Att känna sig ensam i världen om en hemlighet som man aldrig kan berätta för någon är svårt för ett litet barn. Mustis Persson skriver på Läsarnas om hur viktigt det är med förebilder.
Ett femårigt barn sitter på gungan i bara nattlinnet, det är troligtvis juli och absolut tidigt på morgonen. Utifrån sett är det säkert en rogivande bild för många; idyllisk svensk högsommar, potatisblast i jorden, blonda barn som leker och en aning för mycket alger i Östersjön.
Bakom de fjuniga hårstråna sprakar tankarna runt i hög fart. Högst hemliga bilder, förvirrande ord, drömska begär, tankar som inte vågar vandra så långt behovet finns.
Jag tar fart med benen igen. Tänker igenom resonemanget igen. Kommer till samma slutsats, igen. Kvar finns frågorna. Varför är pojkar så tråkiga? Nästan alltid fula? Jag känner mig dum, skammen kryper på. Det är inte deras fel, det vet jag, men jag kan inte heller ljuga för mig själv. Måste medge åtminstone en enda gång att flickor alltid är så mycket mer intressanta. Bättre, sötare, roligare.
Känslan och minnet av orättvisan försvann aldrig. Under julimorgonen kretsade den kring det ovärda att som flicka behöva bli förtjust i pojkar. Det var så enormt orättvist att pojkarna skulle få bli kära i flickorna, vilken dröm att få bli det. Bland ilskan och förvirringen strilade också en försiktig rädsla. Vågade inte tänka tanken jag ändå inte förstod fullt ut. Lovade mig själv där och då att aldrig någonsin säga ett ord till någon. Lättad av att desperationen försiktigt lade sig, uppgivenheten som samtidigt stannade kvar.
Hela 25 år har gått sedan morgonen på gungan. Doftminnet av solvarma barr hänger kvar än idag, starkt. Jag tänker ofta på den stunden, och sorgen blir varje gång svindlande i mig. Griper tag.
Häromdagen såg jag filmen Silvana – Väck mig när ni vaknat på Victoriabiografen tillsammans med tre queera vänner. Den handlar delvis om förebildsfenomen, och Silvana själv berättar att hon gärna axlar rollen som lesbisk förebild, delvis utifrån ansvarskänslor. För hur hade det varit att ha en lesbisk förebild som henne när jag var barn? Som inte bad om ursäkt för sin existens, eller vägrade leva villkorad och tolererad av normsamhället. Om inte avgörande, så jävligt viktigt.
Mindre än tre minuter in i filmen gråter jag. Känner tacksamhet, glädje och ilska om vartannat. Fylls av ett syskonskap och att kampen måste fortsätta. Jag tänker på alla femåringar som gungat den här kalla sommaren och tänkt att det är något fel på dem. Att det här måste förbli en hemlighet resten av livet.
Jag tänker på dem, och att om inte jag, Silvana och alla våra hbtq-syskon tar kampen för att bit för bit rensa bort heteronormerna i samhället och självhatet inom oss, vilka ska då göra det?
