Nyhetsmagasinet Syre Nummer 231 fredag, 19 januari 2018
Energi – I blickfånget

I regnbågskulturens tjänst

Bitte Andersson är serietecknare och illustratör men har även regisserat en film och drivit den queera bokhandeln Hallongrottan i Stockholm. Nu har hon släppt sitt första egna seriealbum, Vid slutet av regnbågen.

”Jag trodde att rita serier var det svåraste som fanns i hela världen, för man har så mycket frihet. Man har inga begränsningar i budget eller så utan det är bara fantasin som sätter gränserna” säger Bitte Andersson.

Bittes väg till serietecknandet är en smula krokig, och innefattar bland annat filmen Dyke Hard, som hon beskriver som ”en lesbisk aktion-komedi-musikal”. Resan började när Bitte öppnade bokhandeln Hallongrottan 2006, en queer bokhandel som låg på en bakgata vid Hornstull i Stockholm. Hallongrottan var en nördvänligare mötesplats, som Bitte väljer att kalla det, som inte fokuserade på alkohol och klubbliv utan erbjöd en plats för aktivister att mötas. Det var en plats där vänskapsband kunde uppstå, relationer skapas och upphöra och där aktivister kunde träffas. Men förutom att sälja böcker och ha bokcirklar hade de även en social funktion.

– Vi hade föräldrar som ringde och bad om hjälp när deras barn kom ut till exempel. Det var orimligt att Hallongrottan var tvungen att ta den rollen. Det borde vara skattefinansierat, säger Bitte.

Mellan 2006 och 2010 drev Bitte Hallongrottan innan hon sålde den vidare, i dag är den nerlagd. Istället beslöt sig Bitte för att läsa en master på Konstfack. Då var det tänkt att hon skulle göra sitt debutalbum, efter att ha skjutit på det i flera år medan hon haft prestationsångest och hängett sig åt andra projekt istället. Det året Bitte läste sin master hade Konstfack en serietecknare som professor. Bitte tänkte att nu, nu skulle hon få hjälp av en riktig serietecknare att förlösa sitt ångestladdade debutseriealbum men istället blev professorn föräldraledig rätt snabbt och var borta stora delar av Bittes mastertid. Då gjorde Bitte en film istället.

Filmpotpurri

– Jag och två kompisar brukade titta på film tillsammans, dels alla hbtq-filmer vi kunde komma över, men även genrefilm. Hbtq-filmerna var alltid drama, med sorgliga slut, och när vi såg på skräck, sci-fi och fantasyfilmer fanns det sällan sådana filmer med queertematik, utan de flesta var jättenormativa kring kön och sexualitet. Så vi bestämde oss för att skapa vår egna queera genrefilm, som blev Dyke hard, säger Bitte.

Dyke hard är således ett genrefilmspotpurri som handlar om ett lesbiskt rockband som gör en roadtrip på väg till en stor musiktävling. På vägen träffar de på spökhus och ninjor och hamnar i fängelse.

Från början hade Bitte och hennes vänner bara tänkt göra

låtsastrailers till filmer de ville att någon annan skulle göra, och lägga upp dem på Youtube. Att göra en sådan trailer var dock mer jobb än de hade trott, så redan efter en trailer tog de sina andra idéer och klistrade ihop dem till ett långfilmsmanus. I efterhand kan Bitte se hur enkelt serieskapandet är i relation till att göra en film.

–  När jag gjorde Dyke hard  tänkte jag att det här är ingenting jämfört med att rita serier. Men nu i efterhand har jag ju förstått, att göra serier är jätteenkelt jämfört med att göra film. Så nu har jag liksom gått en jättelång omväg och kommit fram till att rita serier är jättekul och bra jämfört med jättemycket andra saker man kan göra.

Fördomar på 50-talet

När Bitte visade trailern för sin film på Golden ladies, en seniorförening för lesbiska och bisexuella kvinnor, var det dock några som sa att det där var alla fördomar de hade kämpat emot i hela sitt liv. Det visade sig att på 50-talet var fördomen om lesbiska att de åkte motorcykel och var översexuella, avklädda desperata galningar, vilket Bitte inte visste.

Där föddes tanken att skapa ett seriealbum som utspelar sig på ett seniorboende för hbtq-personer, kallat Plejaderna. Albumet fick namnet Vid slutet av Regnbågen. För att göra sitt album bestämde sig Bitte, som inte haft en nära relation till sina mor- och farföräldrar, att göra djupintervjuer. Det blev 13 informanter som berättade om sina liv för henne.

– Det var rätt lätt att få mina informanter att börja snacka, de var väldigt öppenhjärtiga. Det är fascinerande att prata med äldre människor och hur de kan se långa tidsspann. Att de kan se konsekvenser av val de har gjort i sitt liv för 40 år sedan och utvärdera dem. Det var häftigt att få umgås med dem, säger Bitte.

Foto: Jan-Åke Eriksson

Baserad på intervjuer

I albumet får vi följa ett antal individer, dels i nutid och i tillbakablickar från deras ungdom. Det går dock inte att härleda någon berättelse till en specifik person utan Bitte har tagit olika berättelser om kärlek, vänskap, fiendskap och tragedier och blandat upp med varandra. Något som förvånade Bitte var hur mycket informanterna pratade om sex.

– Jag skulle kunna ge ut ett fanzine som heter ”Plejaderna XXX” med alla sexanekdoter. Jag tror rätt många äldre hbtq-personer tycker att dagens ungdom är så pryd och stel. Det kan finnas en nostalgi i tiden när man behövde smyga, inte så att man nödvändigtvis vill tillbaka men det fanns en spänning, berättar Bitte.

Albumets huvudperson, garderobsblomman Marja, är dock endast baserad på vad informanterna kunde berätta om personer de hade träffat. Informanterna berättade om hur det var att arbeta tillsammans med en hbtq-person som inte var öppen på jobbet och hur den då försökte undvika den som var öppen.

– Det var rätt tragiskt. Jag var på en föreläsning om äldre hbtq-personer där de berättade att det kan vara svårt att komma ut senare i livet, vilket gör att många stannar i garderoben väldigt länge, och att det kan ge en permanent personlighetsskada, säger Bitte.

Seriemediet litet

För arbetet med Vid slutet av Regnbågen fick Bitte 200 000 från Konstnärsnämnden, vilket gjorde att hon kunde arbeta i 3 år på albumet, parallellt med Dyke Hard och olika illustrationsuppdrag.

– Den är mest tecknad under två somrar när jag inte hade några uppdrag eller någon semester, säger Bitte.

I sin projektansökan till Konstnärsnämnden hade hon döpt projektet till Regnbågen. Då visste hon inte att Sveriges första hbtq-seniorboende skulle öppna ett åt senare – det heter just Regnbågen och ligger på Gärdet i Stockholm.

– Visst är det ironiskt? Jag fick byta namn på hemmet i mitt album, men det är ju bara kul att något sådant händer.

Efter att albumet kom ut har hon mötts av positiva läsarreaktioner, och många av dem kom på releasefesten, inte så många recensioner dock, och Bitte kan se en skillnad på att släppa en film och att släppa ett seriealbum.

–  När man släpper en långfilm i Sverige får man mer uppmärksamhet än serier får, det mediet är fortfarande så litet.

Oviss framtid

Just nu är framtiden oviss för Bitte, som tidigare haft större projekt som överlappat varandra, och varit på väg in i nästa innan hon varit klar med det första.

–  Nu är det inte så och efter att ha intervjuat pensionärer som är så pass fattiga och inte kan fika på stan har jag blivit engagerad till att tänka på pensionen. Min samlade pension är typ 68 kronor, så nu ska jag tänka ut vilka jobb jag kan få och söka dem. Så nu kommer det nog bli lite kreativ svacka medan jag växer upp.

Bitte Anderssons första serieroman utspelar sig på ett seniorboende för hbtq-personer, där 76-åriga Marja motvilligt flyttar in.

Bitte Andersson:

Ålder: 36
Familj: Man och barn
Aktuell: Vid slutet av regnbågen utkom november 2017 på Syster förlag.
Bakgrund: Drev Hallongrottan, läst på Konstfack, har gjort filmen Dyke hard som hade premiär 2015.


Nummer 231 fre 19/1-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 231

fre 19/1-18 Fler nummer