Glöd · Under ytan

Högerpopulistiska medier är ett symptom

Problemet med högerpopulistiska medier är inte främst att de finns utan den kulturella splittring som skapar intresse för dem, skriver Robert Englund  på veckans Under ytan

För en tid sedan hamnade jag på en lunch med representanter från olika tankesmedjor och forskningsinstitut. Samtalet gled snabbt in på problemet med högerpopulism och det dröjde inte länge innan vi – precis som de flesta som debatterar frågan – pratade om dagens medielogik, ljugande opinionsbildare, fake news och alternativa nyhetskanaler.

Populism och alternativa medier har blivit helt utbytbara fenomen. Men kan högerpopulismens frammarsch verkligen förklaras med alternativmedias landvinningar?

Riktat tänkande

I den amerikanska studien The nature and origins of misperceptions: Understanding false and unsupported beliefs about politics undersöks varför desinformation sprids som den gör och hur man ”omvänder” den som fallit offer för osanning.

Studien konstaterar att det är svårt att övertyga människor om något som går emot deras intuition, men väldigt enkelt att övertyga någon om något som går i linje med intuitionen. Detta kallar studien ”riktat tänkande”.

”Riktat tänkande” innebär också att vi har svårare att bedöma fakta i en fråga som vi är känslomässigt engagerade i. Studien tar exempel från den amerikanska kontexten, bland annat från debatten om Barack Obamas födelseland. Ju mer personen ogillade Obama, desto lättare hade personen att tro på felaktiga uppgifter från tveksamma kanaler.

En annan variabel som förstärker effekterna av ”riktat tänkande” är om informationen hotar mottagarens identitet. Det kan röra sig om religion, familjevärderingar, politisk identitet eller grupptillhörighet. Annan information som är mer teknisk, men mindre emotionellt engagerande, har folk dock lättare att bedöma.

Den som är emotionellt engagerad i en politisk fråga är inte bara sämre på att värdera information, hen är också mer benägen att endast söka upp den fakta som passar den egna åsikten och slå ett dövt öra till dem som säger emot.

Logiken är densamma för oss alla. När jag var i Indien träffade jag ett israeliskt par på ett tåg mellan Delhi och Varanasi. De hade precis avslutat sin militärtjänst och jag hade semester.

”Inte helt oväntat blev ett trevligt samtal en hätsk diskussion om ockupationen. Inte bara våra åsikter, utan våra verklighetsuppfattningar, verkade så fundamentalt olika att de inte gick att kombinera”

Jag har sedan tonåren engagerat mig i Israel/Palestina-konflikten och hade en väldigt stark uppfattning om hur den såg ut, men jag hade aldrig träffat någon från Israel.

Inte helt oväntat blev ett trevligt samtal en hätsk diskussion om ockupationen. Inte bara våra åsikter, utan våra verklighetsuppfattningar, verkade så fundamentalt olika att det inte gick att kombinera, samtidigt var båda parter så pass emotionellt engagerade i frågan att vi inte kunde lyssna. Vi hade båda ett starkt ”riktat tänkande”, men åt olika håll. Samtalet slutade med att jag bytte plats i tågvagnen.

Jag hoppas att jag har blivit bättre på att söka objektiv information sedan dess, men i ärlighetens namn läser jag oftare vad palestinier säger om konflikten än israeler och jag är mer misstänksam gentemot israeliska medier än exempelvis Al-Jazeera. Det här tror jag att många känner igen sig i. Det är inte bara högerpopulister som har svårt med nyhetsvärderingen, det har nästan alla.

En kulturell idé

Om en person är väldigt emotionellt engagerad i flyktingpolitik, till exempel, kommer hen inte bara göra dåliga bedömningar av informationen hen tar emot. Hen kommer också att söka efter information som bekräftar hens förbestämda åsikter.

Förut fanns inte samma möjlighet att uppsöka alternativa sanningar eftersom det bara fanns en handfull tidningar och två tv-kanaler att få samhällsinformation från. Men internet har vänt denna dynamik på ända.

Paniken över fake news och populism har gjort att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke valt att satsa på att stärka vår förmåga till källkritik. Även MSB ser det som sitt uppdrag att hjälpa medborgarna att försvara sig mot ljug och hittepå. Ja, lösningen som nästan alla föreslår på den groteska journalistikens framväxt verkar vara just det – utöka folks förmåga till källkritik.

Men kanske har lampan riktats åt fel håll? Sverige är ett jämförelsevis välutbildat land. Det är inte främst oförmågan att läsa källkritiskt som är problemet; nej, problemet är inte okunskap, det är ovilja. När högerpopulister läser en version av sanningen som klingar väl med deras intuition, så utmanas den inte.
Att förstå hur en del människor kan vara benägna att misstänkliggöra traditionella medier, men lita blint på alternativa, är viktigt, men att förstå varför de har ett ”riktat tänkande” till att börja med är det som är verkligt intressant.

De bakomliggande orsakerna till att en växande grupp väljer att lyssna till högerpopulismens media och retorik är roten till problemet, inte själva existensen av högerpopulistisk media. Därför borde vi sluta försöka få högerpopulister att vara mer källkritiska, för det är inte problemet – problemet är att de inte vill vara det.
Lösningen måste vi istället finna i det verkliga livet, där polariseringen har skett. Det råder en kulturell splittring i Sverige och av allt att döma i stora delar av Europa och USA.

Högerpopulismen föddes inte ur alternativa medier, utan ur en kulturell splittring mellan globalismens vinnare och förlorare. Högerpopulismen är främst en kulturell idé med genomgående traditionella, nationalistiska och auktoritära attribut som (något förenklat) vill återgå till en diffus dåtid där allting var mer harmoniskt.

De menar att det som har blivit sämre har blivit det på grund av liberala eliter och utlänningar – läs globaliseringens vinnare – som förvanskar den ”svenska kulturen”. Och just ordet kultur är nyckeln här. Högerpopulismen är inte en ideologi, utan identitetspolitik.

Som forskaren Clara Sandelind beskriver i studien European populism: Winning the immigration debate, frågar sig högerpopulismen snarare ”vilka är vi?” än ”vilken typ av samhälle vill vi ha?”. Samtidigt rusar globaliseringens vinnare vidare i rakt motsatt riktning med en progressiv liberal och feministisk politik som fnyser åt traditionerna och de gamla kärnvärderingarna som deras identitet bygger på.

Detta skapar ett starkt vi och dom, som polariserar samhället på ett sätt som inte är jämförbart med motsättningarna mellan ideologiska motståndare. Och polariseringen blir en katalysator för det ”riktade tänkandet” som möjliggör för de helt egna verklighetsbeskrivningar som flödar från Trumps Twitter och högerpopulistiska medier.

Motarbeta segregationen

Svaret på hur man bryter det ”riktade tänkandet” som främjar alternativa mediers högerpopulistiska budskap ligger alltså inte i läsarnas relation till alternativmedierna. Även om alla alternativa medier och populistiska opinionsbildare skulle försvinna skulle deras läsares missnöje finnas kvar. Alternativmedierna är endast ett väldigt synligt symptom medan den kulturella splittringen i samhället är själva sjukdomen.

”Lösningen måste vi istället finna i det verkliga livet, där polariseringen har skett. Det råder en kulturell splittring i Sverige och av allt att döma i stora delar av Europa och USA.”

För mig är lösningen varken enklare eller mindre omfattande än att vi måste motarbeta den kulturella segregationen som finns i dag. Skillnaderna mellan stad och land, storstädernas förorter och olika socioekonomiska grupper har blivit för stora – om vi inte möter varandra i livet kommer vi aldrig heller förstå varandra.

Jag tror också att vi måste återuppliva den ideologiska idédebatten för att kunna lämna den kulturbaserade identitetspolitiken bakom oss. Om vi återgår till att fråga oss ”vilket samhälle vill vi ha?” snarare än ”vilka är vi” kommer vi kunna arbeta tillsammans för att lösa utmaningarna framför oss.

Robert Englund är redaktör för migrationsinfo.se, en informationssida om migration och integration. Han är också kommunikationsansvarig
för den gröna och liberala tankesmedjan Fores.