Energi · En syl i vädret

Att husera i en byggnation

När man läser korrektur är det inte bara skrivfel som dyker upp i texten. Det händer också att ord används tokigt. Ibland lånar journalisten en formulering av en källa, det missuppfattade ordet sprider sig och felanvändningen blir ett vanligt uttryck i medierna.

Ett sådant ord är husera. Det kan vara tio år sedan det började dyka upp rapporter om militärbaracker som skulle ”husera” tiotusen soldater och liknande. Antagligen är det ett översättningsfel – det är lätt hänt att det engelska verbet house blir husera på svenska, fast det heter hysa. Militärbarackerna hyser soldaterna och soldaterna kan sägas husera där. Kanske. Att husera någonstans låter självständigare än det soldater gör i en kasern. Barnen huserar i kojan, redaktionen huserar på kontoret och så vidare. Att husera kan innebära att härja runt lite – någon kan behöva städa efteråt. Men det kan också gå mer stillsamt till.

”Det finaste exemplet i min korrektursamling är en bockkran vars krok svängde saktmodigt.”

Vid en katastrof, som en stor brand, en översvämning eller ett jordskred, kan många man behöva bygga vallar, hindra elden från att sprida sig, evakuera folk och så vidare. På ett övergripande plan kan man tala om att möta katastrofen. Ibland ser jag att man bemöter den, men bemötande handlar om kontakt mellan levande varelser. Kunden kan få ett vänligt bemötande i en affär. En blyg läkare kan ha svårt att bemöta patienterna på ett bra sätt. Kritik kan man också bemöta, men det handlar fortfarande om mellanmänsklig kommunikation. Inte om att släcka en brand eller vaccinera mot en sjukdom.

Byggnation är ett annat ord som ofta finns på fel ställen. Det betyder byggande, inte det som byggs. Man kan tala om byggnationen av ett bostadsområde, men man bygger hus, broar, byggnader och byggnadsverk, inte byggnationer.

Saliga äro de saktmodiga, sa Jesus, men det var inte de långsamma han menade. Illustration: Andreas Wahra/Wikimedia commons

Den första som använde ordet byggnation på svenska var Gustaf Fröding, berättar språkvårdaren Elias Wessén i tidskriften Språkvård nr 1/1966. Fröding skrev i en humoristisk berättelse på värmländska 1895: ”En vet’el valls han va immot handelsharrkäran i Göteborg, når di feck allt dä rôtne byggnationsverke tå’n.” I översättning: ”Man vet väl hur han var mot handelsherrarna i Göteborg när de fick allt det ruttna byggnationsvirket av honom.”

I andra skämthistorier använde han också ord som lantbrukation och bekvämation, och Elias Wessén tror att byggnation kan vara ett liknande påfund: ”Det är icke alldeles omöjligt, att vi här står nära själva urkällan för ordbildningen – den skulle m. a. o. från början ha varit humoristisk. N-et i byggnation är överraskande. Kanske skvallrar det om att det är substantivet byggnad, som ligger till grund: byggnadsvirke kan ha blivit uppsnyggat till byggnationsvirke, och Fröding kan ha hört ordet av någon som ville tala fint och sakförståndigt.” Han kommenterar: ”De passar ganska bra ihop med de många folketymologier och omstöpningar, som Fröding använder: svampinjoner, undervisitet (universitet), mellankalkonsk (melankolisk) o. dyl.”

Elias Wessén ogillade ordet byggnation, även i dess rätta betydelse, liksom andra språkvårdare förr. När det blev vanligt på 1930-talet ansågs en romansk ändelse som -tion inte passa på ett urgammalt svenskt ord som bygga – det var ”motbjudande för språkkänslan” skrev han. Den typen av språklig apartheid (byggnationalism?) har lyckligtvis avsomnat. Men byggnationen lever kvar. Man ska bara inte husera i den, för den har varken golv, tak eller väggar.

Det finaste exemplet i min korrektursamling är en bockkran vars krok svängde saktmodigt. Som en stor, snäll elefant som svänger med snabeln, stillsamt och fredligt, tänkte jag. Det är vad saktmodig betyder enligt Svensk ordbok från 2009: stillsam och fredlig – saliga äro de saktmodiga, säger Jesus i Bibeln. Men var det så skribenten menade? Jag frågade. Nej, kroken svängde sakta, helt enkelt, så vi ändrade. Lite synd var det, men rätt ska vara rätt.