Glöd · Under ytan

Spanien vägrar föra dialog om självständigt Katalonien

Katalanernas vilja att frigöra sig från Spanien har rötter i det spanska inbördeskriget 1936–1939, men grundar sig också i att det katalanska parlamentets beslut stoppas av Spanien, skriver Bodil Valero
på veckans Under ytan.

Under veckan som gått har Katalonien varit på tapeten som aldrig förr i världens medier. Ett nyvaket uppvaknande för de allra flesta. Spanien är ju en ”demokrati”, en ”rättsstat”. Varför röstar de illegalt? Varför slår polisen brutalt ner väljare?

Men varför blev världen tagen på sängen när vi har kunnat se det här komma under så lång tid? Konflikten går sekler tillbaka i tiden. Många katalaner liknar relationen mellan Katalonien och Spanien vid ett tvångsäktenskap där varje försök till frigörelse brutalt har slagits ner.

Demokrati med korta rötter

Själv har jag följt situationen i Katalonien sen Francos död och demokrati infördes. 1986 gick Spanien med i EU. Jag var en varm anhängare av idén efter att ha levt i Katalonien under hela övergången från diktatur till demokrati, inklusive under den misslyckade militärkuppen.

Jag, precis som de flesta andra, såg ett EU-medlemskap som en garant för demokrati men också för ökad respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteterna.

Även om Spanien nu formellt sett är en demokrati är dess rötter väldigt korta. Andra republiken på 1930-talet varade bara i fem år och utmynnade i inbördeskriget 1936–39. Under Francos tid vid makten 1939 till 1975 var landet en diktatur. 1978 återgick Spanien till demokrati på fredlig väg. De sjutton regionerna fick i enlighet med egna statuter självbestämmanderätt med egna parlament och mandat att stifta vissa regionala lagar.

Men den kompromiss som då gjordes byggde aldrig på uppriktig nationell försoning mellan de olika delarna i landet utan på insikten att ingen kunde vinna över den andre. Och än har ingen försoning skett trots försök under den tidigare socialistiska regeringen att stifta en lag för att erkänna offren för inbördeskriget och Francoregimen. Den nuvarande regeringen satte snabbt stopp för den när de återtog makten. Istället måste alla i Spanien vara med och betala för minnesmonument till Francos ära, vilket är mäkta impopulärt i Katalonien.

Att bygga en demokrati tar tid och Spanien har fortfarande en lång väg att gå, inte minst när det gäller domstolens oberoende. Högsta domstolen tillsätts politiskt och nyttjas i politiskt syfte. Det kan handla om så skilda frågor som att godkänna lagar för att skydda korruptionsmisstänkta politiker till att förbjuda folkomröstningar. Korruption är ett utbrett problem och i dagarna pågår ett mål om en av Spaniens största korruptionsskandaler med förgreningar in i den allra innersta kärnan i Partido Popular (ett parti med rötter i Francoregimen). Redan har över 10 potentiella vittnen förolyckats, tagit livet av sig eller dött på andra märkliga sätt. Allt detta kommer helt i medieskugga på grund av händelserna i Katalonien.

Historien bakom

Utgångspunkten för dagens missnöje i Katalonien går tillbaka till när de regionala statuterna skulle omförhandlas. Först godkändes den katalanska statuten av det regionala parlamentet i Katalonien med en mycket stor majoritet. I den spanska kongressen urvattnades den men godkändes ändå med stor majoritet av det katalanska parlamentet och invånarna i en folkomröstning 2006. Det nuvarande regeringspartiet Partido Popular som då var i opposition överklagade bara den katalanska statuten till författningsdomstolen, inte de övriga regionernas. Sommaren 2010 underkändes 14 artiklar i den katalanska statuten av domstolen trots att likadana artiklar redan godkänts för andra autonoma regioner. Det var startskottet för den växande separatismen och protesterna vi ser i dag.

Spänningarna mellan Madrid och Katalonien har alltså inte sitt ursprung i ekonomiska skäl, vilket det ofta låter som i nyhetsrapporteringen. Däremot har de spätt på problemen efter finanskrisen och ur spansk synvinkel vore det en katastrof att förlora Katalonien som står för 6 procent av Spaniens yta, 16 procent av dess befolkning, 19 procent av BNP, 24 procent av industriproduktionen och 25 procent av utrikeshandeln. Regionen tar emot 25 procent av Spaniens turism och 20 procent av landets utländska investeringar. Den spanska staten samlar omkring 23 procent av sina skatteinkomster i regionen.

Katalonien är nettogivare av skatteresurser till Spanien men de statliga investeringarna i infrastruktur är märkbart begränsade i förhållande till andra regioner. Katalonien dras med allvarliga underskott vad vägar och järnvägar beträffar och Barcelonas flygplats tillåts inte konkurrera med Madrid-Barajas på lika villkor.

Spanien underkänner lagar

Ett annat problem är att de beslut som det katalanska parlamentet fattar överprövas av Spanien och godkänns sen inte. Katalanerna förbjöd tjurfäktning. De ville ta emot flyktingar via EUs omfördelningsmekanism. De beslutade att garantera fattigas tillgång till energi och vatten under vintern, de ville öka jämlikheten, de ville beskatta stora rikedomar via bankerna och stötta de som drabbats av bankkrisen, de ville ta ut en avgift för alla tomma lägenheter och omfördela till dem med störst behov, de ville förbjuda fracking, beskatta kärnkraft och omfördela till miljöskydd, etcetera. Men Madrid säger nej. Sist men inte minst vill katalanerna värna katalanskan som huvudspråk i undervisning. Det är i dagsläget en stor tvistefråga.

Sedan Partido Popular återtog makten i centralregeringen har självständighetsanhängarna ökat från att vara en klar minoritet i det katalanska parlamentet till att i dag ha egen majoritet. För varje drag den spanska regeringen gör för att kväsa eller ”spanjorisera” katalanerna, som de kallar det, desto fler självständighetsanhängare skapar den. Man brukar säga att Rajoy är deras bästa medlemsvärvare.

”Katalanerna förbjöd tjurfäktning. De ville ta emot flyktingar via EUs omfördelningsmekanism. De beslutade att garantera fattigas tillgång till energi och vatten under vintern, de ville öka jämlikheten …”

Frågan är oerhört laddad och komplex. Parterna tolkar konstitutionen olika men den spanska författningsdomstolen har beslutat att folkomröstningen bryter mot den. Katalanerna hänvisar därför också till internationell rätt och internationella domslut som visar att en folkomröstning inte skulle vara olaglig.

Fascismen är inte död

Läget är alltså låst. Det de flesta av oss uppfattar som oproportionerligt våld från polisens sida uppskattas av många spanska väljare som vill se att man tar i med hårdhandskarna mot de katalanska ”kuppmakarna”. Det kunde inte minst ses och höras på Barcelonas gator söndagen den 8 oktober då busslaster av unionsanhängare anlände till Barcelona för att motdemonstrera. Även om de allra flesta skötte sig fanns också de rena Francoanhängarna på plats. Fascismen är uppenbart inte död i Spanien om någon trodde det.

Å andra sidan har också Puigdemonts folkomröstning i strid med konstitutionen starkt stöd av hans väljare som inte vill backa när de nu tagit sig så här långt. Om Puigdemont i det här läget tar ett steg tillbaka kommer det att uppfattas som ett svek. Det gör inte situationen lättare. Men det som skiljer Rajoy och Puigdemont är att den senare ber om en dialog med Spanien och att han begär medling. Rajoy vägrar och påstår att han inte kan föra dialog med Katalonien eftersom Katalonien är en del av Spanien – inte en part alltså.

Ingen vilja till dialog

Men det stora problemet är inte lagen utan istället den totala avsaknaden av viljan att föra en politisk dialog under många år. Om så hade skett hade vi förmodligen inte varit i den situation vi har i dag. Politiska problem kan inte lösas av domstolar. I nuläget ser jag ingen annan väg framåt än medling mellan parterna. Flera Nobelpristagare har redan begärt det, men fredspristagaren EU anser sig inte kunna göra det om inte Spanien begär det. Det är en mycket dålig ursäkt.

Premiärminister Rajoy hade mycket väl kunnat välja att helt enkelt ogiltigförklara valet eftersom den strider mot grundlagen. Istället valde han att skicka kravallpolis mot väljare som fredligt köade för att få rösta. Han hade lovat att inga internationella medier skulle visa bilder på valurnor i Spanien men istället för att stoppa bilderna har både bilder på urnor och polisvåld kablats ut över världen. Rajoy har skämt ut sitt land inför omvärlden oavsett hur mycket han uppfattas som hjälte på hemmaplan.

Bodil Valero är jurist, EU-parlamentariker, före detta  riksdagsledamot och kommunalråd för Miljöpartiet i Gävle. Under folkomröstningen i Katalonien var hon med som valobservatör.