Energi · Recension

Skräck och otrygghet är terrorismens mål

Min första tanke när jag får antologin Den ensamme terroristen är att det är ett läskigt sammanträffande. Samma dag sköt Stephen Paddock ihjäl minst 59 personer och skadade 527 personer på en konsert i Las Vegas. Den värsta masskjutningen i USAs historia. I dagsläget vet ingen vad som drev Paddock, även om IS har tagit på sig ansvaret i sin propaganda.

Kunskapsläget på området är tämligen dåligt och det är välkommet med en forskningsgenomgång av den höga kaliber som boken erbjuder. Välskrivet, intressant och välbalanserat beskriver Heléne Lööw, Mattias Gardell och Michael Dahlberg-Grundberg en värld som det finns för lite vetenskap om tillgänglig.

Efter att läsa Helene Lööws inledande text om symbiosen mellan organiserade extremistgrupper och oorganiserade aktivister, temat för antologin, inser jag att det inte är så konstigt att vi inte vet. Även om attacken i Las Vegas var ovanligt otäck har olika grupper runt jorden anammat en strategi som är inspirerad av det sena artonhundratalets militanta anarkister. En strategi som aldrig uppskattades av majoriteten av den tidens anarkister och vänster och som är mer eller mindre övergiven i dag.

Det ledarlösa motståndets strategi går ut på att enskilda personer som inte på ytan verkar ha några kopplingar till någon rörelse ska utföra terrordåd, för att staten inte ska kunna förhindra dåden och för att skapa skräck hos allmänheten. Tanken är att påskynda samhällets förfall för att underlätta ett maktövertagande.

Lööws text visar med tydlighet att det finns ett problem också i Sverige med attacker utförda av ensamvargar, ensamma attentatsmän drivna av ideologiska och religiösa skäl. De ökade kraftigt under slutet av senaste seklet. Kulmen var under 1990–1992 då 213 attentat registrerades.

I många fall finns en koppling till olika ultranationalistiska, våldsförhärligande grupper, inklusiva SD. Paradoxalt nog verkar de inte vara särskilt angelägna att attackera islamistiska grupper, och tvärtom.

Det kanske inte är så underligt. Mattias Gardell visar i sin text att grupperna har rätt mycket gemensamt. Deras fiende är inte egentligen varandra, båda vill upprätta ett etniskt och religiöst homogent samhälle och ser den västerländska världen som sin huvudfiende. De har samma förakt för den borgerliga demokratin och globaliseringen. Ur ett sociologiskt perspektiv går de att se som transformationer av samma princip.

Det visar sig också att de människor som dras till de olika miljöerna är av liknande typ. Endast fem procent av dem som anslöt sig till IS/Daesh hade en någorlunda god kunskap om islam. Resten var åtminstone okunniga eller hade ingen koll alls. I den ultranationalistiska miljön är strategin att skapa en alternativ tankevärld, där annars vedertagen kunskap ersatts med alternativa fakta – likt högerkristna kreationister vilka också överlappar islamister och fascister.

Strategin grundar sig i tanken på att systemet är oåterkalleligt korrupt. Det går inte att reformera. Det demokratiska systemet går inte att använda till en förändring, utan kan mest uttnyttjas till andra syften så länge som ickevita får rösta, i synnerhet som det vita motståndet är för svagt. För att inte infiltreras och övervakas av staten måste ”rasmedvetna” rörelser hålla sig inom lagens ramar och invänta rätt läge för en revolution.

Fram till dess ska våldet utföras av ensamma attentatsmän, för det är alltid män, inspirerade av retorik från de till synes demokratiska rörelserna.
Det blir som tydligast efter Kent Ekeroths berömda tal i Trelleborg 2015. Talet var som taget ur högerextrema manifest och anslöt tydligt till taktiken. ”Ni är den spjutpets vi behöver för att ta vårt land tillbaka.”

Några timmar senare brann en flyktingförläggning i Halland. Några dagar senare gick Anton Lundin Pettersson in på en skola i Trollhättan för att mörda ickevita barn.

Skrämmande men viktig läsning som säkert kommer att få gen-klang i debatten. Och, kan jag hoppas, äntligen få slut på relativiserandet av våldet.

Bok: Den ensamme terroristen