LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, urholkas undan för undan och den som försöker få rätt mot myndigheterna hamnar i Kafkaliknande situationer. Eric Löwenthal berättar på veckans Under ytan om kampen för sonen Alexander.
Knappast någon kan väl ha undgått den senaste tidens skriverier och utspel om LSS. Där regeringen framställt sig och staten som heroiska kämpar mot ondskan själv inom en nattsvart kriminalitetstyngd assistansbransch.
Medan funkisrörelsen hävdat att det generella problemet med LSS är att myndigheterna själva är de stora skurkarna. Dels genom att man satt i system att totalt skjuta sönder LSS som den rättighetslagstiftning den ändå är, dels genom att det ju är myndigheterna själva som kontrollerar assistanspengarna in i minsta detalj, liksom har möjligheten att lagföra eventuella brott som förekommer.
På något mirakulöst sätt har ändå regeringens och Försäkringskassans PR-maskinerier fram till nu lyckats med utbrytartricket, att lägga över skulden för sina egna misslyckanden att lagföra kriminalitet inom assistansområdet på de assistansberättigade själva. Och att sälja in att botemedlet för detta (egna misslyckande) är att minska assistansen för de som behöver den.
LSS i Alex liv
Men LSS är inte bara personlig assistans. Och jag skulle vilja berätta hur det här med olika LSS-insatser har sett ut för oss som är berörda. Jag är pappa till Alexander, som har en grav utvecklingsstörning. En fantastisk kille, men som behöver hjälp med i princip allt, då han inte pratar överhuvudtaget, har nedsatt balans, muskelstyrka och förståelse.
Kortfattat kan man säga att han är 26 år, ser ut som 13, men också har likheter med ett småbarn, eftersom han stoppar grejer i munnen hela tiden, har dålig förståelse och kunskap om världen och behöver konstant hjälp och skydd och uppmärksamhet.
Och gärna vill sitta i knäet på pappa!
Alex har nästan hela sitt liv varit beviljad en LSS-insats som kallas korttidsvistelse (”kortis”). Då har han fått komma hemifrån, träffa andra ungdomar, göra utflykter ihop på dagarna, och sitta och grilla tillsammans på kvällarna. Ett slags andra hem, som för hans dels inneburit rolig stimulans och omväxling, och för oss i familjen avlastning och återhämtning för att orka med livssituationen.
Så småningom fick Alex också personlig assistans. Då hade han assistenter tiden han var hemma, men inte när han var på kortis. Han hade alltså två olika LSS-insatser som kompletterade varandra på ett mycket bra sätt:
Boende med familjen med nödvändig assistans, och att regelbundet få komma hemifrån men ändå till en välbekant och hemtam miljö. Och sen få komma tillbaka hem till en utvilad familj.
Kortis drogs in
Men utan minsta förvarning drogs plötsligt kortis in, jag tror det var runt 2012. Stockholms kommun gjorde nu bedömningen att Alexanders behov av omväxling och stimulans, liksom anhörigas behov av avlastning, tillgodosågs av den personliga assistansen.
För att förstå kommunens beslut behöver man veta att personlig assistans i den omfattning Alex behöver betalas av Försäkringskassan (FK), medan korttidsvistelsen betalas av kommunen.
Så kommunen sitter alltså och bedömer:
• Behöver Alexander och familjen korttidsvistelse (som kommunen själv betalar)
• eller klarar han sig med personlig assistans (som FK betalar)?
Och därmed är det kanske inte så konstigt att man anser att Alex inte behöver korttidsvistelsen.
Poängen är att eftersom LSS är en rättighetslag, så kan kommunen inte neka insatser av kostnadsskäl. Ändå är det förstås det man gjort.
Eftersom det här var nytt för mig trodde jag först att handläggaren på kommunen blivit galen. Att han hade tappat det helt. Man fattar ju inte först att det här är satt i system, med order uppifrån. Man fattar inte heller hur Alex som varit på kortis tio dagar per månad i över tio års tid, på stående fot kunde bedömas ha behov av noll korttidsvistelse i månaden.
Så jag överklagade så klart beslutet. Först till kommunen. Och sedan till Förvaltningsdomstolen. Och till slut till högsta Förvaltningsdomstolen.
Jag skrev och förklarade: hur Alexander har svårt att sysselsätta sig och stimulera sig. Att kvällarna hemma i längden blir enahanda. Speciellt om man inte har en vänkrets som andra människor har, och inte heller kan sysselsätta sig som andra med film, böcker, tidningar, Facebook etcetera. Att just byte av miljö är grejen.
Och inte ens det som vi andra tvingas göra på vår fritid, som tvätta, städa, hålla ordning, blir till någon större tidsutfyllnad för honom, då hans deltagande i dessa sysslor i princip är obefintlig. Att redan som det är har han en uppdämd frustration och ett självskadebeteende.
Jag försökte också förklara: det är ingen jättevila för anhöriga att bo på en arbetsplats, vilket det faktiskt är med personliga assistenter dygnet runt.
Intyg från alla håll
Och jag skaffade intyg från alla håll som gick: överläkare, psykologer och alla andra som arbetade med Alex yrkesmässigt: assistenter, korttidshemmet, habiliteringen, etcetera, etcetera.
Med tanke på att kommunen i princip aldrig träffat Alex, och än mindre själva hade ett enda intyg gällande honom som stödde deras sak, utöver handläggarens egna beslut, tyckte jag förstås att fallet var glasklart: det är klart att han skulle få tillbaka sin korttidsvistelse.
Stockholms kommun hänvisade dock till en förvaltningsdom i Skåne, gällande en annan person, som också blivit av med sin korttidsvistelse, med hänvisning till att den personliga assistansen ansågs tillgodose hens nödvändig stimulans, omväxling och avlastning.
Jag tänkte att eftersom det ska göras en individuell bedömning av just Alexanders behov, så spelar det ju ingen som helst roll hur en domstol har bedömt en helt annan människas behov. Och dessutom hade jag ju alla dessa intyg, medan kommunen hade nada utöver sitt eget ställningstagande.
Men kommunen vann ändå.
Kafkaartat
Nu började jag bli lite störd på det här. Jag undrade: men hur resonerar dom?
Alltså, även om jag förstod att det för många människor visst skulle kunna vara så att personlig assistans ger allt det som korttidsvistelse skulle medföra, och kanske till och med vara mycket bättre, så undrade jag ändå: hur kan de påstå så säkert att det gäller alla människor?
Till slut frågade jag därför: vilken forskning stöder ni era beslut på? Som utesluter att det kan finnas en människa på miljonen, där korttidsvistelse ändå kan vara ett bra och nödvändigt komplement till personlig assistans?
Såna frågor besvaras inte av vare sig kommunens handläggare eller domstolarna. Utan bemöts bara med tystnad. Liksom alla sonens intyg. Oftast stod det i kommunen utredningar att ”inget talar för att Alexander skulle ha behov av korttidsvistelse”. Intygen jag skickat in nämndes inte ens. Inte ens som ”habiliteringens överläkare har visserligen ansett att … men vi gör ändå bedömningen att …” etcetera.
”… utan det är jag som måste bevisa att dom har fel. Fast med det stora problemet: det finns inga bevis som godkänns! Eftersom alla intyg från läkare etcetera anses irrelevanta.”
Rent juridiskt var det något Kafkaartat över hela den här processen. För juridiskt är det så här: Kommunen kan i princip påstå vad som helst om Alex, eller för den delen, om oss i hans familj. Men de behöver inget underlag eller bevis för det som de hävdar. Inget alls. Utan det är omvänd bevisbörda som gäller: de behöver inte kunna styrka sina egna påståenden, utan det är jag som måste bevisa att dom har fel. Fast med det stora problemet: det finns inga bevis som godkänns! Eftersom alla intyg från läkare etcetera anses irrelevanta.
Till slut frågade jag därför både kommunen och domstolarna: Exakt vad skulle krävas för att Alexanders sak skulle stärkas? Vilken typ av omständighet, intyg eller liknande är det som behövs? Och nej, de svarade inte på det heller.
Med tanke på hur många som i dag kämpar för den personliga assistansen kanske det verkar konstigt att jag blev ”besviken” på att sonen bara har det. Men det är ju just det som är vitsen med LSS. Att ha en palett med möjliga insatser, för att hitta vad som blir bäst för just personen i fråga.
Rädda LSS
Så går LSS att rädda? Går det att åstadkomma att avsikten med LSS garanteras?
Ja, förhoppningsvis. Men man behöver fundera över sånt här:
• Man behöver kanske hitta en organisatorisk modell där den som bedömer behovet kan göra det utan att bekymra sig om kostnaden. (Alltså inte som nu, där kommunen eller FK utreder personens behov, samtidigt som de har sparkrav riktade mot sig.) Precis som ett barn har rätt att gå i skolan, oavsett kostnaden.
• Låt en och samma plånbok stå för alla LSS-insatser, så slipper man cirkusen när insatser (läs: kostnader) bollas fram och tillbaka mellan kommuner och FK.
• Gör verkligt personliga utredningar. Inte som nu, då en dom gällande en enskild person får ligga som styrande mall för tusentals andra personer med helt andra förhållanden.
• Myndigheter och domstolar ska inte kunna få negligera utlåtanden från yrkesfolk som har god kunskap om personen, om de inte själva kan presentera en än djupare (trovärdig) personlig utredning. Personlig utredning betyder alltså att man lärt lära känna den unika personen och dess omständigheter. Och använder sig av dessa lärdomar.
Eric Löwenthal är komiker, aktuell med ståuppshowen ”Fadern – I Faderns, sonens & Försäkringskassans namn” samt pappa till Alexander Löwe, 26 år, som har en svår utvecklingsstörning.
