”En nödvändig omordning”

Det senaste året har vi alla fått anledning att ifrågasätta och omvärdera flera av våra grundläggande kulturella och sociala värderingar. Människor på flykt, barn som avvisas. Klimatkrisen. Den feministiska revolutionen #metoo har rasat lavinartat under årets sista månader och det vi ser är antagligen bara början på det största som hänt feminismen och våra mänskliga relationer sen rösträtten på 1920-talet. En vecka innan jul blev vi påminda om vårt undermåliga rättssystem som sviker våldtäktsoffer. Att detta fortfarande sker (mitt under #metoo dessutom) är så skamligt att det knappt finns ord för det. Många engagerar sig för att påverka. Det finns oerhört mycket mer att göra och det vi ser nu är bara början på en nödvändig omordning. Nu finns det ingen återvändo. Vi är många som välkomnar den här utvecklingen.

Jag har frågat några av våra tongivande debattörer/kulturpersonligheter:

1) Vad de har för förhoppningar och förväntningar på aktuella kulturella och sociala händelser under det kommande året.

2) Vad de tror kommer att hända vidare med de händelser som varit.

3) Vad de själva har på gång under det kommande året.

”Jag drömmer om saklighet och öppenhet”

Mian Lodalen, författare:

1) Jag hoppas på en nivåhöjning i debattklimatet för 2018 och drömmer om saklighet och öppenhet. Det är valår. Mycket står på spel. Det ser inte lika ljust ut för SD som för ett halvår sedan, men det kan snabbt vända. Alla som vill leva i en öppen demokrati där solidaritet inte bara är ett tomt ord måste stå upp på alla sätt hen kan.

2) Svallvågorna efter #metoo kommer följa med ända in i valstugorna. Tänk att jämställdhet på riktigt blev en politisk fråga. Jag hade aldrig kunnat drömma om denna revolution som vi fått uppleva. I Göteborg stoppade folket nazisterna från att promenera, en kvinna stoppade stenkastare, Ingegerd, 80, körde in i nazistsamlingen med en kundvagn och en äldre dam i permobil störde ett annat nazistmöte. Tiotusentals flickor och kvinnor i Sverige, och miljontals i andra länder, har gått samman och vittnat om mäns våld. Det är flickornas och kvinnornas år 2018. Jag har aldrig känt mig så hoppfull som nu.

3) För egen del har jag två romaner att färdigställa. Till sommaren får det bli politisk kamp. Sen vore det rätt fint att få rädda något djur från en plågsam död i djurindustrin också. Jag hoppas kunna lägga mer energi på dem som ingen röst har. Vi ses på barrikaderna.

”Jag tror tyvärr det blir en kamp mellan ont och gott”

Ida Östensson, ordförande Make equal:

1) Jag ser 2018 som möjligheternas år. Vi går in i action efter #metoo och vi kommer att få en samtyckeslag. Jag hoppas vi går från att prata om problemen till att prata lösningar. Jag tror tyvärr det blir en kamp mellan ont och gott, hopp och förtvivlan. Då vi går in i valår tror jag vi får se en smutsig och rasistisk retorik, men hoppas så klart att partierna tar höjd och använder den viktiga eran vi är i och presenterar förslag för ett mer jämställt och jämlikt samhälle. För mig var 2017 extremt format av #metoo.

2) Jag hoppas att revolutionen tar en annan form. Att arbetsplatser och skolor tar informationen på allvar och sätter in åtgärder. Att riksdag och regering sätter av rejäla medel för spridning av vikten av samtycke. Att hela samhället, inklusive män, inser att arbetet nu måste ske män emellan och med våra unga killar. Jag hoppas att män fortsätter bjuda in andra män på killmiddagar (killmiddag.se) för att starta detta arbete.

3) Vi på Make equal lägger ribban för klimatet på nätet genom en ny kampanj inom vårt projekt Skärpning.nu. Vi släpper även en ny satsning som bygger vidare på #killmiddag för att få män att prata om sånt män annars inte pratar om – och på så vis försöka bidra till att öppna upp den känslomässiga isoleringen många män lider av, som i förlängningen drabbar oss andra. Vi kommer att utbilda företag och verksamheter som äntligen fått upp ögonen att jämställdhet och jämlikhet inte kommer av sig självt och att sexuella trakasserier finns överallt.

”Inte längre så mycket utrymme för aggressivitet”

Elena Smon Wolay, kulturproducent:               

1) I Stockholm kommer nog det mesta att vara som vanligt. Rönnells Antikvariat dominerar med de mest intressanta litterära och musikaliska evenemangen. Jazzen kommer förmodligen att bli större och det experimentella förhoppningsvis inte att fortsätta vara i skymundan.

Jag ser fram emot Littfest i Umeå, ett återbesök av poeten Lydia Lunch och fler samarbeten med kvinnor som Lydia själv inspirerade till under sitt besök 2017.  Jag hoppas också att vi möts mer än någonsin. Ekonomiskt och kulturellt.

2) Vi har blivit något snällare mot varandra. Det finns inte längre så mycket utrymme för aggressivitet. Jag hoppas att det nya året också ger utrymme för rasifierade som alltid blir orättvist behandlade i de vita rummen. Minst sagt inom kultur. Att vi kommer att kunna representera vår historia mer. Hur mycket än icke rasifierade nu vill tolka denna historia, vill vi ha en chans att kunna göra det själva. Jag hoppas också att vi möts i den kampen. Framför allt vi invandrare. Att vi hittar en vrå för alla i den kampen för jämlikhet.

3) Jag bokar Träd, gräs och stenars spelningar och kommer att fortsätta att skriva för tidningar som Lira och Orkesterjournalen och numera även The Wire. Jobbar också med Jockum Nordströms första samlingsutställning i USA, som går av stapeln i slutet av mars i Fats Dominos stad New Orleans! Förutom detta försöker jag hinna lyssna på mycket musik. Det är ju det jag lever för.

”Den negativa vita mannens makt ska raseras”

Lo Kauppi, skådespelare, regissör:

1) Jag väljer att vara optimist, valåret kräver ett enormt jobb av oss alla och det är lättare att arbeta om vi tror att det kommer att gå. Jag vill att vi – alla – använder sociala medier till folkrörelser liknande #metoo i stället för fake news, hate-speech och troll-arenor.  Är vi många kan dom inte krossa oss och når vi människor med rätt information tror jag att dom vill väl.

Jag ser det ganska svartvitt just nu. Om vi jobbar hårt vinner politiker röster på att sluta ge våra pengar till dom rika, och göra förändringar som på riktigt kommer samhället till nytta. Rasismen kommer blekna. Det går inte av sig själv men vi ger dom inget val. Folket kommer att kräva det.

2) Jag hoppas att #metoo kommer jobba sig vidare och leda till att välta hela SD och alla negativa mansdominerade arenor. De kan inte fortsätta ljuga hur som helst. Jag har en förhoppning att medierna står på vår sida. Det är den negativa vita mannens makt som ska raseras. Det vi har sett är bara början.

3) Först ut i år för mig är premiär på Fatta med Cleo och Juck där jag är regiöga. Min uppföljare till Bergsprängardottern som exploderade kommer ut: Två vita dvärgar på Leopard förlag. Jag skriver Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas för Sthlms Stadsteater. Jag hoppas filmatisera Vita kränkta män för tv så jag får spela lite pajas igen. Jag vill skratta i stället för att vara arg.