Det börjar så hoppfullt. Två systrar möts på en flygplats. Den äldsta systern Emelie bjuder storstilat in Ines på ett lyxigt hotell. En anhalt på väg mot målet, som är en mystisk plats någonstans i Europa. Livet är lite motigt. Men det är början på en resa. In i framtiden. Ett närmande. Ett av livets viktiga möten som vill bli något alldeles speciellt.
Vi förstår tidigt att allt kanske inte varit som det ska. Mörkret och frågorna i Ines ögon väller ut som bläck över champagnen och hummern på middagstallriken, starkt och övertygande framspelat av Alicia Vikander. Och bakom Emelies överdrivna glättighet lurar också något annat, en massiv tyngd, omöjlig att bära. Helt enastående gestaltat av Eva Green, denna magiska aktris, vars ögon rymmer all den längtan och allt det lidande det innebär att vara människa.
Resan fortsätter, ut ur staden, in i skogen, till den täta grönskan runt det stora huset och med full fart in i den smärtsamma verklighet som drabbat dem, sanningen om framtiden, systerskapet och överlevnaden. De bär sina öden på vacklande fötter genom dagar som snirklar sig fram under de höga trädens suckar, men har helt olika sätt att närma sig det som närmar sig.
De famlar efter varandra, finner varandras smärtpunkter, men istället för att skydda varandra, i den svåra stunden, blir den gemensamma historien till en avgrund, ett öppet sår mellan dem.
Ledsagarens fridfulla gestalt skrider dem till mötes och magnifika Charlotte Rampling är självlysande i rollen. Människor rör sig omkring dem, alla med blottade huvuden inför himlens portar, alla med sorgflor över sina blickar, men med en lätthet i stegen, som är det bara själ de är här.
Dödsklockornas klang rör sig sprött genom luften över sjön intill, det svarta vatten som är stängt av stora tunga näckrosblad. Och systrarnas ögon är som öppna klara sjöar av ouppfyllda drömmar, som svämmar över av rörelse då de finner några av de borttappade orden de vill ge varann på färden – alldeles vid vägskälet där en resa tar slut och en annan tar sin början.
