Fler och fler har efter den senaste månadens flygdebatt börjat problematisera sitt flygande och titta på alternativ. Centralens resebutik i Kalmar, som är den mest profilerade resebyrån på tågresor till utlandet, jobbar nu från tidig morgon till sen kväll för att hinna med. Till både Facebookgruppen ”Tågsemester” och ”Jag flyger inte – för klimatets skull” har det strömmat till nya medlemmar. När jag själv skrev en ledare för två veckor sedan om att du bör skämmas om du flyger, meddelade en läsare att den nu skulle slopa långresan med flyg och semestra på närmare håll. En annan talade om att hen börjat titta på och planera en tågsemester. En tredje bad om tips på hur en enkelt hittar och bokar tågresor ut i världen (ovan nämnda Centralens resebutik i Kalmar är ett bra tips om en vill ha hjälpa att boka, www.bahn. com/en om en vill boka själv och seat61.com är suveränt för tips och inspiration).

Intresset för att skippa flyget har helt enkelt fått sig ett rejält uppsving, men vi ska ändå inte lura oss att flygtrenden ännu är bruten. Flygkramarna är många och högljudda i försvaret av sitt privilegium.

Men argumenten för att fortsätta att flyga som vi fått höra senaste veckorna har känts alltmer desperata. Det har varit allt från att det egna flygandet är de rika gubbarnas fel (Hanna Lidström, språkrör i Grön ungdom) till att vi ska flyga mer så att flygbolagen får råd att ställa om (Sara Skyttedal, partistyrelseledamot i KD). Från att flygandet kommer skapa demokrati i Kina (Viggo Cavling, chefredaktör på rese- och turistindustrins affärstidning Travel News) till att forskningsresultaten runt flyg skulle vara ”alternativa fakta och hittepåuppgifter” (Henrik Littorin, generalsekreterare för branschorganisationen Svenskt Flyg).

En av de vanligaste myterna som sprids är att flygets utsläpp är marginellt. Parallellt med det förs också ofta fram vad just den personen gör för miljön som gör att den kan flyga. Den avstår från kött, åker inte bil, sopsorterar och så vidare. Det är förstås utmärkt att sopsortera, det bör vi alla göra, men det kan aldrig kompensera en flygresa. Du kan hålla på att sopsortera tills du dör, miljövinsten kommer ändå inte att motsvara den skada på klimatet som en enda Thailandsresa gör. Det går liksom inte att jämföra på samma skala.

Däremot är det riktigt att det gör stor skillnad om du slopar kött, mjölkprodukter och bilen. De är, liksom flyget, de riktigt stora klimatbovarna i ditt liv om du ägnar dig åt de sysslorna.

Tittar vi globalt är både djurindustrin och bilismen klart större bovar än flygandet, men det beror på att de allra flesta inte flyger. Förra året var det bara 3 procent av jordens befolkning som flög och bara 18 procent av jordens befolkning har någonsin flugit. Trots det står flyget globalt för en tjugondel av de klimatpåverkande utsläppen.

Ofta slänger flygkramarna ut en lägre siffra på 2–3 procent, men då har de bara räknat på koldioxid och inte på utsläppen av vattenånga och kväveoxider, som ger större klimateffekter på hög höjd.

Tittar vi istället på hur vi i den rika delen av världen beter oss får vi helt andra siffror. I Sverige ligger utsläppen för flyg i dag på samma nivå som bilismen, med den skillnaden att det ökar i snabb takt (6 procent förra året). Flyget är alltså inte bara ikapp bilismen utan i en rasande fart på väg förbi när det gäller utsläppen.

Att flyga är också den allra mest utsläppsintensiva aktivitet du som privatperson kan ägna dig åt, eftersom det tar extremt mycket energi att få ett flygplan att flyga. Faktum är att med en enda resa till Thailand har du bidragit till mer växthusgaser än du kan göra totalt under ett år om du ska leva hållbart. Allt annat du gör det året kommer att ske utanför de planetära gränserna.

Andra, som Annie Lööf, ursäktar sig med att de inte flyger så mycket. I Lööfs fall handlade det enligt henne om fyra privata flygresor i fjol (hur mycket hon flyger i jobbet avslöjar hon inte), varav den senaste var en långresa till Florida. Att påstå att det är ett minimalt flygande som knappt går att minska, som Lööf gjorde, är att tappa alla perspektiv. Det är långt över vad Medelsvensson flyger och då är Medelsvensson i detta sammanhang en global värsting.

Vad den senaste månadens flygdiskussion tydligt har visat är att det nästan aldrig finns några hållbara ursäkter för att flyga, men däremot gott om bortförklaringar. Den har också visat hur långt vi har kvar, hur stort motståndet är, hur mycket mer som behövs för att både politiker, andra makthavare och den stora massan av flygresenärer ska börja ta sitt ansvar.

Men framför allt har den visat att flygnormen går att rubba, den är inte för alltid given och när proppen nu är ur kan det gå fort. Nu gäller det bara att se till att proppen inte åker in i igen genom att gång på gång visa på såväl det orimliga i flygandet som alla fina alternativ som finns.

Tumme upp:

Miljöinstitutet IVL föreslår att statliga Swedavia ska få i uppdrag att jobba för minskat flygande på motsvarande sätt som Systembolaget.

Tumme ner:

Direktimporterade försändelser från Kina som landar på Arlanda påstås ha ökat med 60 procent under 2017, till 150 000 paket om dagen.

Så var det dags för ytterligare ett internationellt klimatmöte. Denna gång med 70 000 deltagare, ett närmast ofattbart stort antal som har samlats i Dubai. Tänk er att samtidigt finns fler än vad som bor i Falun på en och samma tillställning. I massmedia trängs rubrikerna om detta möte. Huvudfrågorna sägs vara översyn av ländernas klimatarbete, utfasning av fossila bränslen och finansiering.

Visst är det så att användningen av fossila bränslen måste upphöra, men det räcker inte. Om kommande generationer av både djur inklusive människan och annat levande ska ha möjlighet att leva på jorden över huvud taget och helst under något så när drägliga förhållanden måste alla människor som nu lever i den något så när rika delen av världen ändra på sitt sätt att leva. Vi har för hög konsumtion av de mesta som går att köpa.

Folkvalda och näringslivet talar om att att mer och mer av det mesta behövs i samhället, att allt bara är en fråga om elektrifiering och ny teknik. Välfärden ska öka. Utbudet av både varor,  undvaror och tjänster ska fortsätta att öka och med ökad konsumtionen med ökat energibehov som följd. Det är tillväxt som gäller. Det finns t o m ett Tillväxtverk.

Omkretsen på jorden är 4 000 mil, ett faktum som ingen kan göra något åt. Lika lite som det går att ta mer än tio liter vatten ur en tioliters hink går det att ta mer än ändliga mängder råvaror från jorden. Det spelar ingen roll hur många gruvor som startas för deras malm kommer att ta slut. Varje vindkraftverk och varje solcellsanläggning kräver sina delar av ändliga råvaror och varje kärnkraftverk kräver gruvbrytning av ändliga mängder uran. Inga möten i världen kan ändra på den saken. Det finns inte ens mer än ändliga mängder biobränslen.

Ständig tillväxt är inte möjlig, inget som man kan tycka si eller så om. En tillväxt på 2 procent eller 3 procent per år ger en ökning som i början är måttlig, men snart nog drar den iväg längs en kurva som blir brantare och brantare. Tillväxt kräver mer och mer råvaror och mer och mer energi. Brist på råvaror, biologisk mångfald och energi, inklusive uran, kommer så småningom att medföra att kurvan böjer av nedåt när tillväxten nått vägs ände. Ju förr åtgärder mot fortsatt tillväxt sätts in, desto större är chansen att kurvan vänder något så när kontrollerat.

Tyvärr ifrågasätter aldrig massmedia makthavarnas tro på tillväxt. De upprepar följsamt vad makthavarna säger utan att någonsin ifrågasätta om en ständig ökning är möjlig.

I rapporteringen från massmötet om klimatet talas endast om att fossil energi ska fasas ut, inget fel i det, men inget sägs bestämt om när. Inget sägs heller om att tillväxten som varit möjlig på grund av tillgången till fossil energi måste ta slut och vändas till nerväxt. Det är dags att börja fundera över hur denna nerväxt ska gå till.

Trots att världen under detta år sett extremväder såsom bränder, torka, översvämningar, värmerekord och extremvarma hav så har världens ledare inte agerat tillräckligt starkt för att få ner utsläppen av växthusgaser och därmed prognoserna över den förväntade temperaturhöjningen till slutet av århundradet. 

Istället visar en sammanställning av drygt 40 länders klimatplaner att vi med den nuvarande politiken är på väg mot en uppvärmning på omkring 2,7 grader mot slutet av århundradet (2,2-3,4 grader). Siffrorna är en uppdaterad analys från Climate action tracker, ett samarbete mellan de två oberoende forskningsinstituten Climate analytics och Newclimate institute. 

– Man skulle kunna tro att de extrema händelserna runt om i världen skulle sätta igång åtgärder, men regeringar verkar omedvetna och tror på något sätt att man kan trampa vatten och på så sätt hantera floden av effekter, säger Claire Stockwell, policyanalytiker på Climate analytics och huvudförfattare till rapporten, i ett pressmeddelande. 

– Detta är det kritiska decenniet för åtgärder: vi behöver regeringar som steppar upp och förbättrar sina 2030-mål, samtidigt som de arbetar med nästa omgång mål, senast i februari 2025, fortsätter hon. 

En del av Parisavtalet innebär att länderna vart femte år ska uppdatera sina nationellt uppsatta klimatmål, NDC:er, och därmed öka takten på utsläppsminskningarna. 

Men det går trögt. Om man bara räknar med de mål som världens länder satt i sina NDC:er skulle världen värmas upp med omkring 2,5 grader (2,0-3,0) till år 2100. Det är 0,1 grad högre än förra årets uträkningar. En av förklaringarna bakom detta uppger Climate action tracker vara Indonesien, vars växande kolkraftsflotta fick utsläppen att skjuta i höjden med 21 procent förra året.

– Vi hör orden ”unabated” (ung. orenade, ej infångade, reds anm.) i dessa klimatförhandlingar, men regeringar måste sluta försöka anta falska lösningar som kolavskiljning och lagring med fossila bränslen – det här är helt enkelt den fossila bränsleindustrin som försöker förlänga sitt liv när när den behöver acceptera verkligheten, att fossila bränslen fasas ut, säger forskaren Niklas Höhne från Newclimate institute i pressmeddelandet. 

Årets värdland för FN:s klimattoppmöte, Förenade Arabemiraten, har byggt upp sin ekonomi på olja. Nu har ytterligare ett starkt olje- och gasberoende land har valts till värd för FN:s klimattoppmöte nästa år, COP29.

Nästan 91 procent av Azerbajdzjans export står olje- och gasindustrin för, enligt USA:s International trade administration. Sektorn utgör också nära hälften av landets BNP. Samtidigt pågår en utbyggnad av vind och solkraft med målet att ha 30 procents förnybar energi till år 2030 och bli en exportör av grön energi till Europa. 

Valet att låta Azerbajdzjan vara värd för COP29 kom efter omfattande förhandlingar i en process där alla länder måste vara eniga, rapporterar The Guardian. Ryssland blockerade alla östeuropeiska länder, medan Azerbajdzjan och Armenien, som ligger i konflikt med varandra över området Nagorno-Karabach, blockerade varandra. Till sist valde Armenien dock att stötta Azerbajdzjan.

Reaktionerna på beslutet har hittills varierat. Zhala Bayramova, dotter till antikorruptionsforskaren Gubad Ibadoghlu, som fängslats i Azerbajdzjan efter att ha kritiserat landets olje- och gasindustri, uppger till Reuters att hon är bestört över beslutet.

– Han riskerar sitt liv för sitt arbete. Det här arbetet är ganska meningslöst när du har Azerbajdzjan som värd för COP29.

Enligt Human rights watch hade Azerbajdzjan under förra året åtminstone 30 politiska fångar. Det råder också begränsad mediefrihet i landet och restriktiva lagar begränsar frivilligorganisationer att arbeta oberoende. 

Andra uttrycker en lättnad över att ett beslut ändå tagits.

– Det är bra att osäkerheten om vem som ska vara värd för Cop29 är över. Det betyder att planer nu kan göras när man kommer ut från Cop28, för nyckelåren 2024 och 2025 när nya klimatmål måste läggas fram av alla länder, säger Kaveh Guilanpour, vice ordförande för Center for Climate and Energy Solutions, till The Guardian.