Publicerad 2017-09-21
RadarSkräckfyllda vittnesmål från Burmas flyktingar
Hundratusentals män, kvinnor och barn har i en desperat flykt undan den burmesiska armén gått i flera mil eller rest med enkla fiskebåtar över floden Naf för att ta sig över till grannlandet Bangladesh. IPS har träffat flyktingar som nyligen nått landet.
Många av dem som har tvingats på flykt undan våldet i hemlandet tvingas nu överleva i Bangladeshs gränsområden, där det råder stor brist på mat, rent vatten och sjukvård.
– Jag såg hur våra hus brändes ner och vi tvingades lämna alla våra ägodelar. Min pappa blev dödad inför våra ögon, berättar tolvårige Nurul Islam.
IPS träffade honom i samband med att han nådde fram till Teknaf på den bangladeshiska sidan av gränsen.
– Jag, min mamma och min yngre bror tvingades gå i nästan en veckas tid för att nå fram till Bangladesh, tillsammans med mängder av andra som flydde från byar i Rakhine för att söka skydd, berättar den unge pojken.
Han är bara en av de över 400 000 i folkgruppen rohingya som har tvingats lämna sina hem och fly till grannlandet under de senaste tre veckorna. Många uppges ha skjutits till döds under vägen, drunknat i floden eller sprängts av de landminor som placerats ut längs flyktvägen.
Både lokala och internationella hjälporganisationer varnar för att det redan överbefolkade och fattiga Bangladesh kommer att ha svårt att hantera den plötsliga flyktingströmmen.
Bristen på mat och vårdresurser riskerar att leda till en humanitär katastrof eftersom många av dem som kommer redan innan lider av undernäring – samtidigt som bristen på friskt vatten och fungerande avlopp riskerar att leda till utbrott av vattenburna sjukdomar.
– Redan nu har vi sett många fall där människor drabbats av hud- eller diarrésjukdomar, berättar läkaren Ibrahim Molla, som vanligtvis arbetar på ett sjukhus i huvudstaden Dhaka, men som nu befinner sig i Cox’s Bazar för att efter förmåga hjälpa de flyktingar som har anlänt hit.
Den senaste krisen som drabbat den utsatta muslimska minoritetsgruppen i Burma inleddes i slutet av augusti efter att en militant grupp kallad Arsa attackerat och dödat ett antal burmesiska armésoldater. Enligt vittnesmål från flyktingar ledde detta till en medveten kampanj av mordbränder riktade mot byar där rohingyer bor samtidigt som hundratals människor uppges ha blivit dödade av armén.
Detta har förnekats av burmesiska myndigheter. Samtidigt tycks satellitbilder som publicerats av flera människorättsorganisationer bekräfta vittnesmålen.
Burmesiska soldater anklagas även för att ha genomfört våldtäkter mot rohingya-kvinnor.
Behandlingen av rohingya är ett ”skolboksexempel på etnisk rensning” enligt FNs människorättschef, Zeid Ra’ad al-Hussein.
Den muslimska minoritetsgruppen har sedan länge varit förföljd och diskriminerad i Burma.
Trots att de har levt i landet i flera hundra år vägrar landets myndigheter att ge folkgruppen medborgarskap och tillgodose deras grundläggande rättigheter. FN menar att de är ”världens mest förföljda folkgrupp”.
När flyktingarna väl lyckats ta sig över den farliga sträckan till grannlandets sydöstliga distrikt Cox’s bazar och Bandarban, har många mött en situation där de inte kunnat få härbärgen, mat eller rent vatten. Detta medan landets premiärminister Sheikh Hasina lovat att på humanitära grunder ta emot alla flyende.
Tusentals rohingyer, främst kvinnor och barn, har slagit läger vid sidan av vägar eller på tomma markområden, utan skydd från det monsunregn som ledde till enorma översvämningar i Bangladesh under augusti.
En av dem som precis anlänt till distriktet via båt är Rebeka Begum, som omgående, men utan framgång börjar leta efter mat att ge till sitt barn.
– Vi är utblottade eftersom vi fick lämna allt i Burma för att kunna fly undan militären, säger hon.
Mohammad Alam har anlänt till Bangladesh med båt över floden Naf och har med sig en son som har feber och är i behov av vård.
Lokalbefolkningen har gett honom rådet att vandra vidare för att försöka hitta ett sjukhus som har möjlighet att hjälpa sonen. Det innebär att vandringen fortsätter för honom och hans familj.
– Men jag har haft tur, som lyckats överleva tillsammans med mina familjemedlemmar, säger Mohammad Alam, som livnärt sig som jordbrukare hemma i Burma.
