdsverket.

Gamla kolhuvudstaden

På den andra aktuella arenan där klimatpolitiken står i centrum, FN, är rollerna något annorlunda. Ordförande kan dock även här vara avgörande för att det ska nås enighet, vilket är det som krävs i de internationella klimatförhandlingarna. Exempelvis lyfts fransosernas insats inför Parismötet 2015 fram som avgörande för att det skulle bli en överenskommelse.

Tongångarna om Polen, som i år kommer att leda klimatmötet COP24 i Katowice, är emellanåt hårda. Mest tydligt blev det på senaste Bonnklimatmötet i de interna förhandlingarna inom EU, som ska samordna sin politik och tala med samlad röst i FN-sammanhanget. Där sas det bland annat att Polen skulle ha varit motsträviga till att skriva under ett FN-avtal, om de inte fick lättnader i den europeiska klimatpolitiken i utbyte. Hur konflikten sedan löstes har inte kommit fram, men efter några dagars strid inför öppen ridå lyckades EU enas.

– Det är tydligt att polska företrädare kan ta en större plats vid förhandlingarna och de är också bra på att argumentera för sin sak. De har alltid ansett klimatpolitiken som något som främst kostar pengar, men med den nuvarande regering är det tydligt att det också finns en del klimatskepsis runt den polske ministern, säger forskaren Jakob Skovgaard.

Hur polska företrädare själva ser på situationen är även det svårt att få reda på. Intervjun fick ställas in efter att en regeringsombildning bytte ut miljöministern och delar av staben. En av talespersonerna kommenterade dock den senaste öppna konflikten under klimatmötet i Bonn.

– Vi kommer att förmedla vår åsikt och försöka att bygga kompromisser fortsatt inom EU. Ibland blir det svåra samtal men vi kommer alltid överens. På samma sätt kommer vi som ordförande vid COP24 att lyssna in andras åsikter och anstränga oss för att bygga samförstånd mellan de olika parterna, säger Aleksander Brzozka.

Vid FNs klimatförhandlingarna är det även så att flera andra tunga parter avgör mycket.

– Även om ordförandena kan spela en viktig roll som medlare, så är det ofta så att andra spelar en större roll under klimatförhandlingarna. Stora länder har exempelvis alltid mycket att säga till om. Och det finns ju förhandlingsgrupper, både formella och informella, som ibland kan spela en väldigt stor roll när det kommer till att sätta agendan för förhandlingarna, säger Roger Sedin, ansvarig svensk handläggare vid internationella klimatförhandlingar.

– Sedan är det också så att Polen efter att ha varit ordförande flera gånger tidigare har erfarenheten av att agera som en brobyggare i många frågor, fortsätter Roger Sedin.

Skrämseltaktik 

Meningarna är dock delade kring att det var så smart att stressa på klimatlagsförhandlingarna i december i Bryssel. Andra förhandlare som Syre talat med menar att oron inför Bulgariens ledarskap till och med användes som svepskäl för att det skulle bli lättare att ”urholka” ambitionen i de förslagen som slutförhandlades.

Miljörörelsen välkomnade förvisso att små steg togs för att stärka förslagen, men underströk också att lagstiftarna enats om mycket svaga målsättningar, långt ifrån tillräckliga för att nå Parisöverenskommelsen.

– Vi hade hellre sett att förhandlarna som ville se mer ambition stod på sig, framför att det stressades fram kompromisser som blev så svaga som de blev nu. Vi kan faktiskt inte veta hur Bulgarien skulle ha skött de här frågorna. EU-parlamentet hade en starkare position som medlemsländerna borde ha kunnat närma sig mer, säger Caroline Westblom vid Climate Action Network.