Valrörelsen närmar sig, men i debattens centrum lyser de stora framtidsfrågorna med sin frånvaro. Vi borde diskutera hur framtidens samhälle ska fungera i en tid när kapitalismen faller samman och en ny nätverksekonomi växer fram, skriver Göran Dahl på veckans Under ytan.
”Kritiken mot invandringen får sin sprängkraft i bristen på stridsfrågor mellan höger och vänster” skriver Daniel Swedin i Aftonbladet den 23 oktober. Ja, beakta Socialdemokraternas poster om hur den den svenska modellen ska utvecklas: med en stor bild på en polis och en passkontrollant som kontrollerar tågpassagerares id-handlingar när de är på väg in i Sverige.
Det är illavarslande när valrörelsen nu närmar sig. De viktigaste politiska framtidsfrågorna lyser nästan helt med sin frånvaro. Och då är det kanske dags att försöka formulera dem och även visa att de hänger ihop. Grundproblemet som lyser med sin frånvaro – i alla fall för dem som uppfattar sig som röda och/eller gröna – rör arbetstid och en hållbar teknologisk utveckling: hur kan vi skapa en värld/ett system där det viktigaste vi behöver är gratis, eller ”gemensamt”?
Möjlig att förverkliga
Denna ambition, kommer jag att försöka visa, är fullt möjlig att förverkliga eftersom behovet av mänsklig arbetskraft för att tillverka våra produkter och tjänster närmar sig noll. Detta tack vare att allt mer information (som används för produktionen och så att säga då finns i produkterna) redan är gratis på internet. Och även för att även kostnaderna för de maskiner som sköter tillverkning närmar sig noll – men aldrig kan bli noll eftersom evighetsmaskinen lär förbli en dröm. Det är kapitalismens idealmaskin i sin jakt på minskade kostnader och höjd produktivitet.
Vi läser rätt ofta att digitaliseringen leder till att ”arbetstillfällen” försvinner. Men den som nu blir oroad över detta, och det blir många, blir strax lugnad av att ”nya typer av jobb kan kompensera”. Men är detta ett vettigt resonemang? Det som Stiftelsen för strategisk forskning spådde 2014 (strategiska.se/app/uploads/varannat-jobb-automatiseras.pdf) känner nog flera till: att inom tjugo år är behovet av mänsklig arbetskraft reducerat till hälften. Inom en nära framtid kan intelligenta maskiner sköta de hårdaste arbetsmomenten. Automatisering eller ”digitalisering” och ”robotisering” kan minska den totala mängden mänsklig arbetstid avsevärt.
Det pratas mycket om behovet av ”nya” och ”flera” jobb. Att fler personer anställs, att de säljer sin arbetskraft på arbetsmarknaden.
Men borde vi inte anlägga ett vidare perspektiv? Lönearbete, arbetskraft köpt av företag och andra, producerar varor och tjänster. Men hur många varor och tjänster behöver vi egentligen? Och är inte flera varor och tjänster skadliga för miljön och tär på våra ändliga resurser?
Dessutom bör vi hålla isär begreppen: vad menar vi med ”arbetstillfällen”, ”jobb”, ”arbete”, ”lönearbete”, ”hushållsarbete”, ”slit” (för att nämna de viktigaste begreppen)? Om vi reducerar den totala mängden arbetskraft till ett minimum genom robotisering och automatisering kvarstår nödvändiga arbetsuppgifter som inte alltid är lustfyllda – vi kan kalla det ”slit”.
Vad behöver vi egentligen?
Många av läsarna vet säkert redan att robotar, teknik och maskiner kan utföra allt mer av det som den mänskliga arbetskraften utfört. Och som sagt, inom tjugo år kan runt hälften av lönearbetsanställningarna vara borta.
Vi ser detta varje dag, till exempel i livsmedelsbutikerna där kassapersonalen försvinner när kassorna sköts med hjälp av kort och självskanning. Redan på 1990-talet beskrev författare som Jeremy Rifkin andra exempel på hur butiker kunde fungera helt utan personal (utöver distansövervakning och underhåll av teknologin). Ett mer aktuellt exempel är 3D-teknologi, hur 3D-skrivare kan göra exakta kopior av ett objekt till låga priser.
Tyvärr saknas ofta en faktor som bör beaktas: hur mycket arbetskraft, mätt i tid, som krävs för att skapa robotar och maskiner.
Allt mer blir gratis
Framtiden är delvis redan här. Paul Mason behandlar i sin bok Postkapitalism hur allt mer blir gratis, det vill säga att produkter inte har varuform utan är gemensamma. Till exempel: den expertkunskap inom vanliga områden som till exempel juridik och medicin som enkelt kan sökas på nätet. Och givetvis Wikipedia, ett gratis uppslagsverk som ständigt växer och uppdateras. Mason talar här om en nätverksekonomi: den nya teknologin undergräver marknaden och dess mekanismer, äganderätten urholkas, gamla hierarkier försvinner.
Kapitalismen ligger bakom en rad samhällssjukdomar – återkommande kriser, senast i september 2008 då investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Denna orsakade kris för bankerna , i slutändan fick löntagarna betala notorna och ojämlikheten ökade till nya rekordnivåer. Ja, det skedde en radikal omfördelning till de redan förmögnas fördel. Och tillväxten är så pass låg att kapitalet söker möjligheter att förmera sig utanför tillverkningsindustrin: dels genom att satsa på den finansiella sektorn, dels genom investeringar i välfärdssektorn (privatisering av det gemensamma). Detta leder till att löneandelen sjunker, risken för omfattande ökning av arbetslösheten är stor.
Problemen är många om vi vill råda bot på detta. Men det får inte hindra att vi formulerar dem: hur ska vi demokratiskt besluta vilka produkter och tjänster som ska produceras? Här kommer frågan om produktion och förbrukning av arbetskraft och energi in. En annan synnerligen viktig fråga är om alla produkter bör utföras av maskiner och robotar. Den sovjetiska planekonomin är inte ett bra historiskt exempel att ta lärdom av. Utöver den politiska diktaturen var den sovjetiska planekonomin även vad som har kallats en ”behovsdiktatur” (Agnes Heller). Ett fåtal byråkrater bestämde helt enkelt vad som behövdes i sina GOSPLAN-institutioner och femårsplaner.
Fördela det nödvändiga arbetet
Det framstår alltså som en nödvändighet att hitta politisk-demokratiska former för att fatta rationella beslut. Med ”rationalitet” här menar jag sådant som leder till minskad arbetstid, mänsklighetens och planetens framtid. Vi måste bestämma hur vi ska fördela det slit – det nödvändiga arbetet för nödvändiga produkter och tjänster – som kvarstår mellan arbetskapabla individer. Men vad vad är då ”nödvändigt”?
”Mason talar här om en nätverksekonomi: den nya teknologin undergräver marknaden och dess mekanismer, äganderätten urholkas, gamla hierarkier försvinner.”
Vad är egentligen nödvändiga behov, en rimlig levnadsstandard? Det kan rimligen bara avgöras genom fria och rationella samtal och ett demokratiskt förfarande. Den sovjetiska modellen kan här tjäna som exempel på hur det inte bör se ut.
En annan knäckfråga är att fördela det samhälleligt nödvändiga slitet (här bortser jag från det vi behöver göra i våra hem) – hur gör vi det? Det förutsätter givetvis ett brett samförstånd och en omfattande medborgerlig solidaritet.
Ytterligare en viktig delfråga i detta sammanhang i den post-kapitalistiska ekonomin, där monetär rikedom skulle försvinna som drivkraft, är vilka incitament som kan finnas för att få fram nya bra idéer och produkter? Några förslag kan vara:
• basinkomst (som dock i flertalet konkreta utformningar är utformade för att passa in i en kapitalistisk ekonomi);
• gåvoekonomi, som ökar social sammanhållning och solidaritet (i bästa fall);
• erkännande och status – sociala mekanismer som ytterligare kan motivera personer med spännande idéer i deras strävan att förverkliga dem.
• Vidare hur det kan se ut på olika nivåer – grannskap, stadsdel, kommun, regionalt, nationellt, federalt, globalt?
Hållbar energi
En annan faktor att diskutera är energi – det krävs ju för att hålla igång både oss och våra robotar (som också måste tillverkas). Har vi tillräckligt med hållbara energilösningar? Frågan är synnerligen komplex. Till exempel kan produkter som är klimatsnälla och har andra fördelar, till exempel lägre energiförbrukning, innehålla komponenter som är livsfarliga för miljön. Det gäller till exempel olika typer av fordon som drivs av elektricitet där tillverkningen av batterier orsakar skador.
Det är väl ändå nödvändigt att diskutera en av de viktigaste framtidsfrågorna? Eller ska politik bara handla om migration, lag och ordning?
Göran Dahl är sociolog och författare och forskar om politisk och ekonomisk historia, extremism, nationalism, med mera.
