Nyhetsmagasinet Syre Nummer 237 fredag, 9 februari 2018
Energi – Kultur med Nike

Relationen till den fria viljan

Filmen Euphoria har just haft Sverigepremiär och Nike Markelius fick tillfälle att ställa några frågor till manusförfattaren och regissören Lisa Langseth.

Vill du berätta lite om de tre aktriserna?

– Eva, Charlotte och Alicia är väldigt olika både som privatpersoner och som skådespelare. Dom är alla tre magiska, men på olika sätt. Det var underbart att hitta en grunddynamik mellan dom och samtidigt låta dom behålla sin egen särart.

Hur arbetade ni med gestaltningen och rollfigurernas relationer till varandra?

– Vi pratade väldigt mycket om karaktärerna och filmens problematik, långt innan vi kom till inspelningen. Alla skådespelare i den här filmen hade alla olika personliga erfarenheter som låg nära filmens tema, vilket gjorde att arbetet blev väldigt intimt, på ett bra sätt.

Om nära relationer

Kan du berätta om dina tankar kring Emelies och Ines systerskap?

– Emilie och Ines har varit med om en svår barndom och har valt att hantera smärtan på olika sätt. Deras relation präglas av starka outtalade känslor som dom inte riktigt har ord för. För mig har det allra viktigaste varit att inte döma någon av dom, att inte påstå att den ena har mer rätt än den andra. Även om Eva Greens karaktär Emilie befinner sig i en väldigt utsatt situation så är det inte säkert att hon har rätt att kräva vad som helst från sin syster bara för att dom är familj. Relationen ställer frågor kring ansvar och frihet som präglar dom flesta nära relationer.

Vad tänker du att de uppnår tillsammans på den här svåra platsen? Varför har de så svårt att skydda varann?

– Kärnan i den här filmen är försoning. Deras utmaning ligger i att dom har olika syn på vad det är dom har varit med om. Det kan vara svårt att försonas om man har väldigt olika ideér kring vad det är som har hänt.

– Om man har varit med om ett trauma så bygger man också upp väldigt starka försvar för att överleva. Det är inte alltid att man helt förstår själv varför man känner och tänker som man gör.

Lisa Langseth tycker om att vrida och vända på svåra moraliska frågor.
Foto: Andreas Godwin

Moraliska frågor

Hur fick du idén till manuset? Vad vill du undersöka med den här berättelsen?

– För mig är det alltid intressant att hitta en grundsituation som jag själv tycker är problematisk. Då väcks min kreativitet. Jag tycker om att vrida och vända på svåra moraliska frågor som ställer både våra nära relationer och samhället i stort på sin spets. Den här filmen handlar ju både om vilket ansvar vi har för varandra, vilka krav kan man ställa på en annan människa bara för att den är familj?

– Men den handlar också om huruvida det är moraliskt rätt att låta människor välja sin egen död. För mig är den frågan oerhört komplicerad, det handlar mycket om vilken relation vi har till den fria viljan, om vi överhuvudtaget tror att den fria viljan existerar eller inte.

Tankarna om döden

Varför är det lättare att prata om kärlek än om döden?

– När jag har arbetat med den här filmen så har jag insett att döden är det mest privata vi har. Tankarna om vår egen död är något vi inte gärna delar med någon annan. Det är väldigt speciellt, att vi vet att vi ska dö – det är ju det enda vi vet helt säkert att det ska hända. Dessutom är det ju det enda som vi vet att absolut alla kommer att vara med om, så det är också den ultimata rättvisan på något sätt. Ändå har vi så väldigt svårt att prata om det.

”Det är nästan som om man tycker att det är lite barnsligt att prata om döden.”

– Det är nästan som om man tycker att det är lite barnsligt att prata om döden. Som barn ställer vi oss stora frågor om döden och vad vi tror kommer sen, men som vuxna har vi rationaliserat bort dom tankarna. Trots att vi fortfarande vet absolut lika lite, vi vet ju fortfarande ingenting och universum kallar vi för ”oändligt”. Vad är det för rationellt med det egentligen?


Nummer 237 fre 9/2-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 237

fre 9/2-18 Fler nummer