Nyhetsmagasinet Syre Nummer 235 fredag, 2 februari 2018
Zoom

Shatilas unga utan framtidshopp

Vardagslivet i det palestinska flyktinglägret Shatila är inte lätt. Varken för dem som bott här länge eller för dem som är nyinflyttade. 22 000 människor bor på inte mycket mer än en kvadratkilometer. Sedan kriget i Syrien har antalet boende här dubblerats, hyrorna gått upp och stämningen förändrats. ”Den enda egentliga lösningen är att ge palestinierna lika rättigheter och få slut på de krig som skapar situationen”, säger Abu Mouajhed som driver lägrets skola och ungdomscenter.

Trånga gränder får en ny mening i det palestinska lägret Shatila i Beirut. Gatorna i Gamla stan i Stockholm framstår nästan som motorvägar i jämförelse. Knappt tio minuters bilväg bort ligger centrala Beirut, med stora tomma gator, dyra restauranger och märkesbutiker på rad. Kontrasterna i Libanon, och Beirut, är svåra att greppa. Men Shatila är inte Libanon. Det är en liten version av Palestina, som libanesiska myndigheter har lite kontroll och inflytande över. Här styr palestinska politiska organisationer som Fatah och Hamas med järnhand. Framförallt Fatahs gröna flaggor vajar på många ställen runtom i lägret.

Det är dock inte bara palestinier som bor här längre. Sen kriget i Syrien har både syrier och syriska palestinier kommit till Shatila. Människor från Asien, framförallt Sri Lanka, har också flyttat hit. Abu Mouajhed driver Chatila youth center (CYC) i Shatilas hjärta. Han menar att lägret förändrats.

– De små gatorna har blivit mindre och husen högre. Vi pratade om 12 000 människor, sen om 16 000 människor och nu om 22 000 människor, säger Abu Mouajhed.

Abu Mouajhed driver Chatila youth center (CYC) i Shatila. Han är orolig för de ungas framtid i lägret. Foto: Samuel Bramley

Konkurrensen har vuxit

Elkablar i dussintals bildar vad som ser ut som ett spindelnät om man vänder blicken mot himlen, som det på väldigt få ställen ens är möjligt att skymta mer än en smal strimma av. Olyckorna relaterade till dem är många, men liksom så mycket annat här finns det ingen exakt statistik över antalet incidenter. Likaså gällande hur många personer på flykt det bor i Libanon eller Shatila. Abu Mouajhed menar att de libanesiska myndigheterna vill behålla det så.

– Om vi dog i morgon skulle ingen ens lyfta på ögonbrynen, säger han med hög och engagerad röst.

”Förut hjälpte alla varandra. Det är inte så längre.”

Samtidigt måste människor försöka överleva på alla sätt de kan. Konkurrensen om lägenheter har gått upp och hyrorna höjts. Kriminalitet, våld, sexuell exploatering och droger är några andra av de problem som ökat de senaste åren. Sen syrierna och de palestinska syrierna kom till Shatila är det inte ovanligt att bo minst fyra familjer i en lägenhet. Enligt Mouajhed är den största lägenheten i Shatila 60 kvadratmeter, men de flesta har inte mycket mer än 20 kvadrat. Nu kan ett rum kosta 200 US-dollar (cirka 1 800 kronor) i månaden, förut var det hyran för den dyraste lägenheten i lägret. Tragedin i Syrien och den arabiska våren som blev vinter förändrade inte bara den ekonomiska situationen här, utan också stämningen.

– Förut hjälpte alla varandra. Det är inte så längre. Nu är det mer konkurrens och misstänksamhet på gatorna, säger han.

En karta över Shatila från 1999. Foto: Samuel Bramley

Barn och unga i riskzonen

Abu Mouajhed menar att behovet av att fånga upp Shatilas unga är stort. I takt med utmaningarna de som bor här utsätts för, växer både antalet personer som behöver stöd och mängden faror och risker de kan utsättas för.

– I Shatila har människor lidit av den dåliga ekonomiska situationen och den libanesiska regeringens diskriminering i decennier nu. Människorna kom hit med tält och ville bara överleva efter Al Nakhba. Detsamma för de som kommit hit från Syrien de senaste åren, säger Mouajhed.

”I Shatila har människor lidit av den dåliga ekonomiska situationen och den libanesiska regeringens diskriminering i decennier nu.”

År 1969, efter nästan 20 år av förtryck, kom PLO (Palestinian liberation organisation) till Shatila och tog över. Vardagslivet blev lite lättare. Innan det fanns det varken rinnande vatten eller toaletter i husen. Människor som bodde här tvingades bära allt sitt vatten från en källa i lägret. Än i dag är vattensituationen en fråga för sig. Vattenledningarna fyllda med enbart saltvatten direkt från havet hänger kors och tvärs tillsammans med elledningarna. Innan PLO tog över var det inhumant, menar Mouajhed.

– Libanons regering försökte få det att verka som att de gjorde det för vår skull. Det var nonsens såklart, säger Abu.

Tahani Abowani med sonen Ali. Före kriget i Syrien bodde familjen i det palestinska flyktinglägret Jarmouk strax utanför Damascus. Foto: Samuel Bramley

”Solen skiner aldrig här”

Lägret har gått igenom flera olika perioder av förändring. Under inbördeskriget i Libanon var det många organisationer som lämnade lägret. Situationen blev påtagligt värre och värst var det åren kring den ökända Shatila-Sabra-massakern på åttiotalet. När svenska Rädda barnen 1997 frågade Abu Mouajhed vad de behövde i Shatila var svaret för honom självklart.

– Jag svarade att vi behöver ett center för barn och unga, säger han.

Sedan 1997 har CYC funnits i de nuvarande lokalerna. Här finns den enda lekplatsen i hela Shatila, en trång asfaltsplan där ett par ungdomar spelar boll. Längs med sidorna sträcker sig husen upp mot himlen och någon har färgglad tvätt på tork. Trots de utmanande perioderna förut menar Mouajhed att situationen i Shatila aldrig har varit så svår som nu.

– Det är ohållbart. Solen når aldrig ner till marken, det finns varken luft eller ljus. Människor kan inte andas, säger han.

”Om jag kunde välja skulle jag flytta tillbaka till Jarmouk på en gång. Där fanns det trygghet. Här finns ingenting.”

Brist på plats hemma och en allt mer påtaglig trötthet hos föräldrar och vuxna riskerar att drabba barnen. Vardagslivet är svårt och bristen på allt från el, vatten, plats, rättigheter och framtidsutsikter skapar en ond spiral. Barn i Shatila växer upp för fort. När de börjar skolan låter många föräldrar dem springa fria. Många saknar ork att ta hand om sina barn så som de borde. Abu Mouajhed lägger dock inte skulden på föräldrarna, utan på situationen.

– Om barnen är på gatorna, och det kommer de vara om ingen fångar upp dem, är de lätta måltavlor för kriminalitet, våld och droger, säger han.

Mouajhed har sett flera unga flickor, både syrier, palestinska och syriska palestiner, giftas bort unga. Han kallar det för laglig exploatering.

– Vi har sett flera exempel på det. Ofta varar äktenskapet bara några månader. Vi ser hur tjejerna var innan och hur de är efter äktenskapet, säger han.

Ayda Yassien, till höger, har bott hela sitt liv i Shatila. Här med yngste sonen Omar som drömmer om att bli läkare. Foto: Samuel Bramley

Skulle vilja återvända

I en pytteliten men välstädad lägenhet med gråbeiga mattor, en säng med mönstrat överkast och en pytteliten kokvrå bor fem personer. De få kvadraten på bottenplan i slutet av en lång och smal gränd är hemma för Tahani Abowani och hennes man, hennes tioåriga dotter Sondos Al Omary, elvaåriga son Ali Al Omary och barnens farmor. Före kriget i Syrien bodde de i det palestinska flyktinglägret Jarmouk strax utanför Damaskus.

– Om jag kunde välja skulle jag flytta tillbaka till Jarmouk på en gång. Där fanns det trygghet. Här finns ingenting. Ingenting är som det borde vara, säger Tahani Abowani.

Jarmouk har sedan 2012 varit under ISIS belägring. Människor har hindrats från att både lämna och återvända. Al Jazeera skrev den 4 november 2017 om hur döda begravs i Jarmouk och att det enda sättet att ta sig in och ut är i en kista. Undernäring och sjukdomar är några av anledningarna till dödsfallen. Nu bor 4 500 personer där, innan kriget var det enligt siffror från UNRWA upp emot 150 000.

– Vi lämnade Syrien och kom hit för att få en trygg plats. Men det visade sig inte stämma. I Shatila kan småsaker bli stora eftersom alla är på helspänn, säger Tahani Abowani.

”Jag kan inte öppna mitt fönster när jag går hemifrån för det luktar så illa på gatorna. För 25 år sedan var allt bättre här.”

Den största lägenheten i Shatila är cirka 60 kvadrat, men de flesta inte mycket mer än 20 kvadrat och trångboddheten är stor. Foto: Samuel Bramley

De har bott här i fem år nu. Hon sitter på sängkanten och knyter händerna när hon pratar på en snabbflytande men låg arabiska. Vardagslivet här är svårt, menar Tahani Abowani. Elkablarna i ögonhöjd eller lägre är bara en av flera anledningar till att hon inte gärna släpper barnen ur sikte. Hennes son Ali Al Omary följer sin mamma med blicken när hon pratar. De lämnade Jarmouk efter ett flertal bombdåd för fem år sedan. Både Ali och hans syster Sondos tappade talförmågan i tre timmar efter att en bomb exploderat nära deras hus. Efter det var det nog – de kunde inte stanna.

Ali Al Omary saknar liksom sin mamma Jarmouk. Han har själv fått uppleva hur stämningen i de trånga gränderna snabbt kan svänga. En gång när han var glad och hoppade runt på gatan råkade han av misstag snudda vid en man som på en sekund gick från att vara glad till fly förbannad och hotfull. Utan att han gjort nåt annat än att vara glad.

– Det finns många människor som inte är snälla här, säger han.

Tredje generationen

Till skillnad från Tahani Abowani har Ayda Yassien med familj och hennes granne Liyla Frajee bott hela sina liv i Shatila. Ingen av dem är gammal nog för att ha varit i Palestina innan staten Israel utropades 1948. Bakom en svart dörr leder en trappa inte mycket bredare än en stege upp till en öppen yta med utsikt ner mot den trånga gatan. Ljudet av 22 000 röster blandas med vespor och böneutrop från lägrets moské när Ayda Yassien ställer fram små blommiga koppar och serverar starkt kaffe. De har båda upplevt den förändring som Abu Mouajhed berättar om.

– Det är annorlunda nu. Jag kan inte öppna mitt fönster när jag går hemifrån för det luktar så illa på gatorna. För 25 år sedan var allt bättre här, säger Ayda Yassien.

Liyla Frajee menar att även drogerna ökat de senaste åren, sedan kriget i Syrien. Desperata situationer skapar desperata människor och problemen staplas på hög. Med det ökade drogmissbruket har andra problem som våld, misstänksamhet och kriminella grupperingar också ökat.

– Det är mest marijuana, men också mycket tabletter och läkemedel. Stämningen är inte som den var förr, förklarar hon.

Maram Salal, till höger, är femton år. Hon har bott i Shatila hela sitt liv men vill inte stanna. Foto: Samuel Bramley

Normaliserar det onormala

Reuters har rapporterat om tolv- och trettonåringar i Shatila som använder marijuana, men det går att hålla sig från Shatilas många faror om man vill, menar trettonåriga Omar, Ayda Yassiens yngsta son. Drogmissbruket känner han till, men det är inget han vill ha att göra med. Han trivs bättre än sin mamma i Shatila. Det finns mycket samhörighet här, även om den är skapad av många års utanförskap.

– Jag har alltid någonting att göra och känner alla här, säger han.

Maram Salal är femton år gammal och har liksom Omar bott i Shatila hela sitt liv. Med en ljus mintgrön sjal som täcker håret och ett vänligt leende när hon öppnar dörren, ger hon ett milt intryck. Men att växa upp i Shatila har gjort henne betydligt tuffare än vad hon ser ut. Svaren är motsägelsefulla men samtidigt rimliga.

”Jag vet att det inte är säkert här, men jag är inte rädd. Det går att undvika det som är farligt om man vill.”

– Jag vet att det inte är säkert här, men jag är inte rädd. Det går att undvika det som är farligt om man vill. Det är bara att inte ifrågasätta och hålla sig undan, säger hon.

För Tahani Abowani är Shatila däremot en chock. Hon undviker att lämna det lilla hemmet om hon kan. Hon kom till lägret med den våg av människor som fick det att växa ytterligare. Framförallt är hon orolig för att någonting ska hända med barnen. Att någon ska ta dem eller att de ska komma till skada.

– Kriminella grupper och politiska organisationer är överallt, säger hon.

Tahani Abowani vill att hennes barn ska ha möjlighet att få utvecklas och studera vidare. Foto: Samuel Bramley

Drömmar större än Shatila

Om Tahani Abowani och Ayda Yassien fått välja hade deras barn vuxit upp någon annanstans. Den generella situationen kan kännas hopplös. Brist på möjligheter kan leda till dåliga beslut. Men det finns vägar ut från lägrets trånga gränder. En är att få stipendium till ett bra universitet som annars kostar mer än de flesta har råd med. Det är högre avgifter för universitetet för palestinier än libaneser. Libanons konstitution tillåter inte heller palestinier att ha för kvalificerade jobb. De kan vara lärare, men inte läkare eller advokater.

– Jag vill bli läkare. Men om jag inte får jobba som det så tänker jag öppna en butik här i Shatila, säger han.

”Europa knackar på med blommor i ena handen och en kniv i den andra.”

Han är yngst i en syskonskara där alla andra har lämnat Libanon. De har fått jobb och arbetstillstånd utomlands. Ayda Yassien hoppas att även Omar ska lyckas göra detsamma. Att öppna en affär i Shatila är inte en framtid hon önskar sin yngsta son. Maram Salal vill plugga vidare på universitetet även om hon föredrar att inte tänka för mycket på framtiden nu. Stanna i Shatila vill hon dock inte. Hon skakar på huvudet och tittar ner på den mönstrade mattan på golvet.

– Jag vill plugga vidare, kanske historia. Men framför allt vill jag resa, säger hon.

När lägret funnits i 20 år kom PLO (Palestinian liberation organisation) till Shatila och tog över, det var 1969. Då drogs rör och ledningar för vattenkranar och toaletter in i husen. Foto: Samuel Bramley

Utbildning en väg framåt

Abu Mojahed menar att Shatilas unga kämpar i motvind. Det är svårt att fokusera på studier där 22 000 människor bor på en kvadratkilometer. Trots allt verkar just utbildning vara det de flesta värdesätter högst. Maram Salal pluggar varje kväll, efter hon tagit hand om sina yngre syskon.

– Mamma jobbar på eftermiddagarna, så jag hämtar dem i skolan här i lägret. När hon kommer tillbaka går jag till CYC och pluggar, säger Maram Salal.
Tahani Abowani är inte äldre än trettio och avslutade själv bara årskurs sex.

– Jag vill att mina barn ska ha möjligheter att utvecklas. Att de ska få plugga vidare och göra vad de vill. Bara de blir nöjda så är jag nöjd, säger hon.

När Tahani Abowani och hennes familj lämnade Jarmouk gjorde de det utan några identitetshandlingar. Hennes barn går i UNRWAs skola men utan papper som styrker deras identitet kommer inga resultat att rapporteras in. Några nya identitetshandlingar vet hon dock inte hur hon ska få tag på. Hon ska gå tillbaka till skolan och prata med UNRWA, men är stressad och orolig.

– Jag vet inte vad jag ska göra. Utbildning är det viktigaste som finns, säger Tahani Abowani.

Abu Mojahed menar att det inte kan fortsätta som nu. Han påpekar gång på gång att det som nu är många tusentals människors vardagsliv i Shatila har orsakats av omständigheter utanför lägret. Kriget i Syrien har gjort de utsatta mer utsatta medan det på somliga håll knappt märks.

– Krigen som orsakar det här lidandet måste ta slut. Europa knackar på med blommor i ena handen och en kniv i den andra, säger han högt.

Egentligen finns det bara en lösning. Enligt honom finns den inte i Tyskland, USA eller Sverige. Dit kommer människor att ta med sig sin ilska och sorg, menar han. Det palestinska folket måste få sitt land tillbaka för att få ro, eller åtminstone sina rättigheter. Femtonåriga Maram har aldrig varit i Palestina, men hon är palestinier.

– Det går i generationer och finns i blodet, våra föräldrar kommer alltid att påminna oss, säger hon.

Om palestinierna på flykt:

UNRWA, FNs organ för palestinier, räknar till 12–14 officiella palestinska flyktingläger.

I Libanon lever i dag minst 500 000 palestinier. Tredje eller fjärde generation statslösa palestinier växer nu upp här.

Om Shatila:

Shatila startades av Röda korset efter 1948 års palestinska exodus, också kallat Al Nakhba (katastrofen, på arabiska).

Shatila är det största lägret, där det nu bor 22 000 människor på en kvadratkilometer.

I Shatila styr palestinska politiska organisationer. Libanons myndigheter lämnar de palestinska lägren ifred.

Libanon nekar palestinier lika rättigheter. De betalar mer för universitetsutbildning och sjukvård.

Palestinier är statslösa och saknar pass. De har ett resedokument som identitetshandling och kan lämna Libanon, men det är svårt att få visum.

En palestinier kan bli lärare, men inte läkare eller advokat.


Nummer 235 fre 2/2-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 235

fre 2/2-18 Fler nummer