Zoom

Att värna hotade arter kan skydda hela livsmiljöer

Människans påverkan på naturen har gjort livet svårt för många arter, inte minst i Sverige. Tack vare naturvårdsinsatser, och nya och ändrade lagar har dock situationen för en del av dem förbättrats något under senare år. Och när förutsättningarna förändras i positiv riktning återetablerar sig vissa arter på naturlig väg. Andra behöver hjälp på traven av artspecifika åtgärder som samtidigt syftar till att gynna den biologiska mångfalden i stort.

Pilgrimsfalkarnas häckningsanläggning på Nordens Ark i Bohuslän är belägen inne i skogen, på behörigt avstånd från allmänheten. Här finns i dag fem par som producerar ägg och ungar samt ett par som inte längre är produktiva, men de är duktiga fosterföräldrar.

Projekt pilgrimsfalk är på väg att fasas ut, men de kvarvarande fåglarna får fortsätta att producera ungar för utsättning i det vilda så länge de mår bra.

Projektet, som drivs av Naturskyddsföreningen, har varit mycket framgångsrikt. Det startade i början av 1970-talet då arten, som på grund av intensiv jakt på 1920- och 1930-talet och senare på grund av miljögifter, var i det närmaste utrotad i landet. I mitten av 70-talet fanns bara 15 par kvar.

– Läget var kritiskt. Utan åtgärder hade det varit kört. I sydvästra Sverige fanns bara tre par kvar vid den tiden, säger Christer Larsson på Nordens Ark, som varit delaktig i projektet sedan starten.

Under 70-talet var han en av många frivilliga som spenderade dagar och nätter i en koja i skogen för att bevaka och skydda bon från plundring.

– 1976 kläcktes inte en enda unge i Sydsverige. Många ägg var obefruktade på grund av att fåglarna var infertila, och skalen var så tunna att de gick sönder vid ruvning, säger han.

Undersökningar av ägg visade på höga halter av DDT, PCB och kvicksilver.

”Målet är förstås att de ska finnas över hela landet.”

För att rädda pilgrimsfalken inleddes ett avelsarbete i samarbete mellan de nordiska länderna. Det började med att man samlade in ägg och ungar från boplatser runt om i Skandinavien. De falkar som föddes upp togs inledningsvis om hand av ideellt engagerade, och de första ungarna sattes ut i Bohuslän 1982. 1987 flyttades all uppfödningsverksamhet till Fågelcentralen i Göteborg.

Sedan år 2000 är det dock Nordens Ark som ansvarar för avel och utplantering av falkar.

– Ungarna är mellan 38 och 40 dygn gamla och i det närmaste flygfärdiga när de sätts ut i så kallade hackinglådor som fungerar som boplatser tills de är stora nog att kunna jaga själva. Eftersom man inte vill att de ska präglas på människor så matas de via långa plaströr, med hela kycklingar som de styckar själva, säger Christer.

Till dags datum har över 700 pilgrimsfalkar fötts upp och släppts ut i det vilda. I dag beräknar man att det finns mer än 400 revirmarkerande par i Sverige. Till det kommer förstås en massa ungfåglar.

– Det är ett fantastiskt bra resultat, och antalet växer för varje år, säger han.

Björn Helander påbörjade arbetet med att bevara havsörnen redan 1965, och ledde sedan Projekt havsörn från den officiella starten 1971 fram till 2014. Foto: Mats Bentmar

Havsörnen var först

Föregångaren till Projekt pilgrimsfalk var Projekt havsörn som var det första artspecifika bevarandeprojektet i landet. Det har stått modell för flera efterföljare. Havsörnens tillbakagång har sett ungefär likadan ut som pilgrimsfalkens. Först var det skoningslös jakt som närapå utrotade arten. Efter fridlysning 1928 återhämtade sig populationen marginellt innan miljögifterna tog vid och den fick stora problem med fortplantningen.

När projektet drogs igång 1971 fanns bara ett 40-tal havsörnspar i Sverige, varav ynka 13 par som i viss mån klarade av att producera ägg och ungar. Liksom i Projekt pilgrimsfalk fanns uppfödning och utsättning av ungar med i åtgärdsprogrammet. Men det blev aldrig aktuellt.

– Under tiden vi väntade på att förbuden mot PCB och DDT skulle börja ge effekt lyckades vi öka överlevnaden för de få ungar som föddes genom att bevaka bon och lägga ut giftfri mat vintertid. I fyra decennier, ända fram till 2007, offrade flera hundra frivilliga sin fritid för att på kvällar och nätter släpa ut till exempel trafikdödat vilt och slaktavfall till hundratals hemliga platser där örnar samlades, berättar Björn Helander som ledde projektet från start och fram till 2014.

– Det tog 15 år innan det började vända, och först på 90-talet fungerade fortplantningen normalt igen, säger han.

”Havsörnen var den art som först visade tecken på problem i Östersjön.”

Björn Helander, Naturhistoriska riksmuséet, har blivit flerfaldigt prisad för sitt mångåriga engagemang i bevarandet av havsörnen.

Eftersom arten ligger i toppen av näringskedjan är den extremt utsatt för höga koncentrationer av gifter via sina bytesdjur.

– Havsörnen var den art som först visade tecken på problem i Östersjön. Den fungerar utmärkt som indikator i såna sammanhang. För att man ska ligga steget före är det viktigt att den bevakas noga även i framtiden, säger Björn.

Han beräknar att det i dag finns åtminstone 3 000 havsörnar i Sverige, varav omkring 800 revirhävdande par. De är fördelade längs hela ostkusten, vid insjöar i Syd- och Mellansverige samt i Lappland.

– Målet är förstås att de ska finnas över hela landet, säger han.

Problemen för havsörnen har inte försvunnit. Det är nya miljögifter och konsekvenser av att skog avverkas vid allt lägre ålder som är de största hoten i dag. Foto: Leif Ragnarsson/WWF

Framtida hot

Även om arbetet med att rädda de stora rovfåglarna från utrotning har lyckats över förväntan, att jakttrycket har minskat betydligt, att miljögifter som PCB och DDT sedan länge är förbjudna så är fåglarna långt ifrån trygga. Under senare år har höga halter av flamskyddsmedel (PBDEs), uppmätts i ägg. För övrigt utgörs de nya hoten av skogs- och lantbruk, ett växande antal vindkraftverk och diverse andra störningar orsakade av människors aktiviteter. I viss mån också av illegal jakt och boplundring.

”Om den ska kunna klara sig själv på sikt måste skogsbolagen sätta av och restaurera fler lövskogar.”

Kristoffer Stighäll, projektledare för Projekt vitryggig hackspett på Naturskyddsföreningen.

För havsörnens del är det enligt Björn Helander nya miljögifter och konsekvenser av att skog avverkas vid allt lägre ålder som är de största hoten.

– Havsörnarna är beroende av äldre barrskog, och det krävs gamla och stora tallar med stabila kronor som orkar bära tunga örnbon. Det gäller därför att spara tillräckligt med gamla och ”halvgamla” träd som kan utvecklas vidare även i framtidens produktionsskogar, säger han.

Brist på lövskog

Ytterligare en fågel som påverkats allvarligt av skogsbruk är den vitryggiga hackspetten. Arten är listad som akut hotad och har så varit sedan 70-talet. Den största anledningen är att fåglarnas livsmiljö, lövskogarna, har försvunnit.

Av det 20-tal vilda vitryggar som beräknas finnas kvar i landet har i år fyra lyckade häckningar resulterat i totalt elva ungar. Ytterligare elva har kläckts i häckningsanläggningen på Nordens Ark, varav hittills nio släppts ut i naturen.

Men åtgärder som uppfödning och utsättning av individer är enligt projektledaren Kristoffer Stighäll inte tillräckligt för att arten ska kunna räddas.

– Vitryggen är beroende av stora arealer skog med stor mängd död lövved där den kan söka efter insektslarver. Om den ska kunna klara sig själv på sikt måste skogsbolagen sätta av och restaurera fler lövskogar. På kort sikt handlar det om 20 000 hektar skog i södra Bergslagen, säger Kristoffer Stighäll och tillägger att fyra skogsbolag redan är involverade i projektet.

Det är dock inte bara fåglar som får assistans för att överleva.

Sveriges mest hotade groddjur, den grönfläckiga paddan, har tack vare insatser flyttats från akut hotad till sårbar på rödlistan. Sedan 1995 har grönfläckiga paddor fötts upp på Nordens Ark för utsättning i naturen. Det, sammantaget med restaureringar av artens lekvatten, har lett till återetableringar såväl på Öland som på flera håll i Skåne. Och arbetet fortsätter. Under sommaren har 6 000 paddor fötts upp på Nordens Ark. Under hösten har 4 300 av dem satts ut på Öland.

Projekt vitryggig hackspett har pågått sedan 1994. Foto: Tom Svensson/Nordens ark

Sämst för fjällräven

Bland våra däggdjur är det fjällräven som anses ligga mest illa till. Trots jaktförbud sedan 1928 har arten inte lyckats återhämta sig. Man uppskattar att det i dag bara finns omkring 200–250 fjällrävar i Sverige och Norge.

Nu utgörs hoten bland annat av klimatförändringar som bidrar till att fjällrävens konkurrent rödräven etablerar sig högre upp på fjällen. Ett annat problem är dålig och oregelbunden tillgång på smågnagare genom åren.

”… rena vatten-
miljöer för havsörn omfattar livsmiljöer för en mångfald av andra arter.”

Isak Isaksson, biolog på Naturskyddsföreningen.

Såväl Sverige som Finland och Norge har under många år arbetat för att bevara arten på olika sätt. Och nu ökar samarbetet med bland annat fortsatt jakt på rödrävar i fjällmiljö, stödutfodring av fjällräv samt uppfödning och utsättning av valpar.

Efter årets inventering har totalt 68 kullar konstaterats i Sverige och Norge, varav 31 i Sverige. 2017 blev alltså ett bra år för fjällräven trots knaper tillgång på gnagare.

Den grönfläckiga paddan har återetablerats på Öland och i Skåne. Foto: Tom Svensson/Nordens ark

Arter som symbol

Isak Isaksson, biolog på Naturskyddsföreningen, förklarar att det är en kombination av faktorer som ligger till grund för vilka arter som kan vara aktuella för ett bevarandeprojekt.
– Prio ett är att behovet av åtgärder ska vara stort. Då är det lättare för myndigheter att frigöra resurser. Handlar det om karismatiska arter, som havsörn och pilgrimsfalk, så underlättas finansieringen ytterligare. Dessutom ökar då engagemanget hos ideella krafter.

Till det kommer vikten av att artspecifika projekt helst ska omfatta bevarande av värdefulla livsmiljöer och följaktligen den biologiska mångfalden i stort.

– Vi ser arterna som symboler för hotade miljöer. Havsörn representerar till exempel Östersjön och barrskogsområden med gamla och stora träd. Vitryggen symboliserar lövskogar. Huvudsyftet med vitryggsprojektet är att skydda och utveckla de speciella lövskogsmiljöerna, med asp, björk och sälg. Vitryggen är en krävande art. Lyckas vi förbättra förutsättningarna så att den klarar sig så innebär det att vi samtidigt skapar boplatser åt ytterligare ett par hundra hotade arter av mossor, svampar, växter och fåglar. På samma sätt som rena vattenmiljöer för havsörn omfattar livsmiljöer för en mångfald av andra arter.

Opinionsbildning

Av samma anledning föder Havets hus i Lysekil sedan 2002 upp och id-märker småfläckiga rödhajar för utplantering i Västerhavet. Arten är rödlistad som livskraftig, så arbetet handlar inte om att rädda den, utan snarare om att införskaffa mer kunskap om den för att kunna skydda den i framtiden. Men projektet har också ett betydligt vidare och viktigare syfte, i ett globalt perspektiv. Genom att göra publika event av de årliga hajsläppen får projektet uppmärksamhet.

– Det gör det möjligt för oss att informera allmänheten om den allvarliga situationen för många arter i världshaven. Hajsläppen är jätteviktiga, inte minst för opinionsbildning mot illegal handel med hajar och andra broskfiskar. Det stora målet är att stabilisera ekosystemen i världshaven, säger Inger Näslund som är havs- och fiskeexpert vid WWF.

Utsättningen av småfläckiga rödhajar sker med hjälp av snorklare som följer med ett par hajar åt gången ner på djupet. Plastlådan öppnas nära botten så att hajarna kvickt kan hitta ett bra gömställe bland tången. Foto: Lotta Silfverbrand

Om rödlistan:

Källa: Artdatabanken

Om åtgärds- programmen:

Källa: Naturvårdsverket

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV