2005 lämnade Påskuppropet in protestlistor med över 157 000 namn, dessutom arrangerades stora demonstrationer. Detta ledde till att drygt 17 000 asylsökande fick uppehållstillstånd. Är det dags igen? Medverkande: Daniel Carnestedt, Refugees welcome. Elin Vestberg, verksamhetschef Individuell människohjälp Stockholm. Wares Khan, afghansk journalist. Moderator: Manijeh Mehdiyar, sociolog och krönikör i Syre. Arrangör: Syre
Manijeh Mehdiyar, sociolog och krönikör i Syre, inleder som moderator med att påpeka att varje utmaning innebär en möjlighet att utveckla mänskliga rättigheter och flyktingamnesti är en av de viktigaste frågorna inom detta område. Hon börjar med lite bakgrund.
– 2005 växte det fram en rörelse för flyktingamnesti som många anslöt sig till, däribland flera partier. Amnestin gällde barnfamiljer, men i Spanien och USA har även allmänna amnestier genomförts med mycket bra resultat.
Inbjuden till seminariet är Wares Khan, journalist som flydde till Sverige från Afghanistan för 11 år sedan, och lika länge har han levt här utan uppehållstillstånd.
– De första fem åren var jag som fånge i ett hus, eftersom jag inte vågade gå ut av rädsla att bli anhållen av polis. Efter det har jag arbetat i fem år och har betalat skatt.
Efter att ha jobbat så många år tänkte Wares Khan att han säkert kunde få uppehållstillstånd, men han fick avslag och tvingades åka tillbaka till Afghanistan.
– Jag återvände 2016 för att söka asyl igen, men blev satt i förvar i elva månader.
Han blev släppt just innan han skulle utvisas för andra gången, men har fortfarande inte uppehållstillstånd.
– Jag är fortfarande orolig, jag vet inte varför jag inte får stanna, säger han.
Deltagande i samtalet är också Elin Vestberg som är verksamhetschef på Individuell människohjälp Stockholm, en organisation som arbetar både internationellt och i Sverige, samt Daniel Carnestedt från Refugees welcome Stockholm.
Manijeh Mehdiyar påpekar att var femte svensk i dag stödjer Sverigedemokraterna, och opinionen är en annan än 2005 när nätverket för flyktingamnesti fick ett sådant genomslag.
– Samtidigt har vi ett större behov nu jämfört med 2005 eftersom det är många fler i dag som lever under svåra förhållanden, säger hon.
Hur skapar vi en liknande rörelse igen, frågar hon panelen.
– Vi arbetar med att vara ett gott exempel, svarar Daniel Carnestedt. Vi står för en generös tolkning av asylrätten och med den ståndpunkten kommer även en förpliktelse att visa att det går att genomföra. Så vi hjälper de här människorna att bli en del av samhället.
Han menar att det inte är så svårt, man kan komma väldigt långt med engagemang och människor som brinner.
– Det är viktigt att visa det och få problemet att framstå som mindre, säger han.
Elin Vestberg säger att de arbetar på i princip samma sätt.
– Vi utmanar den problembilden som finns i media.
De skapar verksamheter för nyanlända och mötesplatser.
– Det är också viktigt att politiker måste stå fast vid människovärdet. Vi måste jobba mer med det, säger hon.
Wares Khan säger också att han önskar att det fanns politiska representanter på plats som kunde höra hans berättelse och önskar att flera flyktingar fick plats i media.
– Jag är inte ensam, det finns tusentals som lever i min situation, säger han.
