”Politiska ledare kommer sällan på något nytt”

Kompositören John Luther Adams är en av de mest nyfikna personer jag vet.

– Jag älskar att höra nya saker, se nya saker, känna nya saker, smaka nya saker, uppleva nya saker, berättar han på telefon från Chile.

– Så länge jag lever kommer nyfikenheten att vara min ledstjärna.

Eftersom stor nyfikenhet är en förutsättning för stor konst följer det sig naturligt att Adams musik är oändligt spännande att lyssna på. Hans orkesterverk Become ocean (2013) (”bli hav” red anm) – vilket förärats med både ett Grammy Award och ett Pulitzer Prize – är till exempel ett smärre under av böljande harmonier, intrikata arrangemang, hypnotiska stämningar och överlappande lager. Eller som postminimalistexperten Pwyll ap Siôn uttryckte det på gramophone.co.uk: ”Om en orkester någonsin har låtit som ett kolossalt soniskt objekt som långsamt flyter över ett vidsträckt område, så måste det här vara den gången.”

Dessutom – dessutom! – rymmer Become Ocean djupa tankar om vår planets tillstånd och mänsklighetens osäkra framtid. ”Livet på jorden uppstod i havet”, skriver Adams i dess programförklaring. ”När polarisen nu smälter och havsnivån stiger, så står vi människor inför risken att vi ännu en gång, rent bokstavligt, kommer att ‘bli hav’.”

Hur John Luther Adams lyckas med detta – lyckas med att skapa musik som först och främst är en helt egen värld, men som också är av den här världen – utgör ett av det tjugoförsta århundradets allra skönaste mysterier.

– Jag inspireras av platser, fåglar, poesi, litteratur, bildkonst .., säger Adams.

– Men alla mina influenser och alla mina programförklaringar är inte värda någonting om inte min musik berör dig. Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av att sätta upp gränser för mina lyssnare. Jag vill att du ska upptäcka saker som jag aldrig kunde föreställt mig i min musik.

Började med rockband

John Luther Adams föddes 1953 och växte upp i Millburn, New Jersey. När han var fjorton år gammal bildade han och några av hans bästa vänner coverbandet Pocket fuzz, vars repertoar bestod av samtida Beatles-, Beach boys- och Byrds-låtar. Allra helst ville de dock skriva eget material som påminde om Frank Zappa/Mothers of invention – framför allt Adams var ett pietetsfullt Zappa-fan.

Något som skulle få oanade konsekvenser.

”På Zappas tidiga plattor [läs: Freak Out! (1966) och Absolutely Free (1967)] stod det ett fascinerande litet citat: ‘Den moderna kompositören vägrar att dö!’ – Edgard Varèse”, berättade Adams i podcasten Meet the composer (24/6, 2014). ”Jag och mina små rock’n’roll-kompisar kliade oss i huvudet och undrade ”vem är den här Varèse-snubben?”.

De behövde inte undra särskilt länge. En vacker dag i slutet av 60-talet hittade nämligen Richard Einhorn – då en av Adams små rock’n’roll-kompisar, numera även han en uppburen tonsättare – ett exemplar av Varèses lp A Sound Spectacular – Music of Edgar Varèse Vol. 2 (Columbia, 1962) i en skivaffär i Greenwich Village.

Och när Adams så fick höra fransmannen Varèses atonala, banbrytande, elektroniska/orkestrala och ”organiserade” ljud såddes ett frö inom honom – plötsligt såg han en karriär som en modern kompositör framför sig.

Miljöaktivist i Alaska

1973 tog Adams examen från det privata västkustuniversitetet California Institute of the Arts (eller Calarts som det heter i folkmun). Samtidigt började han skissa på en serie svävande stycken titulerade Songbirdsongs, vilka tog avstamp i sångfågelsång och som kom att ge honom hans första publika erkännanden. Allt var emellertid inte frid och fröjd i hans liv. Adams älskade Calarts – än i dag bär han sin mentor, professorn och elektronmusikgeniet James Tenney (1934–2006), nära sitt hjärta – men han hatade Los Angeles. Han längtade bort, han längtade hem. Under en Alaska Lands Act-kampanj genomförd av miljöorganisationen The Wilderness society – som Adams nyligen gått med i – visade det sig att hans hem var vildmarken utanför Fairbanks, Alaska.

”… jag lämnade politiken bakom mig och jag gjorde det med övertygelsen om att konst och kultur kan ha lika stor – om inte större – betydelse än aktivism och politik.”

Väl inrättad i Alaska arbetade Adams oförtröttligt vidare för The Alaska coalition (ett nätverk med över 1 000 grupper för att skydda Alaskas offentliga marker och vatten) och The Northern Alaska environmental center (”Bevarar och skyddar livsmiljöer i inre och arktiska Alaska för djurliv, kultur, miljö, hälsa och kommande generationer sedan 1971”).

– Men efter flera årtionden av aktivism insåg jag att min bästa gåva till vår orosfyllda värld är min musik, säger Adams.

– Så jag lämnade politiken bakom mig och jag gjorde det med övertygelsen om att konst och kultur kan ha lika stor – om inte större – betydelse än aktivism och politik. Politiska ledare kommer sällan på något nytt, de lägger sällan fram några nya idéer och de ställer sällan några nya frågor. De har få kreativa tankar. Det är där vi kulturarbetare kommer in. Vårt jobb är kreativa tankar.

Från hav till öken

Torsdagen den 29 mars nästa år – på Benaroya Hall i Seattle – hålls premiären för Become desert (”bli öken” red anm), en av två uppföljare till Become ocean.

– Become desert är ett nästan absurt omfattande stycke, skrattar Adams.

– Det är lika långt som Become ocean, 42 minuter, men Become ocean är för tre ensembler och Become desert är för fem. Så det är mycket ljud i luften när man framför det, men det är inte ett högljutt stycke.

Ett annat nästan absurt omfattande stycke är In the name of the earth, som Adams skriver på för tillfället och som är tänkt att uruppföras i Central Park, New York i augusti 2018.

Jag har läst att ”In the name …” är för 1000 sångare. Stämmer verkligen det?

– Haha, det stämmer faktiskt! Uppemot 1 000 röster kommer att höras när det spelas i Central Park. Men det kan sjungas med färre – det är för en anhopning av röster.

Länge var Adams kompositioner mest en angelägenhet för konnässörer av kontemporär, klassisk musik. Om och kring mitten av 00-talet fick även den breda allmänheten upp öronen för honom – särskilt i och med att den aktade musikkritikern Alex Ross kallade Adams för ”en av det nya århundradets mest originella musikaliska tänkare” i tidningen The New Yorker (12/5, 2008). I dag ses han som en del av den mäktiga nordamerikanska tonsättartraditionen – den som stavas Charles Ives, Pauline Oliveros, Ruth Crawford, Henry Cowell, John Cage, Morton Feldman … – och hans stjärna bara fortsätter att stiga.

”Blandad välsignelse”

Hur känner du inför det här att du får mer och mer uppmärksamhet?

– Det är en blandad välsignelse. Jag är glad att det sker nu och inte när jag var yngre, jag tror man kan komma ur kurs om man blir för påpassad när man är ung – man kan få för sig att det är viktigt att få priser, bra press och beställningar från de mest prestigefulla ensemblerna. Vilket det förstås inte är.

– Man blir inte kompositör för att bli rik och berömd (skratt). Men jag är så glad att min musik numera har lyssnare. Lyssnare är förstås vad en kompositör vill ha, mer än något annat. Min musik är inte komplett förrän någon annan gör den till sin egen.