80 000 kvinnor kan inte viftas undan

I veckor har jag gått runt i mitten av en orkan. Inte bara jag, förstås. Många, många kvinnor verkar dela mina känslor inför den pågående Metoo-revolutionen av kombinerad vrede, eufori och mer eller mindre akut traumabearbetning. Vi hade normaliserat så länge, hanterat så länge, glidit undan, avvärjt leende, böjt ner huvudet, arbetat vidare. Och så plötsligt detta.

Jag har varit med i flera Facebook-grupper för olika Metoo-upprop, och berättelserna fortsätter att välla in. Varje dag nya vittnesmål om små och stora övergrepp, mer eller mindre chefsstöd (oftast mindre), mer eller mindre kvarvarande effekter. Kvinnor berättar om samtal med sina mödrar som plötsligt nu efter ett helt liv börjat tala om saker som de utsatts för. Kvinnor berättar om samtal med sina döttrar, som finner stöd i Metoo-rörelsen att sluta acceptera den sexism som drabbar också dem, i skolan, från killar, från lärare.

Dotterberättelserna är hoppingivande. Modersberättelserna bottenlöst sorgliga. På deras tid var det inte bara Staffan Heimerson som självklart tyckte att växeltelefonisten faktiskt fick tåla fulla mäns framfart, annars var det väl ingen kul julfest.

Så är det ändå inte längre. Anledningen till att så många chefer så länge sett åt andra hållet är inte att de aktivt tyckt att sexuella trakasserier är del av livets glädje, utan att de inte orkat annat. De har varit usla chefer, men inte nödvändigtvis dåliga människor.
Men vart går vi nu? Mönsterigenkänningen får hela tiden fler datapunkter att arbeta med, och det övergripande könsmönstret av olika livsvillkor kommer nu bara bli tydligare och tydligare. Nu har omkring 80 000 svenska kvinnor skrivit under olika upprop, och 80 000 kvinnor kan inte viftas undan.

Ett steg är att försöka förstå hur djupt detta påverkat och påverkar kvinnors liv. Vi vet till exempel att sexuella trakasserier och övergrepp ökar risken för depression. Kan detta förklara skillnaderna i sjuktal? Kvinnor är starkt överrepresenterade i sjukskrivning av psykosociala skäl.

Ett annat är att analysera hur osäkra arbetsvillkor påverkar, både risken att utsättas och benägenheten att anmäla sexuella trakasserier. De flesta vittnesmålen kommer från branscher med många otrygga anställningar. Hur ska vi hantera det när ekonomin i allmänhet tycks kräva allt mer flexibilitet och instegsjobb av olika slag?

Är arbetsmiljölagen tillräcklig för att hantera ovilja att ta itu med sexuella trakasserier? Är lagstiftningen och rättshanteringen för övergrepp bortom jobbet tillräcklig? Vad gör facket? En berättelse poppar upp i huvudet, från en kvinna som valde bort att anmäla ett övergrepp på en arbetsplats eftersom både chefen och fackombudet var kända som sådana män som tappade greppet på personalfester.

Hur kan vi göra för att bättre motverka övergrepp och sexism i skolan, som ju visats än en gång vara förfärande vanligt? Det är där flickor fortfarande i dag lär sig att acceptera och hantera, eftersom omgivningen inte lyssnar när de säger ifrån om sådant de utsätts för.

Det finns så många frågor vi kan gå vidare till. Det här har inte gått för långt. Det har bara börjat.