Energi · En syl i vädret

Varför imperfekt fick bli preteritum

Det var en gång ett tempus, alltså ett sätt att visa genom språket när det man talar om hände. Närmare bestämt visar man det med verbets form.

Just det här tempuset användes för att visa att något till exempel hände i går eller på 1800-talet eller under prekambrium. Tidigare, alltså. Hände, var och användes är exempel på verb som står i imperfekt, som verbformen kallades fram till 1990-talet.

Im– i början på imperfekt är ett latinskt prefix, en sådan där liten svans som man sätter före ett ord. Tänk till exempel på in– i inkompetent. Den som är inkompetent är inte kompetent, i alla fall inte på samma område. In– funkar alltså som o-, inte i alla lägen, men till exempel i vänlig–ovänlig. Sedan sätter du ett ord (med latinskt ursprung) som börjar med p efter in. Potent, kanske, eller perfekt. Inpotent och inperfekt är lite jobbigt att säga, tyckte redan de gamla romarna, så det blev impotent och imperfekt istället. Assimilation kallas det – samma sak som får ordet egentligen att låta som ijenklien.

Imperfekt är alltså inte perfekt, men det är inte menat som kritik. Perfekt är ju namnet på en annan verbform, vars namn också är lånat från latin och betyder färdiggjord, avslutad. Till exempel som i ”jag har öppnat fönstret” – fönstret är öppet, handlingen är avslutad.

Så vad menas med imperfekt? Är det motsatsen till perfekt? Om jag öppnade fönstret, i imperfekt, betyder det då att jag har hållit på att öppna det sedan i går, sedan 1800-talet eller under prekambrium? Och håller på än? Nej, fullt så logiskt är inte språket.

På till exempel spanska och franska är imperfekt den form som används för att visa att något har hänt återkommande eller att det pågick när något annat inträffade. ”Fönstret stod på vid gavel när en liten fågel flög in” till exempel. Eller ”han sov ofta halva dagen”, sagt om någon som nu har ändrat sina vanor. Alltså är handlingen avslutad – fast tempuset kallas im-perfekt. Han har nog hunnit vakna och fönstret kan ha hunnit öppnas och stängas många gånger efteråt.

Något speciellt tempus för vad som brukade hända eller vad någon gjorde när något annat inträffade har vi inte på svenska. Vi får till exempel lägga till att han brukade sova halva dagen. Det som kallas imperfekt i många andra språk finns inte på svenska, och därför blir det missvisande som namn på det tempus vi använder för att säga att vi helt enkelt bara öppnade fönstret. En gång, helt tillfälligt, eller kanske flera.

Motsvarigheten på spanska och franska heter preteritum, och så heter numera även det svenska tempus som tidigare kallades imperfekt. Lite irriterande om man har lärt sig att det heter imperfekt och ogärna vill lära om, men mindre förvirrande om man lär sig flera språk.

Preteritum är inte heller solklart eftersom det på latin betyder ”det som har passerat”, ”det som har gått förbi”. Precis det som tempuset perfekt beskriver, alltså. Men vi får nöja oss med det. Nu är tempusens namn i alla fall ologiska på samma sätt i svenskan som i flera andra näraliggande språk. Mer perfekt än så är nämligen inte språket, och det har aldrig varit det heller.