John Sabraw inspireras av naturens färger, former och processer i sin konst men har också en ambition att göra så lite inverkan på miljön som möjligt i sin verksamhet. Hans senaste projekt inbegriper att återställa förorenade vattendrag.
”Det finns inget här i världen som inte har ett avgörande ögonblick”, förkunnar den nyckfulle kardinalen Jean-François Paul de Gondi (1613–1679) i sin självbiografi Mémoires.
Någon som sannolikt stämmer in i detta påstående är den amerikanske konstnären John Sabraw.
När detta skrivs är Sabraw uppskattad, hyllad, eftersökt. Välrenommerade museer som Museum of Contemporary Art i Honolulu och The Elmhurst Museum i Elmhurst, Illinois har ställt ut hans tavlor. Tongivande tidningar som Smithsonian Magazine och New Scientist har skrivit om hans konst och hans oförtröttliga arbete för en hållbar värld.
Sabraws väg fram till där han befinner sig i dag har dock varit lång, krokig … och korsad av många avgörande ögonblick.
Under sin uppväxt var John Sabraw vilse.
Han sket i skolan. Han företog farliga kemiska experiment. Hans hjältar och förebilder var de tjugotvååriga killarna som ”hängde utanför bensinmacken klockan två på morgonen och rökte kopiösa mängder cigarretter och köpte ut öl”.
– Nej, jag såg ingen som helst framtid för mig själv, berättar Sabraw på telefon.
– Jag och mina vänner var så att säga dömda till ett händelselöst lägre-medelklass-liv.
Uppväxt med naturen
Men Sabraw tyckte om naturen. På lov och helger hände det att hans föräldrar Sharon och John tog med honom och hans syster Stacy ut på bilutflykter till närbelägna sjöar där de fiskade, badade, klättrade på stenar och tog promenader tillsammans. Och han älskade att rita. La man ett tomt pappersark framför honom hade han snart fyllt det med rymdskepp, hundar, rymdvarelser, bilar, hundar som körde bilar som tillverkats av rymdvarelser …
– Jag visste inte vad konst var eller vad en konstnär var, skrattar Sabraw.
– Allt jag ville var att rita ett skivomslag som var så coolt att alla mina favoritband återförenades och gjorde nya, bättre plattor (skratt).
En riktigt mörk och ångestfylld dag slängde emellertid Sabraw alla teckningar han dittills gjort i gymnasiet i en soptunna. Därefter drog han bara iväg – han var borta, på rymmen, i en hel vecka. Lyckligtvis upptäckte en av hans lärare vad han gjort.
– Hon fiskade upp mina teckningar ur soptunnan och några domare från en lokal teckningstävling såg dem och gav mig första pris. Då insåg jag att ”kanske kan jag försörja mig på att rita saker?”. Min lärare hjälpte mig att ansöka till olika college och jag fick ett stipendium att gå på [den privata högskolan] Pratt Institute i New York.
John Sabraw var inte vilse längre.
Barnbok och roadtrip
Det sena åttiotalets New York – det New York som Sabraw flyttade till – var ett väldigt kreativt ställe. Hyrorna var låga. Lätt galenskap sågs som något positivt. Konstnärer som Mark Kostabi, Julian Schnabel och Jeff Koons utmanade det abstrakt expressionistiska etablissemanget genom bland annat massproduktion och näsvishet.
– Fast den mesta konsten som skapades var ändå en förlängning av det vita patriarkala systemet, suckar Sabraw,
Sabraw studerade illustration på Pratt Institute.
– Vi brukade få besök av olika gästföreläsare och en av dessa gästföreläsare pratade om hur det var att göra barnböcker, säger Sabraw.
– Så jag skissade upp en barnbok vid namn I wouldn’t be scared (ung. ”Jag skulle inte vara rädd”, reds. anm.) och förlaget Orchard Books sa ”ok, den vill vi publicera”.
Boken gavs ut vintern 1989 och handlar om en liten, men orädd, pojke som är på jakt efter ett otäckt, men inbillat, monster.
– Orchard Books skickade ut mig på en liten turné – de sa ”du ska bege dig till den-och-den skolan och hålla ett föredrag och sedan ska du bege dig till den-och-den bokaffären och signera böcker”. Det var jättekul och den turnén fick mig att fundera på att bli lärare. Jag hade aldrig ens i mina vildaste fantasier övervägt att jobba som lärare förut – jag var ju helt värdelös i skolan.
”När jag för tio år sedan berättade att jag försökte göra min konstnärliga utövning klimatneutral fick jag mycket skit för det – vissa konstnärer ansåg sig stå över sådant.”
Ett par år efter det att denna fundering slagit rot i Sabraws hjärna gav han och en vän till honom sig ut på en gemensam Jack Kerouac/Neal Cassady-tripp Amerika runt. I fyrtio dagar och fyrtio nätter pressade de sin nyinköpta femhundradollarsbil till det absolut yttersta – de till och med sov i den.
– Vi såg fantastiskt vacker natur, minns Sabraw.
– Men vi såg också – särskilt i Kalifornien och Nevada – vilken effekt människans slöseri med naturtillgångarna har på miljön. Jag insåg att jag ville göra något för att bevara naturen.
Scenen var lagd för nästa fas i Sabraws liv.
Måla med gruvavfall?
1977 skrev den dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carter under The surface mining control and reclamation act of 1977 (SMCRA), en federal lag som ”reglerar kolbrytning i dagbrott samt förvärv och återställning av övergivna gruvor”. Tyvärr hann ett gäng skrupelfria kolgruvebaroner överge sina gruvor innan lagen trädde i kraft och ett av resultaten av detta blev så kallade acid mine drainages (AMD) – sura gruvvattenflöden som letar sig ut i naturliga vattendrag och där dödar allt levande.
Om och kring 2007 gav sig John Sabraw – numera konstprofessor på Ohio university – och en grupp miljöforskare ut på ett studiebesök till några hastigt nedlagda kolgruvor belägna i sydöstra Ohio. Eftersom AMD innehåller höga halter av järnoxidhydroxid slogs då John Sabraw av tanken att ”många av oljefärgerna jag använder består till viss del av järnoxidhydroxid, jag undrar om jag kan måla med acid mine drainage?”. Knappt hade han tänkt detta till punkt förrän han blev erbjuden ett möte med Ohio university-professorn Guy Riefler.
– Guy forskade redan på om det var möjligt att göra industrifärg av järnoxidhydroxiden i acid mine drainage, förklarar Sabraw.
Så Sabraw och Riefler slog sig samman och satte genast igång att undersöka om man kan stoppa avfallsvattnet innan det når friskt vatten, utvinna järnoxidhydroxiden från det, omvandla järnoxidhydroxiden till högkvalitativt färgpigment och slutligen återbörda det rena vattnet till naturen. Efter många försök och mycket finjustering upptäckte de att det gick alldeles utmärkt. En synnerligen praktisk – och i framtiden kanske också lönsam – lösning på ett stort miljöproblem.
– I samarbete med [oljefärgsföretaget] Gamblin artists colors har Guy och jag tagit fram färgen Detox red, berättar John Sabraw.
– Vi kommer köra en kampanj på [crowdfundingsajten] Kickstarter tidigt nästa år – då kommer allmänheten få chansen att köpa en tub.
Hållbarhetsidéer
Sabraw har även då och då använt AMD-färg i sitt projekt Chroma – en omfångsrik serie mixed media-tavlor realiserade på vägskyltsstora aluminiumpaneler. Personligen anser jag att Chroma-tavlorna – som fokuserar på ”naturfenomen, jordens ekosystem i stort och vår roll i det” och som rent estetiskt tål att jämföras med Morris Louis och Paul Jenkins klassiska färgfältsmålningar – är Sabraws största artistiska stund hittills.
Liksom all Sabraws konst är de dessutom klimatkompenserade och präglade av hållbarhetsidéer – naturliga processer har exempelvis påverkat deras slutresultat.
Anser du att miljömedvetenheten bland dina konstnärskollegor ökat, säg, de senaste tio åren?
– Absolut. När jag för tio år sedan berättade att jag försökte göra min konstnärliga utövning klimatneutral fick jag mycket skit för det – vissa konstnärer ansåg sig stå över sådant. Nu för tiden är det dock många konstnärer som insett att de har en aktivistroll – att konst kan vara en röst mot miljöförstöring och orättvisor. Det är en intressant tid vi lever i.
