”Vi får ut mer av livet”

20 mil nordväst om Stockholm ligger det lilla samhället Stjärnsund. Det är en solig höstförmiddag. Eliza Roxendal har precis kommit tillbaks till gården efter att uträttat några ärenden i Hedemora. Utanför ett hus på hjul står två personer och skalar bondbönor som precis skördats från odlingen. Genom fönstret på vagnen syns böcker.

– Det här är biblioteksvagnen. De som kommer på besök får bo här, förklarar Eliza.

Flera små hemsnickrade vagnshus syns i bakgrunden. På odlingsbäddarna syns rotfrukter, squash, pumpa, sallad, jordgubbar och alla möjliga sorters grönsaker.

Ett tiotal höns kacklar när vi närmar oss. Här är allt ekologiskt och odlingen baserar sig på permakultur, alltså hållbar odling efter naturens förutsättningar. Det är detta som vännerna i den lilla ekobyn till största delen livnär sig på.

– Primärt äter vi egenproducerat mat. På våren kan vi ha ont om potatis eller morötter, så då händer det att vi köper det. Allt beror på hur skörden gick föregående säsong, berättar Eliza.

Litet men rymligt

Prylar och kläder köper hon second hand. I mataffären inhandlas det man själva inte producerar, exempelvis mjöl, socker, smör och mjölk.

– Och så köper jag lite choklad ibland, säger hon och skrattar.

Med labradoren Tiggy lunkandes efter oss går vi vidare. Bakom ett stort träd ligger ett hemsnickrat mikrovagnshus. Här har Eliza och hennes man David bott sedan de byggde det för drygt tre år sedan. Vi kliver in i huset.

Det är ett litet, men samtidigt rymligt hem där varje kvadratmeter är välplanerad. Till vänster står en liten kamin och en enkel köksbänk. Till höger, över fönstret, hänger mynta på tork. Den ska senare användas som te. Vi sätter oss vid bordet längst in under sovloftet.

– Vi har valt att leva så här för att det känns mer äkta och vi får ut mer av livet, berättar Eliza.

Genom en gardinspringa syns solceller. Energin används för belysning, musik, datorer och vattenpumpen som är kopplad till en brunn. Där får de allt sitt vatten från. Även om de har tillgång till en vanlig toalett på tomten väljer de att använda sitt utedass.

– Det känns mycket bättre att kompostera vår avföring istället för att spola ner det med rent vatten. Det går åt oerhörda mängder energi, förklarar hon.

Växte upp på landet

Paret är nästan helt självförsörjande med sin elenergi med undantag för matlagningen där de har kokplattor kopplade till elnätet. När det blir vinter och kallt händer det att de slår på elvärme-elementet. Vatten är de helt självförsörjande med.

Eliza, som ursprungligen är från Maine i USA, växte upp några år utan elektricitet och rinnande vatten. Med både händerna runt en kaffemugg berättar hon om barndomen då de värmde brunnsvatten på öppen eld, fick ljus från fotogenlampor och hade en tv kopplad till bilbatteriet.

– Vi kunde bara se på tv en timme varje kväll. Jag är lycklig och tacksam över min uppväxt. Det har gett mig en bra arbetsmoral och varit till nytta i förhållande till det livet jag lever nu.

”Det kan vara påfrestande att ta hand om djur och odla grönsaker som är beroende av vädret. Det är stressfullt, men det är äkta”

Regnet hörs från utsidan. David kommer in i stugan med blöta kläder. Han har hämtat trästockar för att hugga ved. Efter att hängt av sig jackan slår han sig ner och berättar att de lever bekväma liv med en månadskostnad på omkring 1 500 kronor för bägge två.

– Det inkluderar hyra för tomten, el, internet, mobiltelefon och mat. Har vi pengar och behöver spendera dem, så gör vi det. Man behöver inte vara extrem, säger han med ett leende.

Saknad gemenskap

David är född och uppvuxen i Danderyd utanför Stockholm. Från och till jobbar han som programmerare. När han var fyra år bosatte sig hans familj i USA i ett religiöst litet samhälle. Han beskriver en tät gemenskap.

– I vuxen ålder längtade jag tillbaks till den där gemenskapskänslan jag växte upp med. Det var som en stor familj där vi alla tog hand om varandra, berättar han.

Efter att ha bott på många ställen i världen hamnade han slutligen i Berlin. Det föll honom inte alls i smaken.

– Att bo i en lägenhet, ihoptryckt i en slags cementvärld, gick inget bra för mig. Jag längtade tillbaks till naturen.

Under en lång tid var det många faktorer som gnagde i honom. Han blev mer och mer deprimerad av stadslivet.

– Så snart jag tog ett steg utanför dörren så ville alla ha mina pengar och sälja massa skit till mig. Det var ingen riktig mat någonstans som gav mig eller min kropp något värde. Det var inte logiskt. Det var då jag fick höra om permakultur.

David var med och startade kollektivet i Stjärnsund. Han upplever att de fått mycket stöd från både kommunalpolitiker och privatpersoner som har kommit förbi och sett hur de lever. På frågan om han längtar tillbaka till stadslivet är svaret glasklart.

– Absolut inte. Jag bodde i Hedemora ett halvår i en lägenhet, där lärde jag inte känna en enda granne. Det var väldigt svårt att komma in i sociala sammanhang. Därför skapade jag mitt eget här, förklarar han och ler försiktigt.

Långsiktigt hållbart

Det går mot sen eftermiddag i Stjärnsund. Eliza bussar in hönsen i hönshuset och plockar sedan tomater, morötter och andra grönsaker från trädgården. Maten ska sedan förberedas på det hemsnickrade uteköket och bli middag åt alla. Här arbetar man tillsammans för att upprätthålla gården och gemenskapen.

– Du kan säga att vi är vänner som lever separata liv, tätt tillsammans, säger Eliza.

Medan tre personer samlar ved inför grillningen, förbereder ett annat gäng maten. Det doftar vitlök och örter från uteköket. Kvällsmörkret sänker sig, fler och fler samlas runt eldplatsen. Det skrattas och spelas musik.

Både Eliza och David känner att de har hittat hem till något som är långsiktigt hållbart. Men även om de har flytt det stressiga stadslivet och numera lever mer på egna premisser, är det inte alltid en fröjd.

– Det kan vara påfrestande att ta hand om djur och odla grönsaker som är beroende av vädret. Det är stressfullt, men det är äkta, säger Eliza.

När hon hade ett vanligt kontorsjobb hemma i USA oroade hon sig över saker som egentligen inte hade något med henne att göra. Andra människors företag. Andras pengar. Andras problem.

– Allt som allt är det mindre stressigt nu, säger hon.

David tror att världen skulle vara lite mindre vansinnig och fylld av lite fler lyckliga människor om ännu flera valde att starta ett mer självförsörjande liv.

– Att ta sig från det man inbillar sig är bekvämt och bra till något annat som kräver lite mer fysiskt arbete är en omställningsprocess, säger han.

Är du mer lycklig nu?
– Ja, det är jag verkligen. Jag tror att när livet blir lite mer logiskt så fylls det med mer mening. Då är det närmare till glädjen, säger David.