Moderaterna vill nu inte bara förbjuda organiserat tiggeri utan allt tiggeri. Eller i alla fall allt tiggeri som de mest fattiga utför på gatorna. Självklart fortsätter Moderaterna själva samtidigt att tigga pengar till sitt parti både på sin hemsida och i andra forum.
Men de som varken har hemsidor eller i princip något annat, dem slår Moderaterna gärna på i hopp om att vinna röster och rädda partiet från ett katastrofval. En hade kunnat hoppas att det kommande partiledarbytet skulle leda till att Kinberg Batras största misstag, flörtandet med SD och SD-väljarna, nu skulle vara över. Men inget tyder på det, det program som presenteras i tisdags är fullt med auktoritära förslag och hård repressaliepolitik.
Tiggeriförbud med bötesstraff är korkat på många sätt. Det mest uppenbara är att de som tigger inte har några pengar att betala böter för, det är bristen på pengar som gör att de tigger. De har heller ingen adress dit kravet kan skickas. Som Lena Mellin frågar sig i Aftonbladet, ska polisen ta koppen med pengar från dem? Eller hur har Moderaterna och Tomas Tobé tänkt att det ska fungera?
Men värre är att vi nu återigen ska straffa dem som är mest utsatta och drabbade av ett system de själva inte råder över, istället för att ge oss på själva systemet. Precis som att det är helt fel tänkt att jaga dem som missbrukar droger istället för att hjälpa, så är idén att göra det så jävligt för dessa grupper att de ska sluta bakvänd. Att sluta tigga är inte ett reellt alternativ för dem som i desperation sitter på våra gator. Hade de haft ett annat alternativ hade de inte lämnat sitt hem, sin familj och sitt sociala liv och satt sig på gatorna här.
Ofta sägs det att hjälpen och lösningen måste ske i de länder som de som tigger kommer ifrån. Det finns förstås en logik i det, en slutlig lösning måste bygga på att folk slipper lämna sina hem och sin familj och kan bo kvar där de önskar bo.
Men det blir inte en realitet bara för att vi försöker sätta stopp för det som de enskilda individerna ser som sina enda lösning just nu.
I nästa andetag, efter att lösning måste ske på plats, sägs att dessa människor är inte vårt ansvar, Tomas Tobé upprepade det också flera gånger under tisdagen. Ofta nämns då också de pengar som EU avsatt åt Rumänien för att hjälpa dessa grupper och Rumäniens ointresse, trots pengarna, för att ta tag i problemet.
Att vi inte har något ansvar för att hjälpa människor i nöd bara för att de kommer från ett annat land är ett ovärdigt resonemang för alla som ser sig som humanister. Däremot är det förstås för jävligt att Rumänien, Bulgarien och andra länder inte tar hand om de mest utsatta och hjälper dem. Men det är varken en ursäkt för att inte hjälpa eller något som den som tigger råder över.
EU-pengar till Rumänien och Bulgarien är i grunden ett feltänk, samtidigt som det inte ligger långt ifrån en verklig lösning. När stora institutioner, eller än värre stormakter som EU, ger biståndspengar till länder eller andra stora centrala organisationer når pengarna sällan de behövande.
Att dela ut pengar direkt till dem som behöver har däremot visat sig vara extremt effektivt. Exemplen är många på vilken enorm skillnad pengar i handen gör och hur effektiva de är. Lokala basinkomst- och basinkomstliknande försök i Namibia, Indien, Brasilien, Uganda med flera ställen har visat sig vara mycket effektivare än andra former av bistånd. Fattigdomen och ohälsan har minskat samtidigt som företagsamheten och utbildningen har ökat.
I Syre 177–178 berättade Gunilla Palm på Under ytan om utförliga internationella utvärderingar som visat att kontanta bidrag ger tydliga, positiva resultat på människors fysiska och psykiska hälsa, skolgång och försörjningsmöjligheter. Multiplikatoreffekten lokalt för även mycket små bidrag beräknas generera 1,5 till 2,5 gånger så stort värde jämfört med andra former av bistånd.
När den amerikanska biståndsorganisationen Give directly, till stor del finansierad från Silicon valley i USA (Facebook, Instagram och Ebay har donerat sammanlagt 24 miljoner US-dollar), startade sökte de efter den effektivaste metoden att ge bistånd till behövande. De samlade ihop data från hela världen och fann att pengar i handen till fattiga människor ger det bästa resultatet.
När de i år skulle hjälpa fattiga i Kenya valde de därför att ge 6 000 invånare en månatlig basinkomst på motsvarande 190 kronor under tolv år utan krav på motprestation. Ytterligare 11 500 invånare kommer få samma belopp varje månad i två år.
Om en bråkdel av de pengar vi skickar till EU delas ut dem direkt till de fattiga i Rumänien och Bulgarien så kommer ingen längre välja att sitta på våra gator. En sådan lösning är också extremt effektiv om vi vill att dessa människor ska kunna bygga upp ett långsiktigt hållbart liv.
Tiggeriet kan bara stoppas om alternativen blir bättre för dem som tigger än själva tiggeriet. De förutsättningarna skapar vi genom att fokusera på att just förbättra alternativen, inte genom att göra tiggeriet än jävligare. Och tills vi gjort det är pengar i handen eller koppen det effektivaste sättet vi kan hjälpa de människor som sitter på våra gator.
Regeringen och en majoritet i riksdagen säger än så länge nej till tiggeriförbud.
Åsa Regnér kan inte lova att regeringen kommer hålla fast vid ett nej till tiggeriförbud.
Se Almedalsseminariet här: Är pengar i handen bästa sättet att stödja utsatta?
