FN-fördraget om att förbjuda kärnvapen antogs den sjunde juli i år och Sverige har varit ett av de länder som drivit på för att den ska gå igenom. Ändå kom det inte som en överraskning att Sverige inte är bland de länder som skrivit på konventionen nu när processen för att ratificera fördraget inletts.
Tvärtom har det stått klart en längre tid att Sverige vill utreda frågan vidare, och då framför allt hur det kommer påverka vårt samarbete med de länder som har kärnvapen i dag.
Flera debattörer och ledande politiker har gått ut och agiterat mot en påskrift, däribland Annie Lööf som våndas över hur våra samarbeten med Nato ska kunna fortsätta (SVD 30/8) och i en osignerad ledare på DN vill man ge Wallström skrivförbud (DN 1/9).
Det man är rädd för, som också framförts av USAs försvarsminister, är att förbudet mot att bistå någon med att bland annat lagra, testa eller utveckla kärnvapen skulle försvåra våra försvarsmöjligheter.
Det är svårt att tro att vi hade haft samma diskussion om det vore för sex–sju år sedan. Men sen dess har vi återinfört allmän värnplikt, skrivit på samarbetsavtal med Nato, kraftigt investerat i ökad budget för militären och i dagarna avslutas Aurora 17, som är den största militärövning vi haft i Sverige på över 20 år.
Den sker tillsammans med Finland och sex Natoländer, varav två är kärnvapenstater. Den är också en del av ett ständigt eskalerande tonläge där resolutioner och vapenskrammel möts med mer vapenskrammel.
Mycket riktigt möts Aurora 17 med en ännu större rysk försvarsövning. Men det är inte bara lokalt i vår omnejd vi ser denna upptrappning. Tonfallet mellan USA och Ryssland har långsamt eskalerat under många år nu och i år har både Iran och Nordkorea provskjutit missiler som svar på en allt hårdare amerikansk retorik.
I måndags konstaterade Nordkoreas utrikesminister att han uppfattar Trumps senaste tweets som en krigsförklaring och om han gör allvar av det efterföljande hotet att skjuta ner amerikanska flygplan som de anser ligger för nära det nordkoreanska luftrummet riskerar vi en situation som snabbt urartar till ett kärnvapenkrig. Att tro att någon av herrarna Kim Jong Un eller Donald Trump skulle besinna sig är i bästa fall naivt.
Vi behöver gå åt andra hållet. Även om man som DNs ledarredaktion menar att ”avskräckning fungerade under kalla kriget, planeten sprängdes inte i bitar” finns det ingen anledning att tro att samma sak kommer fungera med Un och Trump. Av allt de visat hittills finns det inga tecken på att de kommer backa ut ens ur ett kärnvapenkrig.
Vi kan inte ha en politik som går ut på att kärnvapen ska finnas kvar tills det kommer en galning till makten som avslutar allt. Men det är inte heller rimligt att tro att vare sig USA, Iran, Ryssland eller Nordkorea kommer avsluta sina kärnvapenprogram bara för att kärnvapnen förbjuds i FN.
Istället behöver vi en ny ingång i internationell fredspolitik, vi behöver sänka tonläget och vi behöver en politik som inte bygger på vapenhot utan på samarbeten.
För mänskligheten står med viktigare, mer akuta behov att lösa än galna mäns egon. Klimatförändringarna kan inte motas med kärnvapen.
En del av en sådan politik är att visa att vi inte är villiga att bygga ett försvar på ett passivt kärnvapenhot, att vi inte är villiga att bistå någon i deras kärnvapenprogram.
Skriver vi under det här fördraget sätter vi också definitivt stopp för möjligheten till kärnvapen på vår mark, som diskuterades kring samarbetsavtalet med Nato.
Det är först när vi själva kan tänka oss att stå utan kärnvapnens skydd som vi på ett trovärdigt sätt kan argumentera för att andra inte heller behöver det.
I tisdags, den 26 september, för 34 år sedan, var Stanislav Petrov tjänstgörande officer när de sovjetiska varningssystemen rapporterade att USA hade skickat sex missiler mot Sovjet.
Petrov valde att gå på magkänslan, och bestämde sig för att inte rapportera vidare informationen på skärmarna, att varningssystemet hade fel, och därigenom förhindrade han ett fullskaligt kärnvapenkrig.
Petrov gick bort i cancer i år och jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att hedra honom än att ratificera den resolution som förbjuder kärnvapen.
Satelliten Cassini – vilken makalös resa den gjort.
I fjol spenderades över ofattbara 14 biljoner kronor på militär världen över. Man längtar till en annan värld.
