Tre afroamerikaner, medlemmar i Svarta pantrarna, har sammanlagt suttit i över 100 år i isoleringscell i Louisianas statliga kriminalvårdsanstalt. Två av dem var dömda för ett mord som de inte hade begått. Den siste som frisläpptes efter närmare 44 år var Albert Woodfox. Arndt Peltner har besökt honom i hans hus i New Orleans.
Jag ville veta om han är en religiös människa. Vid mina besök i San Quentin-fängelset har jag nämligen lärt känna många intagna som blev troende under sina mångåriga strafftider eller inför avrättningen, och Albert Woodfox var inspärrad i nästan 44 år, den mesta tiden i isoleringscell.
– Jag har blivit uppfostrad som katolik, men det var långt innan jag blev intagen, svarar han efter en stund och fortsätter: Jag är nog agnostiker. För mig är en människas karaktär mycket viktigare än hans trosbekännelse, hans livsfilosofi eller hans sexuella läggning, menar Albert Woodfox.
Det har han kommit fram till bakom gallren. Meditation samt filosofiska, politiska och historiska böcker har gett honom kraft i kampen mot rasism och orättvisa.
Dömda utan bevis
Vi sitter under taket på verandan till hans hus i utkanten av New Orleans. Det ska bli mycket varmt i dag. Inne i hans spartanskt inrättade hus går en högljudd fläkt. Ute är det lugnare och än så länge svalt. Väggarna inne i huset är kala frånsett en klocka och en flagga med Svarta pantrarna-symbolen på, dessutom en bild på honom och hans vänner och livskamrater Robert King och Herman Wallace, The Angola Three.
Oberoende av varandra hamnade Woodfox, King och Wallace i fängelse på grund av väpnade rån. Året därpå mördades där Brent Miller, en 23-årig kriminalvårdare. Woodfox och Wallace som redan hade gått med i och byggt upp en lokalgrupp för Svarta pantrarna i fängelset ansågs vara skyldiga för mordet fast det inte fanns några som helst bevis, inga hänsyn togs till DNA-spår och åklagaren åberopade mycket tveksamma vittnesmål.
Robert King som vid händelsen ingick i Svarta pantrarnas ledningstrio gjordes inte ansvarig för mordet, även om åklagaren var övertygad om att han var inblandad. Ändå hamnade Robert King efter domen i isoleringscell liksom Albert Woodfox och Herman Wallace. I årtionden kämpade de tre för upprättelse och frigivning. Robert King blev fri efter 29 år, Herman Wallace efter 41 år och Albert Woodfox efter 43 år.
– Det som jag har upplevt har gjort mig till den människa jag är i dag, säger Albert Woodfox på sin terrass och lägger till: Jag skulle inte försöka ändra någonting, även om två tredjedelar av mitt liv har tagits ifrån mig.
Ett rasistiskt system
Den sjuttioårige Albert Woodfox verkar skör medan vi pratar. Men det beror kanske också på en förkylning som har plågat honom i flera veckor. Ändå har jag knappast träffat en sådan viljestark, övertygad och kamplysten människa förut. Villigt svarar han på alla frågor även om han har hört dem eller liknande många gånger förut. Han säger att han egentligen är introvert.
– Men nöden tvingade mig att bli extrovert, man kan inte förmedla det man vill om man drar sig undan, menar Woodfox.
Han talar med lugn röst, med sydstaternas breda accent. Hur kan en människa överleva så lång tid i isoleringscell är en av frågorna journalister vill ha svar på. I vårt samtal nämner han två människor som har präglat honom och hjälpt honom när det var som svårast. Det är hans mor och hans vän och medfånge Robert King.
– Mycket av det som har hjälpt mig har jag från min mor. Hon var analfabet, kunde bara läsa och skriva sitt namn. Det var så afro-amerikaner behandlades på den tiden, systemet bekymrade sig inte om de svartas bildning. Men hon gav aldrig upp. Det tänkte jag alltid på när jag var frustrerad och ilsken. Hon tog hand om oss, gav oss tak över huvudet, mat, kläder, hon gick med oss till läkaren när vi var sjuka.
Hon kämpade sig genom systemet, ett rasistiskt system. Jag har alltid tänkt på henne när jag nådde mina gränser. Orkade hon kan även jag det. Så länge man kämpar har man en chans.
Robert King, hans medfånge och vän har hjälpt honom genom svåra tider med ett leende. ”Ge mig citroner så gör jag lemonad av dem”, citerar han Robert. Det vill säga att det inte spelar någon roll vad som än kommer, gör det bästa av situationen. Och enligt detta levde de tre.
”Djup vänskap"
Albert Woodfox, Robert King och Herman Wallace bildade en lokalgrupp av Svarta pantrarna, den enda bakom galler. De organiserade hungerstrejker, tränade sina medfångar och opponerade sig mot vardagens förtryck. Fängelsets ledning ville bryta ner dem men misslyckades på grund av trions starka vilja.
– Jag vägrade klä av mig naken inför alla andra när jag kom ur min cell. Andra intagna observerade mig med sina speglar som de sträckte genom sina galler. Väktarna gjorde rasistiska eller förnedrande kommentarer. Då sa jag ifrån, och sattes i ”Källaren” för det.
”Källaren” innebär att man blir inspärrad i en kal cell utan utegång på gården, har inget bord, ingen stol, endast en toalett och ett litet tvättställ. Och madrassen att sova på. Ett litet fönster finns men utsikten är blockerad. Måltider sker i cellen. Ibland får man ta en dusch. Man är ensam. Det kräver en stor viljekraft för att inte få panik, inte ge upp eller brytas ner. Woodfox, King och Wallace trodde på sig själva och på det de kämpade för. De lyckades kommunicera med varandra även i ”Källaren”, smugglade små brev mellan cellerna, förde samtal under dörren.
– Vi hade denna otroligt djupa vänskap som överlevde trots dessa omständigheter, de värsta man kan tänka sig, berättar Albert Woodfox. När King frisläpptes kämpade han för vår frigivning i 16 år. Han reste världen runt och berättade om Angola Three. Det hade han lovat oss. Och han höll sitt löfte. Herman dog tre dagar efter sin frigivning men som en fri man. Tre år senare fick även jag min frihet.
Amnesty international, talrika kyrkor och religiösa grupper i USA och i Europa har stöttat Angola Threes frihetskamp. På initiativ av Amnesty deltog 2015 nästan en kvarts miljon människor vid en brevmaraton för frigivningen av den siste Angola Three-fången. Med framgång.
Social rättvisa
Vid sidan om studier av lagtexter började de tre och deras medfångar vidareutbilda sig.
– Allas bästa, det har varit avgörande för mig, säger Albert Woodfox. Den viktigaste erfarenheten har varit att kunna lära någon att läsa och skriva, för då öppnar man världen åt honom.
Nu har världen öppnat sig för Woodfox. Han är stolt över att han inte bara har överlevt utan har blivit till den människa han är i dag. En engagerad man som fortfarande går i bräschen för social rättvisa och mot rasism.
– Jag har fyra underbara barnbarnsbarn och jag ser fram emot den dagen då människor inte längre bryr sig om deras hudfärg, yttre karaktärsdrag och deras hårstruktur, säger Albert Woodstock med eftertryck.
Om han kommer att nå detta mål någonsin vet han inte. Vägen är det viktiga.
– Förresten, jag kommer snart till Oakland, kanske kan vi ses, säger han när jag tar avsked.
Oakland är Svarta pantrarnas huvudstad och även min hemort. Då ringer telefonen och det blir bara ett hastigt ”good bye”. Kampen går vidare för Albert Woodfox.
Om Svarta pantrarna:
Källa: NE, Sveriges radio, wikipedia.org
