Moderaterna har i helgen hållit partistämma i Örebro. Mycket har kommit att kretsa kring det som brukar kallas för ”hårdare tag”. Bland annat har M beslutat att de vill ha ett nationellt förbud mot tiggeri, ett kunskapstest för att bli svensk medborgare, ett zonförbud som innebär att polisen ska kunna förbjuda personer att vistas på vissa platser, att det nuvarande asylsystemet ska göras om till ett kvotflyktingsystem (vilket skulle rasera asylrätten) och mycket mer.
SVTs politiska kommentator Mats Knutson säger att moderaternas vägval handlar om att ”möta den växande oron bland väljare”. Just detta argument, att det handlar om trygghet och att minska oron, används ofta.
Det är ett märkligt påstående när det man de facto gör är att öka oron hos flyktingar och personer som tigger. Men dessa personer räknas förmodligen inte eftersom de i de flesta fall inte är potentiella väljare.
Även inom Socialdemokraterna hörs en del liknande tongångar. S vill, än så länge i alla fall, inte förbjuda tiggeri, men de har redan gjort det betydligt svårare för många som tigger, bland annat genom att köra bort dem från deras läger.
I en stor DN-intervju häromveckan sa Stefan Löfven att han vill vara stenhård mot brottsligheten för att ”få bort den från gatorna” som han uttrycker det och Morgan Johansson meddelade i fredags att Sverige ska förlänga gränskontrollerna i ytterligare sex månader. Nyligen twittrade Löfven också att ”vi har lagt om flyktingpolitiken som blev ohållbar under de borgerliga åren”, som om detta vore något att vara stolt över.
Som om han förväntar sig applåder för att han har bidragit till att stänga Sveriges gränser och gjort så att ungdomar utvisas till Afghanistan, ett av världens osäkraste länder.
Som av en slump rapporteras samtidigt att Sverigedemokraterna tappar i stöd. Det är inte svårt att se att de väljare som lämnade M och S för SD på grund av migrationspolitiken och vad de upplevde som en allmänt slapp attityd till brottslighet börjar hitta tillbaka igen.
Frågan som alla moderater och socialdemokrater borde ställa sig nu är denna: finns det någon poäng i att ta väljare från SD om det innebär att man samtidigt kopierar SDs retorik och politik?
Det politiska klimatet just nu kan liknas vid en boulematch. Boule går ut på att två lag tävlar om att kasta klot och hamna så nära det minsta klotet, även kallad ”lillen”, som möjligt. Nu är SD visserligen inte ett så litet parti längre, men i det här sammanhanget får de ändå kallas för lillen, och M och S är förstås de två lagen som tävlar mot varandra.
Men som en kompis till huvudpersonen i den svenska långfilmen Jätten, som kretsar kring just boule, säger: ”Om du har ett riktigt omöjligt läge går det alltid att lösa på något sätt. Om det inte går på något annat vis så går det på ’tossavis’ som min mormor brukar säga. Och tossavis i boule, det är att flytta lillen. Istället för att stångas med de andra om att komma närmast centrum så kan du flytta centrum. Flytta världens mittpunkt. Det är det svåraste du kan göra, men också det vackraste.”
Vår uppgift fram till valet, alla vi som inte tror på hårdare tag och mer kontroller, vi som oroar oss mer över den växande främlingsfientligheten i samhället än att någon stackare står utanför Ica och ber om pengar, det blir att flytta centrum i den politiska debatten. Att få den att handla om någonting annat, exempelvis basinkomst och hur vi kan skapa en trygghet som inkluderar alla.
Det är det svåraste vi kan göra, men också det vackraste.
Att V och C – i dag de enda som har en human flyktingpolitik – ökar, samtidigt som SD backar.
H&M som varje år bränner tonvis med oanvända kläder och som dessutom inte kan betala drägliga löner till sömmerskorna.
