Glöd · Under ytan

Masskjutning och Nobelpris – en typisk USA-dag

Massmord och Nobelpris
– amerikaner är överrepresenterade i fråga om båda. Finns det något i det amerikanska samhället som leder till både lysande prestationer och våldsam desperation? Per Gahrton analyserar frågan på veckans Under ytan.

Måndagen den 2 oktober skulle kunna skrivas in i historien som USAs dag. Tre amerikaner fick Nobelpriset i fysiologi. 58 människor massmördades av en galen ensling i Las Vegas. Enligt president Trump var masskjutningen ett utslag av ”ren ondska”. Men var kom i så fall den ondskan ifrån? Inifrån förövarens gener? Skulle våldsbenägenhet vara inpräglad i amerikanska gener mer än hos andra folk? Eller handlar det kanske om socioekonomiska mekanismer i USA-samhället som bland annat kan urarta i sådana excesser?

Samma dag fick alltså tre amerikaner Nobelpriset i fysiologi. Det var inte första gången. Av cirka 200 fysiologipristagare sedan början av 1900-talet har nästan hälften varit amerikaner, vilket innebär många fler än från något annat land och en enorm överrepresentation i förhållande till USAs andel av världens befolkning. Av samtliga 889 Nobelpristagare har 370 varit amerikaner (drygt 40 procent), alltså också här en påtaglig överrepresentation.

Beror det på att amerikanska gener är särskilt intelligensproducerande? Eller finns det kanske strukturella faktorer som ger en bättre förklaring?

Vapen och kultur

Häromåret diskuterade Time varför USA, enligt en studie som presenterades av American sociological association, under tiden 1966 till 2012 hade 31 procent av världens masskjutningar när landet bara har 5 procent av världens befolkning. (Why the U.S. has 31 % of the world’s mass shootings, Tanya Basu, Aug 24, 2015). Rapportens författare Adam Lankford menade att det är något ”typiskt amerikanskt med masskjutningar”. En faktor är förstås det spridda vapeninnehavet. USA är världens vapentätaste land med 88,8 vapen per 100 invånare (med krigskaosets Jemen som tvåa med 54,8). Om man bara räknar skol- och arbetsplatsskjutningar står USA för 62 procent av världsantalet.

Utöver vapenkulten pekar Lankford på ”individualismen och exceptionalismen”, två grundbultar i amerikansk kultur som barnen indoktrineras med från yngsta ålder. Amerikaner uppfostras till att tro att ”vem som helst kan uppnå vad som helst bara man anstränger sig”. Och förvisso lyckas en del och blir Nobelpristagare. Men den sortens kapplöpningssamhälle producerar förstås också en mängd förlorare som misslyckas. Hur ska de reagera? Ett sätt, menar Lankford, är att göra vad som helst för att bli kändisar, till och med masskjutning.

Sin egen lyckas smed

Ett av de äldsta försöken att förklara varför avvikande beteende uppkommer är den franske sociologen Emile Durkheims teori om alienation. Han studerade inte masskjutningar utan deras motsats, självmord, och kom fram till att en viss typ av självmord hade sin rot i människors främlingskap inför det snabbt föränderliga och individualistiska tillväxtsamhället där alla anses vara ”sin egen lyckas smed” och vinnare dyrkas, medan förlorare föraktas. En reaktionsmöjlighet är att avsluta sitt eget misslyckade liv. En annan att hämnas på alla ”de andra” genom masskjutning.

Durkheims teori vidareutvecklades av Robert Merton i ett berömt schema där han analyserar hur människor förhåller sig till samhällets spelregel respektive dess dominanta livsmål. Han hittade fem huvudmodeller:

I varje givet samhälle är, menar Merton, den stora majoriteten konforma, något som förstås uppmuntras av makthavarna. Om folk eftersträvar de dominanta livsmålen inom ramen för gällande spelregler råder stabilitet. Sedan kan det handla om att få evigt liv genom att gå i kyrkan eller att bli rik genom att jobba inom lagens ram i sitt anletes svett. Problemet är om avvikarna blir för många.

Byråkraterna låter spelreglerna bli självändamål och struntar i livsmålen. Innovatörerna håller fast vid målen men tummar på reglerna, ibland genom direkt brottslig verksamhet. De inre flyktingarna drar sig undan på olika sätt, från drogmissbruk till inre exil. Ingen av dessa grupper är särskilt farliga för makthavarna. Byråkraterna kan spilla en del grus i maskineriet, innovatörerna skapar förstås punktproblem som kan vara nog så allvarliga men knappast hotar maktstrukturen, flyktingarna är ofarliga så länge de inte blir väldigt många.

Däremot kan förnyarna hota maktapparaten och, till slut, driva igenom ett så kallat paradigmskifte så att nya mål med nya spelregler blir dominanta. Detta är förstås vad alternativa och revolutionära politiska rörelser strävar efter.

”Ursäktssociologi”

För ett halvsekel sedan, på 60- och 70-talen, skulle medierna i dag varit proppfulla med sociologiska orsaksanalyser på grund av masskjutningen i Las Vegas och kanske också på grund av den fortsatta amerikanska dominansen bland Nobelpristagarna. Fortfarande kan man förstås få höra hyllningar inte bara till Nobelpristagarnas briljanta gener utan också till det ”fria” USA-samhälle som frambringat dem. När det gäller att förklara masskjutningar och andra otrevliga företeelser tycks det mig dock vara mera tunnsått med seriösa försök att analysera orsaker.

”Sannolikheten är hög att den unika världsledarrollen när det gäller Nobelpris försvagas om samhället förändras så att masskjutningarna blir färre.”

Kanske beror det på vad den franske sociologen Bernard Lahire för en tid sedan kallade för den nyliberala tesen om ”ursäktssociologi” (excuse sociologique) som påstår att sökandet efter sociologisk förståelse skulle vara detsamma som att ursäkta motbjudande beteenden och befria förövare från ansvar (Pour la sociologie, et pour en finir avec une prétendu ”culture de l’excuse”, La Decouverte, 2016). Men om man tror att hela förklaringen till en individs beteende finns att söka i gener och, möjligen, den privata uppväxtmiljön, så har man missat det väsentliga. Ett seriöst sociologiskt angreppssätt inser, precis som Emile Dürkheims undersökning av självmord i Västeuropa i slutet av 1800-talet och Adam Lankfords undersökning av masskjutningar i USA i slutet av 1900- och början av 2000-talet, att det faktum att en viss typ av beteende är vanligt beror på strukturella samhällsförhållanden. Samtidigt spelar förstås individuella faktorer roll för att avgöra vilka människor som begår sådana handlingar. Men förekomsten och frekvensen av vissa beteendetyper är oundvikligen relaterade till samhällsstrukturen.


Myten om konkurrensen

Betyder det att USA måste avstå från Nobelprisen om landet skärper vapenlagarna och börjar bygga ett jämlikare välfärdssamhälle med mindre tävlingshysteri? Nej, inte helt. Men sannolikheten är hög att den unika världsledarrollen när det gäller Nobelpris försvagas om samhället förändras så att masskjutningarna blir färre. Man skulle kanske tro att det vore ett självklart pris att betala för att rädda ett antal människoliv från våldsam död i ett vanvettigt skottdrama.

Men sannolikheten för adekvata slutsatser av masskjutningen är nog låg. Hela liberalkapitalismen bygger ju på den individualistiska myten om att egoistisk tävlingskonkurrens genom den osynliga handens försorg gör oss alla lyckliga, en myt som är seglivad hur ofta den än motbevisas av en obarmhärtig verklighet. Det sannolika är tyvärr att alla som försöker förstå djupare orsaker än ”ren ondska” till masskjutningen i Las Vegas kommer att avfärdas som suspekta sociologiursäktare och smygsympatisörer med masskyttar, IS-galningar och alla andra mördare och människorättsbrytare. Trots att de flesta normala människor gärna skulle avstå från några Nobelpris för att slippa massmord.

Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot för Folkpartiet och Miljöpartiet de Gröna och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet. Han var initiativtagare till Miljöpartiet samt dess första manliga språkrör.

Om sociologi:

Källa: NE