Nyhetsmagasinet Syre Nummer 229 fredag, 12 januari 2018
Energi – I blickfånget

Fotbollslaget där det viktigaste är att delta

För Anna Carlsson var idrotten livsviktig när hon växte upp och hon ville ge sina barn samma möjlighet att träna fotboll. Det ledde till att hon startade ett eget lag för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och både hon och laget har vunnit pris för satsningen.

Anna Carlsson bor i radhus med sin familj, arbetar som barnskötare och skriver barnböcker.

När hennes barn ville börja spela fotboll anmälde hon, som vilken förälder som helst, sina barn till ortens förening. Sonen kom igång snabbt och det gick bra att anpassa sig men Annas dotter upplevde träningen som väldigt rörig.

– Vi fick gå redan efter 15 minuter. Hon var så besviken. Det var tunga steg hem, men hon orkade inte för hon hade inte förmågan att vara där, säger Anna.
Det var där idén till NPF-fotboll kom till Anna.

– Hela dagen och kvällen gick åt till att försöka dämpa hennes känslor av att ha misslyckats medan hon upprepande ställde frågan ”Varför kan jag inte, mamma?” och jag ställde mig själv frågan: Hur ska jag kunna få mitt barn att kunna spela fotboll på sina egna villkor? berättar Anna.

Från idé till förening

Anna ringde till sin väninna Caroline Fredriksson och frågade om hon ville vara med och starta en fotbollsförening ”på skoj”. Hon tackade ja direkt.

– Vi började med att skicka ut förfrågan till befintlig fotbollsförening på orten och hade tur att få tag i en aktiv medlem som även han har erfarenhet av den så kallade NPF-världen.

Första träningen blev lite kaotisk, berättar Anna.

– Barnen var utspridda över hela fotbollsplanen och vi vuxna sprang lite kors och tvärs för att försöka samla in våra barn för att kunna starta träningen. Vi insåg att vår första uppgift var att jobba med en tydlig uppstart av träningstimmen. Därefter fick vi jobba hårt med att vara tydliga, konkreta och visa barnen de olika övningar vi skulle göra. En övning i taget.

Stort intresse

Föreningen fick jättefin respons direkt och de satte igång i augusti och höll träningar under höstterminen. Det var efter den första tiden som Anna insåg att det hade blivit mer än en kul grej. De fixade stadgar, värdegrundsdokument, bankgiro och allt det som krävs för att registrera en förening hos Riksidrottsförbundet, berättar hon. Det var på riktigt och plötsligt satt tio förväntansfulla barn och väntade på instruktioner från sin nya tränare.

– Några är bara med på att passa, någon är med på allt och vissa deltar ”bara” 20 minuter av en timme och åker sedan hem. För oss alla är det helt okej. Det vi alla ser som mest positivt är att vi kan vara oss själva utan att bli dömda. Vår förening bygger helt på barnens egna villkor, lågaffektivt bemötande och positiv förstärkning, tillägger Anna stolt.

Det viktiga är inte att lära sig fotboll, utan den stora utmaningen ligger i att överhuvudtaget komma till träning och att väl där få känna gemenskapen som är fri från krav och fri från misslyckanden.

Ett barn som kommer till träningen är till exempel alltid där med sin pappa. Han har autism och denna fotbollsträning har varit den enda fysiska aktivitet som han faktiskt utför. Pappan och pojken kommer dit, har med sig en egen lapp där det står olika övningar som de själva skrivit upp. De går bort en bit ifrån de andra barnen och kör 20 minuter.

– Här fanns en oro från oss att pojken skulle känna sig utanför, tills vi hörde honom prata om ”sitt lag” och hur han älskade att vara med oss, berättar Anna.

Ett annat barn i laget stod precis på linjen när de körde sina matcher och höll sin mamma hårt i handen.

– Han snuddade bollen med tårna någon gång ibland, han fick hejarop och high fives av oss tränare och även av barnen. Men senare på våravslutningen när vi körde match, vuxna mot barnen tacklade detta barn mig hårt och bestämt. Han flög över planen, motiverad, fokuserad och jublade.

”Vi ser att laget är extremt viktigt, både för barnens sociala träning, för den fysiska aktivitetens skull samt för oss vuxna. Vi har hittat ett forum där vi alla mår bra.”

Detta var en utveckling som  alla, inte minst hans föräldrar blev helt tagna av.

– Vid medaljutdelningen tog pojken ett skutt in i min famn och kramade mig hårt. Pojken som annars har svårt med närkontakt. Efter vinsten på matchen kramades barnen och skrek ”vårt lag vann”.

För de föräldrar vars barn inte har några vänner, eller som ogärna kramas, eller som alltid är lite nedstämda och stressade var det enormt rörande att se denna stora omfamning, berättar Anna. Efter det insåg hon att hon var tvungen att fortsätta med laget.

Det är ett glatt gäng som ses och tränar, pratar och skrattar tillsammans. Målsättningen med laget och föreningen är att barnen får en frizon, där de får vara sig själva.

– Föreningen och vårt lag har en stark värdegrund med respekt för både barnen och familjen. Vi ser också att laget är extremt viktigt, både för barnens sociala träning, för den fysiska aktivitetens skull samt för oss vuxna. Vi har hittat ett forum där vi alla mår bra, fortsätter Anna.

Hon berättar också att föräldrarna sinsemellan har en öppen kommunikation.

– Vi pratar ofta om hur mycket det vi gör hos NPF-hjärtats FF betyder för deras barn men även för oss föräldrar, vi har ett gemensamt forum där vi kan mötas på villkor vi inte alltid möter annars.

NPF-hjärtats FF

Att ha adhd kan ofta innebära att misslyckas i skolan och med vänner. Anna ville göra så att dessa barn inte också skulle känna att de misslyckas på sin fritid.
Hon blev nominerad till årets fotbollsförälder 2017, och vann. Det eventet innebar att hon framför stora profiler inom fotbollen fick tillfälle att lyfta frågan om att inkludera NPF-barn.

Anna har själv adhd och under hennes egen uppväxt var fotbollen livsviktig för henne, hon levde för den och det var hennes andrum från det hon upplevde inom sig. När hon utövade idrott höll den henne borta från destruktiviteten som så lätt annars infann sig.

Idrott och NPF är glädjande nog något som lyfts rejält den senaste tiden. Med ”idrott för alla” samt ett hockeyförbund som arbetat hårt med detta. Nu mer kan man även hitta utbildningar riktade mot tränare som vill lära sig mer om NPF och att leda dessa barn. Attention (intresseorganisation för personer med NPF) gjorde en kartläggning där det framgick att ett stort antal barn slutat på grund av att de inte fått stöd, samt att de inte ens börjat idrotta.

Framtidsvisioner

Inför framtiden är Anna positiv. Hon berättar att hon påbörjat ett samarbete med ett av de stora idrottsförbunden där de tillsammans ska ta fram föreläsningar, utbildningar, handledning till föreningar och verksamma medlemmar för att sprida kunskapen samt ge verktygen för att alla barn ska få möjlighet att lyckas.

– Det här samarbetet är så pass nytt att vi inte ens berättat det för övriga i föreningen. Och det går i linje med vad jag önskar allra mest, att alla, precis alla, ska vara inkluderade men att också få vara det på sina egna villkor och inte på någon annans.

Anna Carlsson. Foto: Sabina Svensson

Om NPF:

NPF står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och beror på hur hjärnan arbetar och fungerar.
De vanligaste funktionsnedsättningarna är add/adhd, asperger/autism, Tourettes syndrom och språkstörning. De olika diagnoserna är närbesläktade och det är vanligt att samma person har flera diagnoser.
Källa: Attention.se

Anna Carlsson:

Ålder: 35 år
Bor: Skogås i Huddinge kommun.
Familj: Sambo och två barn varav en med med adhd/autism. Anna har också adhd.
Yrke: Barnskötare på familjedaghem och författare
Aktuell: NPF-laget i fotboll i Skogås/Trångsund. Vald till årets fotbollsförälder. NPF-hjärtats FF har också vunnit Huddinge kommuns stora idrottspris.


Nummer 229 fre 12/1-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 229

fre 12/1-18 Fler nummer