Energi · En syl i vädret

Plastföräldrar, bonussyskon och livskamrater

En del relationer är enkla att hitta ord för. Medlemmarna i en kärnfamilj till exempel, de är mammor, pappor, barn, systrar och bröder. Finns det flera får man lägga till att det är storasyster eller lillebror, yngsta brorsan, pappa Knut eller mamma Lotta.

Men om en förälder lever med någon som inte är ens mamma eller pappa är det inte lika självklart längre. Det är något med ordet styvmor … som om Askungens, Snövits och Hans och Gretas öden inte vill släppa taget. Styvfar är inte lika förknippad med förgiftade äpplen och barn som sätts ut i skogen till vargarna, men det låter ändå inte så kul.

Och det är inte bara gamla sagor som gör att förleden styv- känns lite negativt. Den kommer från tyskans stiuf- som betyder stympad, berövad – styvföräldern var ju oftast någon som kom in i familjen för att en biologisk förälder hade dött.

I dag är det vanligare att bioföräldern finns kvar i livet, och många vill inte kalla sina nya familjemedlemmar för styvmödrar, styvfäder, styvbarn eller styvsyskon. En del barn talar om förälderns nya som sin plastmamma eller plastpappa. Plastsyskon kan man också ha. Men att kalla familjemedlemmarna för plast är inte populärt i alla läger.

Bloggaren Unika skriver: ”Jag antar att ordet ’plast’ syftar på något som är oäkta, som i plastik. En familjemedlem utan blodsband behöver inte vara mer oäkta än en med blodsband. Tänk vad många ‘plastföräldrar’ som tagit en annans barn till sig som sitt eget för att den ‘äkta’ föräldern, den med blodsband, har stuckit eller på annat sätt inte finns där för sitt barn.”

Men jag tror inte att plast-orden är illa menade eller värderande överhuvudtaget. De brukar inte användas så. Det är bara ett lite drastiskt sätt att säga att det här är min mamma, pappa, bror eller syster, men inte på det vanliga sättet. Eller att det inte är mina föräldrar eller syskon men de finns i min familj och spelar en liknande roll. Hur man nu vill se det.

När jag var barn sa jag att jag hade två mammor och två pappor, och vägrade gå med på att någon var riktigare än den andra. Allihop var riktiga fast på olika sätt, hävdade jag. Tanken var väl god, men det ledde till långa förklaringar varje gång. Inte så praktiskt, alltså.

 

”Pojkvän och flickvän låter lite fånigt att säga om vuxna människor, ”min kille” eller ”min tjej” likaså.”

Numera är det många som säger bonusmamma, bonuspappa, bonusbarn, bonussyskon och så vidare istället. Det låter positivt och trevligt att se nya familjemedlemmar som en bonus och jag presenterar gärna mitt bonusbarnbarn så. Men det är ett ord som man inte borde pracka på någon, till exempel säga till barnen: ”Usch, säg inte plastsyrra, det låter så fult. Hon är din bonussyster!” De måste själva få bestämma om förälderns partners dotter är en bonus i deras liv och om de vill uttrycka det så.

Partner, förresten. Det kan funka som ett neutralt ord för någon man lever tillsammans med, men det är lite störande att det lika väl kan vara någon man har ett företag tillsammans med.

 

Bonuspappa, bonusmamma och bonussyskon är ord för en familjemedlem som är en bonus i livet. Foto: Johan Nilsson/TT

När någon man lever med kallas partner för det tanken till en registrerad sådan. I vilket fall som helst låter det torrt som fnöske.

Luckan i språket för människor som lever ihop utan att vara gifta har inte helt vuxit igen, fast det är länge sedan äktenskap var något självklart. Pojkvän och flickvän låter lite fånigt om vuxna människor. Gubbvänner och tantvänner har inte riktigt slagit igenom. Så vad säger man? Tja, man kan förstås säga personens namn, men det säger ju ingenting om relationen. Och ”vad heter Lottas Peter?” faller på sin egen orimlighet.

Fästman och fästmö kräver planer på vigsel i framtiden. Sambo kan man ju säga om man bor ihop, men särbo används mest för att förklara att man inte bor ihop.

Min man kan gå bra även för den som inte är gift med honom, medan min kvinna låter lite mysko, som om det handlade om ett ägandeförhållande. Varför, egentligen? Kanske för att man också används för människa, som i bemanning och mantalsskrivning, medan ”kvinna” bara anger könet.

Livskamrat tycker jag är fint. Lite gammaldags och högtidligt, men det kanske går att komma över. Eller, som på danska, käraste eller käresta. Jo, visst finns det ord. De behöver bara falla på plats och börja användas.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV