Kataloniens sju miljoner invånare ställs i oktober inför ett svårt val, självständighetens vara eller inte vara. Den
autonoma regionens omröstning anses olaglig av Spaniens regering och minst 14 personer har gripits. Samtidigt är samhället kraftigt polariserat. Tidningen Syre rapporterar från den stundande kollisionen som väntar Barcelona.
Ana María Surra anade inte vad som väntade henne när hon flydde Uruguay som politisk flykting 1973. Livet drog henne världen över, säger hon, från Chile till Frankrike och tillbaka till Uruguay med demokratins återkomst 1985.
I dag är hon en av få utrikesfödda politiker i Spanien, kongressledamot för katalanska nationalistpartiet Republikanska Vänstern. Hon jobbar aktivt för Kataloniens självständighetsomröstning den första oktober.
– Jag trodde aldrig att jag skulle bli politiker, mina barnbarn drog mig till Barcelona och den antirasistiska kampen tog mig hit. Nu är jag här för att representera det plurala Katalonien, vi som osynliggjorts i debatten, förklarar Surra.
80 %av katalanerna röstade för självständighet 2014 i en icke bindande folkomröstning med över två miljoner deltagare.
Surras oväntade historia påminner om många utrikesfödda katalaners som flyttat för familj, arbete eller fristad. Regionens nationalistiska rörelse har gått på högvarv de senaste veckorna, med katalanska lagar på plats för att genomföra omröstningen och övergången till en självständig stat. Spanien har ogiltigförklarat processen och beordrat polisen att beslagta allt valmaterial, och utreda över tusen politiker inblandade i omröstningen. Miljontals röstsedlar har konfiskerats och minst 14 personer har gripits, däribland regionala förtroendevalda.
Katalanska samhället är djupt splittrat kring frågan. Myndigheternas officiella opinionsundersökning från juli pekar på 49,4 procent emot och 41,1 procent för självständighet. Samtidigt vill 71 procent ha en laglig omröstning, enligt en undersökning från Spaniens största dagstidning El País.
Enligt officiella beräkningar bor en miljon människor utan spanskt medborgarskap i Katalonien, men Surra menar att de utrikes födda är mycket fler, närmare 20 procent av befolkningen.
”Kanonfoder i första ledet”
Argentinska Javier Bonomi är en av många utomeuropeiska katalaner som är kritisk till förslaget. Oklarheterna inför framtiden skapar oro och skepticism hos Bonomi, ordförande i Kataloniens största latinamerikanska förening Fedelatina. Likt majoriteten av föreningar med utomeuropeiska medlemmar som finns i Katalonien, tar Fedelatina inte ställning i frågan.
– Det är tråkigt, men om vi ställer oss på en sida kommer den andra att hata oss. De ber om att vi ska ställa oss i första ledet, som kanonfoder i den oundvikliga konfrontationen. De fattiga, de mörkhyade, de maktlösa soldater som var först att dö i tidigare krig fick aldrig makten när striden var över. Varför ska vi offra oss när vi inte ens får rösta? säger Bonomi.
Den latinamerikanska befolkningen är en av de största utomeuropeiska grupperingarna i Katalonien. Deras oro är stark inför framtiden. Det är endast medborgare som får rösta, vilket innebär att majoriteten av de invandrare utan medborgarskap som är bosatta i Katalonien utesluts i valet.
”Vi kallar det för leendenas revolution för att vår vilja till frihet manifesterats folkligt, fredligt och lyckligt.”
Enligt Surra är Kataloniens politiska nationalism positivt inställd till invandring och står för en human flyktingpolitik, något som hon menar är unikt i jämförelse med Europas växande främlingsfientlighet. I nuvarande lagstiftning är kravet på medborgarskap att en person ska ha varit bosatt i Katalonien i tio år, något som självständighetsrörelsen har lovat att sänka till fem år. Dessutom vill de slopa kravet på arbete helt. Den katalanska regeringen har stängt ned alla förvar och förbjudit tvångsdeportationer. De har även lovat amnesti åt alla papperslösa som befinner sig i området, förklarar Surra.
– Vi kommer vara invånare från minut ett, alla vi som varit i landet i fem år. Det kommer vara slut på Spaniens orättvisa utlänningslag. Vi kommer på ett demokratiskt vis skriva en ny konstitution, ha kontroll över våra resurser och distribuera dessa rättvist. Allt som vi vill ha måste vi kämpa för, inget faller från himlen, berättar Surra.
Leendenas revolution
Självständigheten definierade Kataloniens parlamentsval 2015. Frågan nådde klimax vid omröstningen som lagstadgades i början på september. Parlamentet är i dag splittrat om självständigheten.
Majoritetsregeringen med Carles Puigdemont som president valdes till att hålla en bindande omröstning. Nationalismens popularitet har växt efter den icke bindande omröstningen 2014, där över två miljoner katalaner deltog. Då röstade 80 procent för självständighet.
Puigdemonts partikoalition ”Tillsammans för ja” är den största grupperingen i parlamentet och regerar med stöd från CUP, ”Kandidaturen för folklig enighet”, som beskriver sig själva som antikapitalistiska.
Den före detta Ängelholmsbon Jodri Sendra var en av dem som röstade igenom förslaget. Han är representant för det liberala Demokratiska partiet. Stolt över sina goda svenskakunskaper berättar Sendra om Kataloniens självutnämnda revolution.
– Vi kallar det för leendenas revolution för att vår vilja till frihet manifesterats folkligt, fredligt och lyckligt. De kallar det här för en statskupp, men hur kan en folkomröstning vara det? Vår demokratiska rättighet kan inte bromsas med hot, vi kommer rösta den första oktober, förklarar Sendra.
”Jag delar kraven när det gäller de kulturella och språkliga frågorna, då mitt modersmål är katalanska. Men inte kravet på att splittra Spanien.”
Spaniens regering, ledd av presidenten Mariano Rajoy och det konservativa Partido popular, har ogiltigförklarat självständighetsomröstningen. De hänvisar till den spanska konstitutionen som lagstadgat Spanien som en suverän stat med 17 autonoma regioner.
Med hjälp av den konstitutionella domstolen har den spanska regeringen vägrat förhandlingar med de nationalistiska rörelserna. Den nationella polisen har börjat utredningar och övervakningar mot alla de som möjliggör omröstningen.
Förutom att ledande katalanska politiker förhörts av polisen och 14 personer gripits, har razzior utförts i flera företag som misstänks ha tryckt valmaterial. Polisen har även beslagtagit datorer från den katalanska veckotidnignen El Vallencs samt förbjudit fem lokaltidningar att rapportera kring omröstningen. Andra regeringskontor har också haft polisbesök och över tio miljoner valsedlar har konfiskerats.
Enligt Partido populars parlamentariker Juan Milian har den spanska regeringen rätt att agera mot vad han kallar en ”statskupp mot den konstitutionella demokratin.”
– Frågan om självständighet är en splittrande konflikt gentemot det katalanska samhället. Jag delar kraven när det gäller de kulturella och språkliga frågorna, då mitt modersmål är katalanska. Men inte kravet på att splittra Spanien. De vet att omröstningen inte kommer att bli av. Det är olagligt enligt både spansk och katalansk lag, men konflikten används som propaganda, berättar Milian.
Efter terrordådet
I staden Mataró utanför Barcelona, med många utrikesfödda invånare, bor Omar Diatta, ordförande för Casamance-föreningen, en befolkningsgrupp som länge strävat efter självständighet i Senegal. Omar är säker på att omröstningen blir av och att självständigheten kommer att deklareras.
– Det som vi gått igenom som invandrare och förtryckt folk i Senegal önskar jag ingen. Jag har sett våldet där hemma och jag har bott som papperslös på Kataloniens gator. Vi måste bryta med Spanien och utlänningslagens omänskliga tortyr, säger Omar.
Med hopp i ögonen berättar Omar om förutsättningarna för ett bättre samhälle, som han tror att en katalansk självständighet kommer att leda till. Han kritiserar utanförskapet som många invandrare lever i och den svåra fattigdomen. Han hoppas på ett mer demokratiskt, mer jämlikt samhälle, oavsett processens laglighet.
Omar är inte den enda ”nya katalanen” – som nationalisterna kallar utrikesfödda – som kämpar för Kataloniens självständighet. Många folkgrupper utan en egen stat har anknutit sig till rörelsen, däribland amazighfolket med härkomst från Marocko och Algeriet.
Aziz Baha är ordförande för kulturorganisationen Casa Amazigha. Likt många andra utrikesfödda aktivister i den nationalistiska rörelsen hamnade Aziz där på grund av sitt eget folks kamp för självständighet. Han växte upp i Marocko och flyttade till Katalonien för att studera, men möttes tidigt av de hinder som utlänningslagen innebar för honom. Han blev en del av de många amazigher som lever i socialt utanförskap och började kämpa för papperslösas rättigheter.
”Vi vill leva i ett öppet land där alla har rätt att bo och arbeta.”
– Vi är både katalaner och amazigher, många av oss har levt här i årtionden, det är därför vi bryr oss om landets framtid. I all ärlighet är jag inte nöjd med katalanska regeringens medborgarskapskrav, men vår kamp har precis börjat. Vi vill leva i ett öppet land där alla har rätt att bo och arbeta, säger Aziz.
Aziz bor i det mångkulturella Cornellà, där han organiserat en demonstration mot terrorism, efter terrorattacken som skakade Barcelona den 17 augusti. Tretton människor från tio olika nationaliteter omkom och över 130 skadades när en skåpbil mejade ner fotgängare på den turisttäta gatan Las Ramblas.
44-åriga Youssef El Wahbis syster och kusin, som var på besök från Frankrike, var bland de skadade. De var vid Las Ramblas samma dag som attacken inträffade, liksom många av de 17 miljoner turister som besöker Barcelona varje år.
– Jag är marockan och muslim och jag frågar mig varje dag, varför gjorde de detta? Ungdomar från mitt land som blivit hjärntvättade av mördare och terrorister. När de attackerar Barcelona attackerar de världen, men jag vägrar vara rädd, vi ska fortsätta kämpa för fred och samlevnad, säger Youssef med den katalanska flaggan i handen.
Växer ur civilsamhället
Kataloniens nationalistiska rörelse har letts av civilsamhället och de stora demonstrationer som dominerat regionens politik sedan 2010. Den 11 september, i samband med Kataloniens nationaldag, demonstrerade över en miljon människor till stöd för omröstningsprocessen, enligt polisens uppgifter.
Bakom de massiva folksamlingarna står ANC, Katalanska nationella församlingen, en partipolitiskt obunden förening som verkar för Kataloniens självständighet. Med över 80 000 medlemmar och 450 000 volontärer samordnade de demonstrationen.
I första ledet stod argentinska Mario Soria, samordnare för ANCs invandringssektor. Han berättar om sin vision för ett mer rättvist Katalonien och civilsamhällets roll i processen.
– Vi strävar efter en katalansk republik som ger alla katalanska invånare samma rättigheter, oavsett deras tid här. Vi vill inte ha en utlänningslag i Katalonien, vi föredrar att prata om medborgarskap åt alla. Den här rörelsen har skapats av civilsamhället och det är vi som kommer bygga det nya landet. Det här är bara början, säger Mario.
Inte alla utrikesfödda delar Marios optimism. För Arelis Guaramato Díaz från Venezuela är verkligheten annorlunda. Som ordförande i Aomicat, Katalanska föreningen för kvinnliga migranter, jobbar hon dagligen med marginaliserade och exploaterade kvinnor, främst från Latinamerika. Den överväldigande majoriteten jobbar i omsorgssektorn, arbeten som inhemska medborgare inte vill göra, enligt Díaz.
”När de attackerar Barcelona attackerar de världen men jag vägrar vara rädd, vi ska fortsätta kämpa för fred och samlevnad.”
Rasism och exploatering
Av de många kvinnor som Arelis jobbar med i diverse fortbildnings- och konstprojekt, är det få som förstår eller är engagerade i självständighetsfrågan.
– Vi är kritiska till den bristande integrationspolitik som genomförts av de katalanska och spanska regeringarna. Vi är billig arbetskraft i deras ögon, varför skulle de vilja ha vårt sociala och politiska engagemang? Nationalisternas löften kan inte dölja den tydliga rasismen i Barcelona, berättar Arelis.
Parlamentarikern Gabriela Serra från antikapitalistiska CUP håller med Arelis om dagens rasism och exploatering i Barcelona. Hon menar att det enda hoppet finns att hitta i ett självständigt Katalonien, fritt från Spaniens många korruptionshärvor och nedskärningspolitik.
– Vi är inne i en allvarlig fas nu med den bindande omröstningen, vi har brutit med lagen och vi kan inte fortsätta i Spanien. Det är gatan som tagit oss hit, de miljontals människor som demonstrerat fredligt och medborgerligt. Nu är det upp till civilsamhället att ta över gatorna till försvar för självständigheten, för ett bättre samhälle, berättar Serra.
Det är ännu oklart vad konsekvenserna av omröstningen i oktober kan komma att bli. Det som är säkert är att den snabbt eskalerande konflikten väntas fortsätta, med fler demonstrationer och en konfliktartad omröstning i sikte. Samtidigt fortsätter de nya katalanerna sitt liv i fortsatt ovisshet.
”Nu är det upp till civilsamhället att ta över gatorna till försvar för självständigheten, för ett bättre samhälle.”
