Nyhetsmagasinet Syre Nummer 177-178 fredag, 30 juni 2017
Glöd – Under ytan

Från gåvor och mikrolån till pengar i handen

6 000 invånare i fyrtio fattiga byar i Kenya kommer att få en månatlig basinkomst om 2 280 kenyanska shillings (ungefär 190 SEK) under tolv år – utan krav på motprestation. På dagens Under ytan berättar Gunilla Palm om Givedirectlys projekt, den hitintills största piloten för basinkomst som genomförts, och det allt större intresset för pengar i handen som biståndsform.

Jag kan bara föreställa mig den initiala skepsisen hos byns invånare när en grupp vita utlänningar från en internationell NGO kommer på besök en morgon och meddelar sitt ärende. Inte för att invånarna i byn nära Victoriasjön i Kenya inte har träffat utländska biståndsarbetare förut. Flera biståndsorganisationer med snärtiga slogans har tittat förbi genom åren, och sedan återvänt med den ena gåvan större än den andra. Matpaket, fiskenät, malariamedicin, plastsandaler. Alltid tillsammans med prydliga dokument kallade ”baseline assessment” och ”risk analysis”.

Gåvorna har varit som gåvor är mest. Somliga användbara, andra hade gjort sig bättre som tillgodokvitton. Bara det att syftet med gåvan bistånd, till skillnad från gåvor av annat slag, är att bidra till en varaktig förbättring i mottagarens levnadsvillkor. En mottagare som lever i en helt annan kultur och miljö än du själv, och som du troligen aldrig har träffat personligen. Vilken present kan leva upp till de kraven?

”Ni ska få pengar allihop”

Biståndet har blivit den där fastern eller morbrorn som diskret sticker in ett prassligt kuvert bland de hårda paketen på födelsedagskalasen.

Byinvånarna har kanske varit med om mikrolån tidigare, som på många sätt varit bättre än fysiska gåvor, eftersom de kommit i form av kontanter som var och en fått bestämma hur de bäst ska investeras. Men de var just lån, som ofta krävt en viss motprestation, exempelvis en egeninsats. För dem som redan levde från hand till mun, utan egna besparingar, och för dem som i anständighetens namn inte ska behöva arbeta för sin överlevnad – barn, nyblivna föräldrar, äldre och sjuka – blev därför mikrolånen ofta inget mer än en vacker hägring.

Så när just den här biståndsorganisationen, som kallar sig Givedirectly, med den rätt torra slogan: Send money directly to the extreme poor, står framför byborna och förklarar att de vill ge varje vuxen invånare en summa pengar varje månad, för tolv år framåt, då kan jag, utan att ha varit där, bara föreställa mig ett och annat höjt ögonbryn och mummel om att gratis luncher minsann aldrig existerat.

Basinkomstförsök i Kenya

6 000 invånare i fyrtio fattiga byar i Kenya kommer att få en månatlig basinkomst om 2 280 kenyanska shillings (ungefär 190 SEK) under tolv år – utan krav på motprestation. Till det kommer ytterligare 11 500 invånare i åttio andra byar att få samma månatliga summa i två år. Ett hundratal närliggande byar som inte får några pengar kommer att fungera som kontrollgrupper för försöket. Givedirectlys projekt blir därmed den hittills största piloten för basinkomst som genomförts, större än försöken som gjordes i Indien och Namibia för snart tio år sedan, och större än den variant av basinkomst som nu är på försök i Finland.

”Gåvorna har varit som gåvor är mest. Somliga användbara, andra hade gjort sig bättre som tillgodokvitton. Bara det att syftet med gåvan bistånd, till skillnad från gåvor av annat slag, är att bidra till en varaktig förbättring i mottagarens levnadsvillkor.”

Det mesta av finansieringen kommer från Silicon valley i USA. Facebook, Instagram och Ebay har donerat sammanlagt 24 miljoner US-dollar till Givedirectly. Inställningen till basinkomst är tydligt mer positiv och nyfiken bland de IT- och teknikföretag som direkt är med och bidrar till den globala automatiseringen, och därmed den minskande efterfrågan på jobb, än hos traditionella biståndsgivare – rika länder i nord.

Pengar i handen som biståndet

Pengar i handen, eller som det formellt kallas i globala utvecklingssammanhang, social protection, är annars sedan några år tillbaka en het fråga på den globala utvecklingsagendan. I de globala målen i Agenda 2030 pekas social trygghet ut som ett verktyg för fattigdomsbekämpning, för ökad jämställdhet och minskad ojämlikhet. Internationella biståndsgiganter som Världsbanken, ILO, Unicef och EU är på banan.

Utförliga utvärderingar visar att kontanta bidrag ger tydliga, positiva resultat på människors fysiska och psykiska hälsa, skolgång och försörjningsmöjligheter. Argumenten för social trygghet är både människorättsliga – tillgång till sociala trygghetssystem, hälsovård och anständig levnadsstandard står inskrivna i FN-stadgan för de mänskliga rättigheterna – men också ekonomiska. Multiplikatoreffekten, att även mycket små socialbidrag beräknas generera 1,5 till 2,5 gånger så stort produktionsvärde på den lokala marknaden (i afrikanska länder), brukar gå hem väl hos finansministrar.

Det frihetliga med kontanter tilltalar liberaler, det sociala med trygghetssystem tilltalar politiker åt vänster. Att slippa behöva transportera och leverera åbäkiga prylar, och att biståndet genom pengar i handen verkligen kan leva upp till principen om att utgå från den fattiga människans perspektiv, tilltalar naturligtvis många givare. Draget till sin spets blir pengar i handen också ett ifrågasättande av biståndets roll: vem har rätt att bestämma vad andra människor behöver?

Behovsprövade bidrag störst

Är de sociala trygghetsprogram som nu växer fram, med biståndsgivares entusiastiska stöd, uppskattade av mottagarna? Det beror på vem du frågar. I Tanzania fick jag höra många som tycker att det är viktigare att landet satsar på fri grundskola och sjukvård för alla istället för att ge pengar i handen till de fattigaste.

De flesta av de biståndsstödda sociala trygghetsprogrammen ger nämligen inte bidrag till alla. De fattigaste människorna i de fattigaste byarna väljs ut med mer eller mindre träffsäkra urvalsmetoder. Vilken typ av tak har du på ditt hus, halmtäckt eller inte? Äger du en get? Givedirectly har tidigare använt takmetoden, där satellitbilder markerar vilken sorts tak husen har. Men ett tak eller en get säger inte alltid så mycket om en människas ekonomiska situation. Huset och taket kan vara ärvt, men inkomsten under det nära noll. Geten kan säljas i förtid när skörden slår fel. Vissa av bidragen kommer också med villkor som kan låta vettiga på papper. Se till att dina barn går i skolan och att de blir vaccinerade. Men om det inte finns någon skola eller klinik i närheten blir kraven svåruppfyllda.

Samtidigt som den generella välfärdsmodellen ifrågasätts och begränsas på många håll i rikare länder så börjar fördelarna med universella och ovillkorade bidrag få allt större genomslag i låg- och medelinkomstländer. Att universella bidragssystem är lättare att administrera, mindre benägna att korrumperas och dessutom ofta mycket mer populära hos befolkningen än behovsprövade och villkorade bidrag gör dem intressanta för politiker. Det mineralrika Mongoliet gick faktiskt emot rådet från en av sina största biståndsgivare, Världsbanken/IMF, när de som första medelinkomstland i världen införde ett universellt barnbidrag. Den semi-autonoma önationen Zanzibar införde förra året en ålderspension för alla invånare över 70 år. Ett snarlikt program har utlovats av regeringen i Kenya till nästa år. Precis som i Sverige är välfärdsreformer i högsta grad ett politiskt verktyg, och den kenyanska regeringens förslag kommer mindre än ett halvår innan nästa parlamentsval.

Vem tjänar på en pilot?

Givedirectlys basinkomstpilot i Kenya kan därför tyckas vara ett naturligt nästa steg mot mer universell social trygghet. Och visst finns det något kittlande i att bistånd (om än från privata sektorn) kan stödja uppbyggnaden av sociala trygghetssystem som är mer långtgående och progressiva än välfärdssystemen är i givarländerna.

Samtidigt är det något som skaver. Det är tydligen enklare för en amerikansk NGO att starta ett omfattande (livsomvälvande för de närmast berörda) basinkomstförsök i Kenya, där den byråkratiska och politiska terrängen säkerligen är långt mer lättframkomlig för dem än vad det skulle vara om man ville få till stånd ett liknande försök hemma i USA.

Vad kommer hända efter två eller tolv år, då pengarna slutar komma? Från byn där den mycket mindre basinkomstpiloten gjordes i Namibia, med mycket goda resultat, är människornas budskap tydligt: inga mer tidsbegränsade försök, nästa gång måste det vara på riktigt.

Jag kan inte hitta någon information om i vilken utsträckning Givedirectlys pilot genomförs i nära dialog med den kenyanska regeringen – den aktör som har det människorättsliga ansvaret för sin befolknings välfärd. Finns det redan nu planer på att piloten ska utvecklas på statlig väg om den ger positiva resultat? Och är det etiskt riktigt att använda minst lika fattiga grannbyar som inte får del av basinkomstförsöket som kontrollgrupper för att kunna jämföra resultaten?

Basinkomstpiloten i Kenya kommer röna mycket uppmärksamhet, och förhoppningsvis leda till mer långsiktigt hållbara lösningar för social trygghet i landet – och samtidigt ge viktiga lärdomar till andra länder. Det vore fantastiskt om internationellt bistånd kan vara med och bana vägen för social utveckling globalt. Men på vems bekostnad, och på vems initiativ? Återigen – vem har rätt att bestämma vad andra människor behöver?

Gunilla Palm arbetar som tematisk rådgivare för social trygghet på Svenska kyrkans internationella avdelning. Hon har sin akademiska bakgrund inom mänskliga rättigheter och fred- och konfliktforskning, med fokus på sociala.


Nummer 177-178 fre 30/6-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 177-178

fre 30/6-17 Fler nummer