Energi · I blickfånget

”Meningen med livet är inte vinstintresse och profit”

Wadada Leo Smith har spelat jazz i mer än 50 år men också mycket mer än så. Han utvecklar den kreativa musiken och har skapat ett eget unikt musikaliskt språk, Ankhrasmation. Han engagerar sig i USAs gemensamma natur- och kulturarv och för afroamerikansk frihet.

Musikhistorien kryllar av kompositörer som försökt tolka USAs nationalparker i toner. Olivier Messiaen blev inspirerad att skriva det tolv satser långa orkesterverket Des canyons aux étoiles … (1974) under en vistelse i Bryce Canyon nationalpark, Utah. Ferde Grofé fick idén till sviten Grand Canyon suite (1931) när han såg solen gå upp över – just det – Grand Canyon. Michael Daugherty har vävt in influenser från Everglades nationalpark och dess rika kräldjursliv i minisymfonin Alligator alley (2003).

Trumpetaren, tonsättaren och Mississippi-sonen Wadada Leo Smiths dubbel-cd America’s national parks – som släpptes i förfjol av det alltid lika spännande skivbolaget Cuneiform Records – närmar sig dock Nordamerikas nationalparker från ett aningen annorlunda håll än ovannämnda alster. Den spatiösa, abstrakt vackra jazzen och kreativa musiken som America’s national parks består av utforskar nämligen idén om nationalparker från olika psykologiska, andliga, historiska och politiska vinklar.

– För mig är en nationalpark en slags symbolisk allmänning, berättar Smith på telefon.

– Med America’s national parks har jag velat utvidga själva nationalparksbegreppet. Jag anser till exempel att [musikvetaren] Eileen Jackson Southern, Mississippifloden och staden New Orleans är nationalparker.

Ett eget koncept

Fröet till America’s national parks såddes på hösten 2011, när Smith fick dvd-versionen av Ken Burns hyllade dokumentärserie The national parks: America’s best idea i födelsedagspresent.

– The National parks innehåller många väldigt fina scener, men dess grundtes – att naturens storslagenhet är som en religion, en katedral – håller jag alltså inte med om, säger Wadada Leo Smith. Så efter att jag sett The National parks kände jag att jag ville utarbeta mitt egna nationalparkskoncept. Jag började göra research och jag reflekterade över ämnet. Men jag har inte besökt någon nationalpark – man behöver ju inte besöka en nationalpark för att förstå den.

”Någon gång i framtiden kommer någon amerikansk politiker – någon kongressman, president eller guvernör – att hitta ett kryphål i lagen som gör att de kan sälja ut nationalparkerna.”

Torsdagen den 5 maj 2016 gick Smith in i Firehouse 12-studion i New Haven, Connecticut tillsammans med pianisten Anthony Davis, cellisten Ashley Walters, basisten John Lindberg och trummisen Pheeroan Aklaff för att färdigställa America’s National Parks. Att de stod i begrepp att skapa ett extraordinärt verk var de alla tämligen överens om, men vad de då rakt inte kunde ana var vilken storstilad publik- och kritikersuccé som det skulle komma att bli. Till dags dato har America’s National Parks exempelvis utsetts till årets bästa jazzalbum av flera välrenommerade publikationer och på skivbolagets välskötta Bandcamp-sida sjunger åtskilliga personer dess ära.

"Mänsklighetens gagn"

Bryr du dig om vad andra tycker om din musik?

– Ja, ja, ja. Det är som den västafrikanske författaren Amos Tutuola skriver i Mitt liv i spökenas bush: ”Man går inte ut i skogen och gräver ett hål och sätter sig i det och spelar trumpet”. När jag – och alla andra kreativa musiker – skapar konst så skapar vi den för mänsklighetens gagn.

Är du nöjd med mottagandet som America’s National Parks fått?

– Ja, jag är mycket nöjd.

Personligen älskar jag America’s National Parks. Jag älskar hur den låter och jag älskar att den finns. Den känns oerhört viktig.

– Någon gång i framtiden kommer någon amerikansk politiker – någon kongressman, president eller guvernör – att hitta ett kryphål i lagen som gör att de kan sälja ut nationalparkerna. Om vi inte försvarar nationalparkerna så förtjänar vi dem inte, svarar Smith.

Brett konstnärsskap

En annan briljant sak med America’s national parks är att den fungerar utmärkt som en introduktion till Wadada Leo Smiths oerhört rika och alltigenom fascinerande konstnärskap. Söker du en ingång i hans monumentala diskografi finns America’s där för dig. Det första albumet Smith spelade på, Anthony Braxtons frijazzpärla 3 Compositions of new jazz (Delmark), såg dagens ljus 1968 och han har väl snittat en tre-fyra plattor om året sedan dess.
Söker du en grundkurs i Smiths ständigt återkommande koncept – som Ankhrasmation, ett ”språkpartitur” uppbyggt av symboliska färger, linjer och former – finns America’s där för dig.

– Ungefär 50 procent av America’s är baserat på Ankhrasmation, berättar Smith. Jag lämnar över mina Ankhrasmation-partitur till mina medmusiker och sedan är det upp till dem att göra research och bestämma hur de olika sakerna i dem ska läsas – men de får inte dela med sig av det som de kommer fram till med de andra i gruppen. Det gör att alla har något unikt att placera in i musiken.

Söker du lyhört, superskickligt, välavvägt och inkännande ensemblespel – ljud och rytmer som är både kollektiva och djupt särpräglade – finns sålunda America’s också där för dig.

För svartas rättigheter

I slutet av förra året – den 18 december, för att vara exakt – fyllde Wadada Leo Smith sjuttiosex. Med tanke på att han då var högaktuell med inte mindre än tre fantastiska skivor – kan vi sluta oss till att han förmodligen planerar att fortsätta musicera länge än. Vilket förstås är något synnerligen positivt. Världen skulle vara ett mer … ignorant … ställe utan Smith.

Vi människor är i stort behov av fullängdare som America’s national parks. Bara tanken på att verket har gett Smith nya fans fyller mig med hopp. Fans som står på randen till att upptäcka Smiths 4 cd stora opus Ten freedom summers (som handlar om ”kampen för afroamerikansk frihet och jämlikhet inför lagen”), den icke vinstdrivande intresseorganisationen Association for the Advancement of Creative Musicians (som Smith är medlem i) och filosofiboken/improvisationsavhandlingen Notes (8 pieces) som Smith självpublicerade 1973. Och faktumet att Smith är en oförtröttlig förkämpe för svartas rättigheter gör honom än mer till en världsförbättrare.

– Folk anser inte att afroamerikaner har rätt att själva definiera konsten de gör, säger Smith. Därför är jag alltid så tydlig jag kan i intervjuer, eftersom hästens mun, som Louis Armstrong skulle sagt, kan inte bli ifrågasatt. Jag skapar musik. Min musik är kreativ musik.

Apropå vad du sa förut om att skapa för ”mänsklighetens gagn” – vad tycker du om artister som säger att de bara håller på för pengarnas och berömmelsens skull?

– Tja, jag tycker synd om dem för att de tänker så. De har missat meningen med livet. Meningen med livet är inte vinstintresse och profit och sådana saker. Livet är ett test framtaget av skaparen – ett test som bestämmer mänsklighetens fortsatta väg och evolution.

Om Wadada Leo Smith: