För ett tag sedan sa en arbetsgivare detta till mig och mina kollegor: ”Vi som företag har inget existensberättigande om vi inte säljer våra produkter”. Totalt var vi väl cirka 10 personer i rummet som hörde en av våra chefer yttra dessa ord.
En olustig känsla spred sig i min kropp. Jag såg mig omkring. Ingen annan rörde en min. Dessa ord gav mig en rejäl klump i magen, men ingen annan verkade berörd eller ens bry sig. På ett intelligent plan förstår jag så klart detta, ett företag måste sälja sina produkter eller tjänster, annars kan de inte betala sina räkningar och ge lön till sina anställda. Jag har studerat ekonomi så jag vet hur komplexa företag och organisationer kan vara. Det som förenar dem alla är dock ganska simpelt, det måste komma in pengar på något vis för att ett företag eller organisation ska kunna överleva. Min hjärna förstår det.
Mitt hjärta höll däremot på att svimma på grund av vad min chef sa. Lever vi alltså i en värld där det enda som godkänner vår existens är huruvida vi medverkar till samhället, är produktiva och bidrar till tillväxt? Att ett företag har rätt att existera så länge det genererar pengar, oberoende av om det skadar planeten eller oss varelser som lever här? Att allt som kostar pengar är av ondo och allt som genererar pengar är av godo? Inte konstigt att pensionärer runt om i vårt land mår dåligt. De har bidragit och slitit hela sitt liv och nu när de inte är så produktiva längre ses de som en kostnad, inget mer.
Klart man inte mår bra när alla klagar över vilken belastning man är. Att säga att man är arbetslös går ju nästan inte längre, istället är man mellan jobb. Förväntas hela tiden generera pengar istället för att kosta pengar. Jag börjar fundera över var det gick snett. När i historien gick pengar upp på första plats som det viktigaste som ett samhälle förfogar över? När blev pengar viktigare än hälsa och framtid? Har det alltid varit så? Antagligen. På något konstigt vänster ligger det i människans natur att vara girig, att vilja ha makt och kunna köpa eller byta till sig vad man än vill ha. Pengar ger en den makten.
Men är inte allt en illusion? När man tänker efter har ju pengar fått sin status för att vi människor tror på deras värde. Vi har gått med på att vissa valutor är värda si och så mycket och andra är värda mer eller mindre. En bil kostar rimligtvis x antal kronor och ett hus y antal kronor. Men har inte pengar fått oförtjänt bra rykte? Är trots allt inte pengar enbart påhittade av oss människor för att vi ska kunna byta tjänster och produkter med varandra? I en kapitalistisk värld går det tydligen att sätta siffror på allt och alla.
Men mitt värde som människa bestäms inte av huruvida jag bidrar till tillväxt eller inte. Allt och alla som finns har väl rätt att existera, oavsett om de genererar pengar eller inte? Kanske är jag helt galen som drömmer om en värld där pengar kommer i andra hand och där vi istället ser till det äkta värdet hos människor, produkter och tjänster, där vi fokuserar på vad man bidrar med. En värld där existensberättigande inte är beroende av hur mycket pengar man genererar, utan där det helt enkelt räcker att man deltar.
Caroline Bergsten är gästkrönikör för Syre
Mängden snö i Dalarna
Danmarks nya exportavtal på fläskkött till Kina. Ska grisar någonsin få ha det bra?
