I samband med #metoo har det blivit många diskussioner om ord för en del beteenden som anses vara vanligast bland män, som att tupprepa och killgissa.
Den typiska tupprepningen uppstår när en kvinna kommer med ett skämt eller en idé och ingen lyssnar – utom en man som upprepar det hon har sagt och får uppmärksamhet och uppskattning.
Det behöver i och för sig inte vara en kvinna som får sin idé kidnappad, men den som tupprepar är någon som ser sig som tupp i hönsgården.
Killgissningen är ett ganska tvärsäkert uttalande om något som personen kanske inte känner till så väl.
Skillnader mellan kvinnors och mäns sätt att tala har man iakttagit och studerat i mer än hundra år.
Undersökningarna visar bland annat att män avbryter oftare, medan kvinnor talar snabbare och lägger in fler så kallade osäkerhetsmarkörer, som kanske, lite, det skulle kunna vara så att. Kvinnor uttrycker sig också mer subjektivt och mer i frågor, inbjuder till förhandling istället för att fastslå hur det är.
Det är en skillnad på makronivå, mellan kvinnor i genomsnitt och män i genomsnitt, inte en skillnad mellan varje man och varje kvinna. Men killgissningen passar in i mönstret.
Risken finns att killgissaren inte får de mothugg han behöver och dessutom att han tror att kvinnan är osäker och okunnig. Han kanske till och med tar sig för att mansplaina, förklara saker som hon redan vet.
Nej, vänta, nu använde jag en osäkerhetsmarkör igen. Bort med den! Eftersom han tror att hon inte vet förklarar han hjälpsamt det han själv känner till, även om det inte är så mycket. Inte för att hon är kvinna utan för att han tycker att hon låter osäker.
Nej förresten, osäkerhetsmarkörerna behövs här. För det här gäller inte alla män, inte alla kvinnor, inte alla situationer. Bara så många att man har kunnat iaktta ett mönster.
Jag vet inte varför en del män så gärna förklarar basala fakta i ett samtal som var tänkt att röra sig på en annan nivå. Men med hjälp av ett kanske kan jag framkasta en teori – tantgissa lite.
Vad killgissningen beror på antyder en kalifornisk undersökning, där man jämförde en grupp försökspersoner som hade fått en dos testosteron med en kontrollgrupp.
De fick göra ett mattetest och ett annat test som undersökte förmågan till eftertanke, och gruppen som hade fått testosteron gav 20 procent fler felaktiga svar. Professor Colin Camerer, som ledde experimentet, kommenterade i Science daily: ”Vad vi fann var att testosterongruppen gav fler snabba svar på tankenötter där den första gissningen vanligen är fel. (…)
Antingen hämmar testosteronet den mentala kontrollen av arbetet eller också ökar det känslan av att ha rätt.”
En sådan tankenöt handlade om priset för en boll och ett slagträ, som sammanlagt kostade 1 dollar och 10 cent. Slagträet kostade en dollar mer än bollen, så vad kostar bollen? 10 cent! svarade rätt många av de testosterondopade försökspersonerna. Att summan inte stämde missade de.
Intressant nog var alla försökspersonerna män. Varför jämför man män med eller utan extra testosteron istället för att jämföra kvinnor och män? Antagligen för att få ett jämförbart resultat utan att använda enorma mängder av försökspersoner.
Skillnaderna mellan könen är ju i allmänhet små i jämförelse med skillnaderna mellan individer. Framför allt var det inte könsskillnader man ville belysa utan effekten av extra testosteron, som tydligen är populärt i USA.
Det förklarar dock inte tupprepningen, som kräver att man har lyssnat på någon som inte andra lyssnar på och sedan värderat det hen har sagt. Att tuppreparen ändå tar äran åt sig är en annan sak.
Så varför finns det bara en massa negativa ord om män? undrade en man i en språkdebatt.
Är det bara män som gör fel? Mansplainar, tupprepar och killgissar? Men så är det ju inte. Ett tjejkast är inget bra kast, och att någon kör eller spelar eller gör något alls som en käring är sällan en komplimang.
Den enda slutsatsen jag kan dra av det hela är att vi får lyssna på varandra. Kanske hålla öppet för att en tvärsäker man inte alltid är så säker på sin sak och en kvinna inte så osäker som hon låter. Om hon nu gör det – med osäkerhetsmarkör och allt.
