Maj 2015

”Shit”, säger Johan.

Vi står på en sidogata när ett femtiotal vrålande unga män plötsligt kommer springande rakt emot oss. De är maskerade, har påkar och gatstenar i händerna och vi har inte en aning om vad de skriker. Rädslan sprattlar till som en fisk i maggropen.

Men de väjer för oss, gör segertecken och börjar ropa sina slagord på franska istället. En kille med svart snusnäsduk för munnen stannar till och höjer två nävar med småsten mot himlen, alldeles framför Johans kamera.

– Jag är Pascal och presidenten måste avgå! Vi ger oss aldrig, skriker han innan han försvinner med nästa våg demonstranter.

Vi tar varsitt djupt andetag och följer försiktigt efter. Ute på huvudvägen formar polisen en tjock, blå mur. De har order om att stoppa alla demonstrationer från att nå stadens centrum.

– Nej till tredje mandatet! Avgå, avgå! vrålar de unga männen och drar fram bråte som de sätter eld på.

”I både medier och forskningsforum spekulerar man i om detta är början på en ’afrikansk vår’.”

Fem pickuper svänger in på gatan och ännu fler poliser hoppar av från flaken. Killarna sporras av den nya publiken. De skrattar, sjunger nidvisor och samlar stenar på hög. Johan fotograferar frenetiskt.

Det klirrar när poliserna skruvar tårgasbehållare på sina gevär. Vi tar oss snabbt igenom polislinjen för att inte vara på fel sida när det smäller.

Denna torsdag den 7 maj 2015 har det lilla östafrikanska landet Burundi för första gången på många år lyckats slå sig in på världens löpsedlar. Här i huvudstaden Bujumbura sticker lukten av rök och bränt gummi i näsan. Vinden som sveper över kullarna är het och fuktig. Ute över Tanganyikasjön tronar åskmolnen, men luften dallrar också av något annat som är svårare att fånga.

Bara ett par månader tidigare tvingade folkliga protester i Burkina Faso bort landets president Blaise Compaouré efter 27 år på tronen, och i Kongo-Kinshasa pågår våldsamma demonstrationer mot president Kabilas ovilja att lämna makten. Nu rasar protesterna även på Bujumburas gator, mot president Nkurunzizas planer på att ställa upp till omval. I både medier och forskningsforum spekulerar man i om detta är början på en ”afrikansk vår”. Är det nu upproren ska svepa över kontinenten och dra ner överåriga despoter från tronen, som de så nyligen gjorde i Mellanöstern och Nordafrika?

Jag och Johan har jobbat ihop sedan 2008. Han som fotograf, jag som reporter. Vår första resa tillsammans gick till östra Kongo-Kinshasa, där en underrapporterad men blodig konflikt just då trappades upp mellan rebeller och regeringsstyrkor. Vi var unga och orutinerade, men lyckades pricka den värsta offensiven på många år. Snart fann vi oss, som enda västerländska journalister, gömda i operationssalen på ett sjukhus i Rutshuru medan rebellerna tog över staden. Vi och vår vänskap överlevde, och vi har varit ett team alltsedan dess. Tillsammans söker vi oss till de ämnen, vinklar och länder i världen som vi själva saknar i rapporteringen. Vi har fått vår beskärda del av krig och konflikter längs vägen. Vi har sett kristna och muslimer slakta varandra i Centralafrikanska republiken, Sydsudan gå från eufori till inbördeskrig och västsahariska flyktingar odla krigsromantik i tröstlösa ökenläger. Vi har sett unga män ta till vapen för att hämnas sina systrar och vi har sett kvinnor föda barn till ljudet av granateld.

Men det här är något annat. Varken någon etnisk grupp, våldsam gerilla eller de gamla vanliga korrupta partierna verkar ligga bakom missnöjet. Den här gången tycks protesterna komma från unga, utbildade människor i städerna som har fått nog av dåligt ledarskap, korruption och ekonomisk kräftgång – medborgare som inte bara kräver bröd, utan också respekt för demokratins spelregler. Problemet med åldrande härskare som vägrar lämna ifrån sig makten finns över hela Afrika: Zimbabwe, Uganda, Kamerun, Gambia … Om burundierna lyckas stoppa Nkurunziza och visa på en annan väg, skulle det mycket väl kunna bli den gnista som tänder upprorens eld på hela kontinenten.

Jag vikarierade som utrikesredaktör på TT Nyhetsbyrån i början av 2015, när telegrammen från Burundi började ticka in i allt snabbare takt. Johan, som hade följt vad som hände Burkina Faso med intresse, såg likheterna.

– Den här gången ska vi vara med från början, vi får inte missa det här! tjatade han.

Så nu står vi här. Två veckor efter att de första demonstranterna gick ut på Bujumburas gator har vi äntligen landat i det lilla landet mellan de stora sjöarna. Nu försöker vi skaffa oss någon form av överblick.

”Vår tolk vevar ner rutan och ropar till sig en grupp killar. Efter en kort ordväxling hämtar de sina vänner och med förenade krafter baxar de undan containern …”

Det är inte lätt. De fredliga protesterna möttes med tårgas och kulor från polisen och blev snabbt allt våldsammare. Den här torsdagen pågår kravaller på flera olika platser samtidigt. Polis och militär kör från upplopp till upplopp. Ett tiotal personer har dödats och många fler har skadats. Det är det värsta våldsutbrottet i landet på ett decennium.

– Nu sticker vi innan det blir värre, ropar Johan. Tolken måste ha väst innan vi kan gå in i några kravaller!

Han hänger kameran på axeln och går snabbt mot bilen.

Regeringen har stängt de flesta privata radiostationerna i landet med hänvisning till rikets säkerhet, så det finns gott om arbetslösa journalister. Vi har anställt en av dem som tolk. Han är i vår egen ålder, väletablerad och ovanligt bra på engelska, i ett land där det gamla kolonialspråket franska har en ohotad ställning. Ett ytterligare plus är att han har körkort. Bilen står parkerad på säkert avstånd från stenar och kulor.

Det är eftermiddag men fortfarande mycket hett. Jag lutar pannan mot bilrutan för att få lite svalka medan vi kryssar fram mellan Bujumburas blankpolerade stadsjeepar, motorcykeltaxis och minibussar. I en av rondellerna säljer en man nyfångad fisk direkt från kroken. Propagandamusiken skränar från regeringspartiets högkvarter. Kvinnor och barn släpar på gula plastdunkar med vatten.

När vi närmar oss kvarteret Cibitoke i norra Bujumbura kommer vi inte längre. Gatan som löper in i området blockeras av en stor container. Det ryker av uppeldad bråte och stora grupper maskerade ungdomar drar runt med påkar i nävarna.

– Finns det någon annan väg in? undrar jag.

Vår tolk vevar ner rutan och ropar till sig en grupp killar. Efter en kort ordväxling hämtar de sina vänner och med förenade krafter baxar de undan containern ett par meter. Killarna bankar på motorhuven och gör tummen upp när vi passerar.

– De verkar väldigt snälla mot journalister överallt, konstaterar jag.

”Jag sprang, men insåg att min vän inte var med mig längre. Jag vände tillbaka, och då såg jag honom ligga där.”

Tolken skrattar.

– De gillar er utlänningar, de behöver internationell publicitet om de ska kunna göra sig av med Nkurunziza.

Vi parkerar och går till fots genom kvarteret. Cibitokes ytterkanter ramas in av livliga asfaltsvägar, däremellan löper sandiga gränder i ett rutnät. Bakom tegelmurar och enkla ståldörrar delar flera familjer gård, ofta med en vattenkran, några eldstäder och fruktträd. Området är fattigt, men långt ifrån fattigast. Fyra av fem burundier lever på strax över en dollar per dag.

Protesterna verkar vara på väg att ebba ut. Barrikader ryker fortfarande här och var, men polisen har dragit sig tillbaka. Utanför en kiosk stannar vi kort och pratar med ett par killar, som berättar att någon kastade handgranater mot demonstranter här i kvarteret under förmiddagen.

– Det var två som dog, lite längre bort på gatan, säger de och pekar.

Vi traskar dit. Där är tomt, så när som på några barn som leker med kapsyler på snöre utanför ett hus. Tolken pratar med dem, och de springer iväg. En stund senare kommer de tillbaka med en skräddare som bor på andra sidan gatan.
Han är ung, under 25, och tillhör Burundis muslimska minoritet. I sin knälånga skjorta och bönehätta sticker han ut här i kvarteren, där den manliga standarduniformen är säckiga jeans och fotbollströja. Han vill inte skylta med sitt namn, men berättar att han hyr ett rum i närheten tillsammans med sin bäste vän.

– Folk demonstrerade här utanför i förmiddags, berättar han. Så vi gick ut för att titta. Plötsligt kom en man jag inte kände igen rusande från det hållet. När han stack handen innanför tröjan förstod jag vad som höll på att hända.

Det är inte första gången som en demonstration attackeras och det utbröt omedelbar panik. Alla började springa. Handgranaten slog ner alldeles bakom skräddaren och han uppfattade att någon föll till marken.

– Jag sprang, men insåg att min vän inte var med mig längre. Jag vände tillbaka, och då såg jag honom ligga där.

Mannen framför oss sänker blicken.

– Det var redan för sent när ambulansen kom.

Ett par nötbruna hönor pickar i nedslagsplatsen i gruset. Märkena kommer snart att ha suddats ut.

– Varför skulle någon vilja kasta en handgranat mot vanliga civila? frågar jag lite konfunderad.

Skräddaren ser på mig och tvekar lite.

– Det är killar från Imbonerakure, de gör det för att skrämma folk från att demonstrera.

Imbonerakure betyder ”de som ser långt”, och är regeringspartiet CNDD-FDDs ungdomsrörelse. Medlemmarna är ofta unga, arbetslösa män som går med för att få mat och lite pengar. Många har en bakgrund som barnsoldater. I samband med den senaste tidens oroligheter har de anklagats för att ligga bakom såväl attacker mot regeringskritiska demonstrationer som misshandel av oppositionella.

”I tutsierna såg
belgarna en allierad, och valde att styra landet genom dem, inspirerade av den tidens idéer om
rasmässig överlägsenhet.”

Skräddaren framför oss skakar på huvudet när han pratar om det som hände.
– Jag är en gudfruktig man. Jag går till jobbet, sköter mitt och undviker bråk, precis som man ska göra.

Han syftar på att Burundis muslimer traditionellt har hållit sig utanför konflikterna som slitit sönder landet. Under det inbördeskrig som tog slut för drygt tio år sedan kunde människor som förföljdes på grund av sin etnicitet söka skydd i huvudstadens muslimska kvarter.
– Jag har aldrig deltagit i några demonstrationer, säger han och stryker sakta med handen över ett veck i tyget på sin långa, duvblå skjorta. Men mitt hjärta värker. Just nu är Burundi ett land där människor behandlas som djur.

När vi kommer till hotellet har det börjat mörkna. Star Hotel i Bujumbura tillämpar sedan ett par dagar tillbaka en särskild journalisttaxa: 60 dollar för ett dubbelrum, istället för ordinarie 100. Hotellet ligger bara ett stenkast från Nyakabiga, Cibitoke och andra kvarter där protesterna rasar, så varken affärsmän eller turister vågar sig hit just nu. Just den placeringen gör det däremot till en idealisk bas för reportrar och fotografer. Matsalen, vars enda dekoration brukar bestå av ett trött akvarium och det obligatoriska presidentporträttet, är nu belamrad med kameror, skottsäkra västar, satellitmodem och datorer. Ute i trädgården spelar franska reportrar in sina nyhetsinslag. På parkeringen står dubbla rader hyrbilar med ett kärnfullt ”TV” hastigt dittejpat på huv och dörrar.

Vi har gått hela dagen utan mat, men har bara två timmar på oss att leverera nyhetstexter hem till Sverige. Johan tar datorn och cigaretterna och flyr ut på balkongen så fort vi kommit upp på rummet. Nerifrån trädgårdsbaren hörs musik, skratt och flaskklirr.

Hur förklarar man i korta drag det som sker just nu i Burundi för de läsare som inte ens vet vilken världsdel det handlar om? Hela dagen har varit så stressig att det inte har funnits tid att tänka. Under ett par sekunder känner jag mig alldeles blank i huvudet, stirrar på skärmen och tänker att det inte går. Sedan inser jag att det för en gångs skull är ganska enkelt: presidenten vill sitta kvar på övertid, folket protesterar.

Enligt grundlagen i Burundi får en statschef bara väljas om en gång i allmänna val. Den gamle gerillasoldaten Pierre Nkurunziza tillsattes av parlamentet 2005 och valdes sedan om 2010. Nu är det 2015 och efter sommarens val var det tänkt att han skulle stiga av tronen. Det verkar han inte längre ha några planer på. Först försökte regeringspartiet få igenom en grundlagsförändring och ta bort mandatbegränsningarna, men förlorade omröstningen i parlamentet med en rösts marginal. Då rotade man i stället fram en otydlig skrivning i paragraferna. Nu hävdar man att Nkurunzizas första mandatperiod inte räknas, eftersom han valdes av parlamentet den gången, inte av folket.

”Det är dock inte ett argument som imponerar på vare sig det internationella samfundet, det burundiska civilsamhället, katolska kyrkan, studenterna eller folket på gatorna”, skriver jag.

Över 300 organisationer ur civilsamhället har skrivit under kravet på att Nkurunziza avgår när mandatperioden tar slut. Konstitutionsdomstolen gav visserligen nyligen Nkurunziza grönt ljus att kandidera igen, men det blidkade inte någon. Domstolens vice ordförande hade då redan flytt landet och hävdade att både han och de andra ledamöterna hotats till livet.

”Under demonstrationerna har militären vid flera tillfällen ställt sig mellan polis och demonstranter för att förhindra ytterligare våld.”

Jag tar fram Burundi på Google maps. Landet påminner om en hjärtmuskel till formen. Sett till ytan är det mindre än Småland, men här bor tio miljoner invånare. Landet ligger nästan mitt i Afrika utan kontakt med havet, inklämt mellan giganterna Kongo-Kinshasa i väster och Tanzania i öster. De nordliga gränserna delas med Rwanda, lika kulligt och grönskande som etniskt komplicerat, med en stor befolkningsmajoritet hutuer (84 procent), en minoritet tutsier (14 procent) och så ett jägar- och samlarfolk som kallas twa (1 procent). Före kolonialismen var de båda länderna kungariken, med kungen, ”mwamin”, som högsta ledare.

Uppdelningen i hutu och tutsi fanns redan då, men var mer en klassmässig än etnisk indelning av samhället. Tutsierna var rikare, hade boskap och återfanns i maktkretsen runt mwamin, men en tutsi kunde bli hutu eller vice versa, till exempel genom äktenskap eller genom att förlora sina djur. När belgarna tog över landet 1916, efter en kort period av tysk överhöghet, formaliserades skillnaderna. I tutsierna såg belgarna en allierad, och valde att styra landet genom dem, inspirerade av den tidens idéer om rasmässig överlägsenhet. ID-kort utfärdades som en gång för alla slog fast vem som tillhörde vilken folkgrupp. Om det rådde tveksamhet mättes skallar och näsor. Tutsier dominerade militären och statsapparaten. Den som stämplades som hutu stängdes ute från makt och högre utbildning.

Därigenom skapades ett system där minoriteten förtryckte majoriteten – ett system som lade grunden för katastrofala motsättningar och återkommande massakrer. I Rwanda kulminerade det i folkmordet 1994, i Burundi rasade ett blodigt etniskt inbördeskrig mellan 1993 och 2005. Huturebellgrupper, såsom Pierre Nkurunzizas CNDD-FDD, slogs mot den tutsidominerade militären och mot varandra. Omkring 300 000 människor dödades och miljontals flydde till grannländerna.

År 2000 skrev de flesta parterna till sist under Arushaavtalet, som hade förhandlats fram av bland andra Nelson Mandela. Fem år senare skrevs delar av det in i Burundis grundlag genom en folkomröstning. Ett system upprättades där ingen etnisk grupp tilläts dominera vare sig politiken eller armén och det infördes en mandatbegränsning för presidenten.
Sedan dess har det varit fred. En bräcklig och långt ifrån perfekt sådan – men en fred, likafullt. Arbetet för att överbrygga de etniska motsättningarna har på många sätt överträffat förväntningarna. Den glödgade vrede som presidentens tilltag nu orsakat bottnar därför lika mycket i ilska som rädsla. CNDD-FDD skrev inte på Arushaavtalet förrän 2003, och gjorde aldrig någon hemlighet av att man hade stora invändningar mot det. Nkurunzizas beslut att kandidera till en tredje mandatperiod tolkas därför inte bara som att presidenten suktar efter ytterligare fem år på tronen, utan som ett slutgiltigt försök att skjuta hela Arushaavtalet, och allt det som gav fred i Burundi, i sank.

Johan kommer in från balkongen med datorn under armen. Jag tittar upp från min skärm.

– Det är så absurt, säger jag. Folk protesterar mot att presidenten bryter mot fredsavtalet, men samtidigt hotar själva protesterna freden. Det blir som en självuppfyllande profetia!

– Skriver du om det nu? undrar han skeptiskt.

Jag suckar.

– Nä.

I en snabb nyhetstext finns inte plats för den sortens finlir. Rakt på ska det vara.

”Situationen är spänd och oförutsägbar. Universitetet har stängts, flera oberoende medier har strypts och oppositionella har gripits. Polisen stödjer regeringen, men militären har hittills förhållit sig neutral i konflikten”, skriver jag.

Skapandet av en ny armé sågs länge som Arushaavtalets största framgång. I enlighet med detta skulle militären bestå av lika delar hutuer och tutsier. I praktiken innebar det att huturebeller tog plats sida vid sida med soldater från den forna tutsidominerade armén. Det internationella samfundet lade mycket energi på den processen – bidrog med pengar, träning och utbildning. Resultatet blev en armé som de flesta burundier faktiskt har kommit att uppfatta som en neutral och stabiliserande kraft i samhället.

Men är den det? Under demonstrationerna har militären vid flera tillfällen ställt sig mellan polis och demonstranter för att förhindra ytterligare våld. Det skulle kunna tolkas som ett mått på arméns professionalism, men det skulle också kunna vara ett tecken på att militären inte står enad bakom presidenten.

I februari läckte ett brev ut, skrivet av den höge generalen, tillika chefen för säkerhetstjänsten, Godefroid Niyombare. Där slog han fast att en tredje mandatperiod stod i strid med konstitutionen. Presidenten varnades för att en eventuell kandidatur skulle kunna leda till massdemonstrationer över hela landet, och en folklig revolt av samma typ som i Burkina Faso.

Nkurunziza tackade för rådet genom att ge generalen sparken. Strax därefter utsattes Niyombare för ett mordförsök.

Ryktena tog fart. Om inte ens chefen för säkerhetstjänsten stod bakom presidentens maktambitioner, hur många andra hade i tysthet tagit sin hand ifrån honom?

”Det är oklart om presidenten har full koll över armén”, lägger jag till.

”Ryktena tog fart. Om inte ens chefen för säkerhetstjänsten stod bakom presidentens maktambitioner, hur många andra hade i tysthet tagit sin hand ifrån honom?”

Artikeln är klar tio minuter före deadline. Mejlprogrammet tuggar. Jag följer spänt den lilla blå linjen som kämpar i snigelfart på skärmen.

Johan ligger på sängen och blundar. När han hör svischet från mejlet vrider han sig åt mitt håll.

– Tror du att han avgår?

Jag rycker på axlarna.

– På något sätt känns det som att han är på väg att förlora, men det är kanske mer sannolikt att militären avsätter honom?

– Jag såg precis på Twitter att Afrikanska Unionen ska skicka hit någon slags delegation, säger Johan.

– Mmm, säger jag. De ska väl försöka prata vett med honom. Nkurunziza verkar ju inte ens ha stöd av sina afrikanska diktatorskollegor just nu.
Johan ligger tyst en stund igen, sedan spritter han till.

– Snacka om att vi är på rätt plats just nu! Vad som helst kan ju hända!

Morgonen därpå väcks vi av regnet. Som så ofta på den här kontinenten stannar allt. Vägarna svämmar över, de fattigas hus spolas bort, det blir strömavbrott och vi sitter i receptionssoffan som två punkterade badbollar. Utöver hotelltaxan och de 600 dollar som pressackrediteringen kostar betalar vi just nu 150 dollar om dagen för bil och tolk ur egen ficka. Om ett par timmar måste vi ha en artikel klar att leverera. Johan växlar mellan att snusa och röka.

– Jag pallar inte att bara sitta här och uggla, vi kan väl lika gärna köra ut en sväng och kolla? säger han till slut.

Tolken stirrar på honom.

– Det regnar, ingen demonstrerar när det regnar.

Vi sätter oss motvilligt i matsalen igen och petar rastlöst i varsitt överstekt ägg. Det är nästan fullsatt och alla är ungefär lika stressade som vi. Förhållandena är extremt gynnsamma för mer eller mindre vilda spekulationer. De flesta kretsar kring om, och i sådant fall när, statskuppen kommer. En journalist som fortfarande spankulerar omkring i morgonrock är säker på sin sak:

– Mina källor säger att något kommer att hända på torsdag nästa vecka.

Kollegan på andra sidan bordet höjer på ögonbrynen.

– Verkligen? Alla jag har pratat med säger tisdag.

Han avbryts av att allas telefoner börjar plinga unisont. Det är ett SMS från den pressansvarige på MENUB – den tillfälliga FN-insats som ska övervaka sommarens val. Meddelandet är kort: ”Vi har en överenskommelse, kom hit.”

Det blir full fart i matsalen. Folk rafsar ihop väskor och papper och knappar febrilt på sina telefoner.

– Visste ni att det pågick några förhandlingar? Vilka är det som är där? frågar en av bordsgrannarna, som handfallen sitter kvar.

– Inte en aning, säger jag och vänder mig till tolken.

Han slår ut med armarna.

– Jag vet lika lite som ni, men jag tror verkligen inte att det här är något att stressa upp sig över.

Han talar för döva öron. Alla längtar bort från matsalen och ingen vill missa något som skulle kunna vara viktigt. Reportern i morgonrocken rusar uppför trapporna, vi springer mot bilen och hakar på den spontana presskaravanen. Kaskader av rödbrunt vatten sprutar upp på rutorna från däcken när vi kör ut ur staden.

”Det här påverkar barnen så mycket. Hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan?”

Ett par telefonsamtal senare har vi lyckats bekräfta att representanter för regeringen, de politiska partierna och trossamfunden har suttit i förhandling under morgonen.

Tillsammans har de skrivit under något. Oklart vad.

– Tänk om krisen är över? Bara sådär? säger jag och vänder mig mot Johan.

Han flinar retsamt.

– Bra för Burundi, dåligt för oss journalister.

Tolken fnyser i framsätet.

– Positionerna har varit låsta i veckor, så lätt går det inte.

Med andan i halsen hastar vi fram till FN-byggnadens entré.

Efter så här många år i matchen borde vi verkligen veta bättre. Det tar stopp på samma sätt som det liksom alltid gör i FN-sammanhang: vi mals genom en säkerhetsapparat med metalldetektorer, formulär, namnlistor och inplastade besöksbrickor i över en timme. När vi, och resten av journalisthorden, väl lyckats ta oss över på andra sidan, slussas vi in i en tom, vitmålad barack. Mötesdeltagarna har redan åkt hem. Kvar på bordet ligger ett buckligt papper som parterna har skrivit under. Där står det att de ”tar avstånd från våld”.
Vår tolk, som är mitt uppe i ännu ett telefonsamtal, slänger ett öga på signaturerna och himlar med ögonen.

– Jag sa ju det. Jag har en annan kollega på tråden som säger att presidenten har lämnat in sin officiella kandidatur nu på morgonen. Killarna i kvarteren har redan börjat elda.
/… /

Oktober-november 2015

/… / Det skymmer. Jag och Johan sätter oss i baren och beställer in mat. På den lilla tjockteven som hänger från taket blixtrar en illa producerad musikvideo.

Den första smällen hörs knappt. Den andra känns alldeles nära. Sedan följer ett rytmiskt smattrande. Jag fastnar med gaffeln halvvägs till munnen och ser frågande mot bartendern som stillsamt fortsätter putsa glas bakom disken.

– Är det alltid så här?

– Det är alltid så här.

– Det är normalt alltså?

– Nej, det är verkligen inte normalt.

Vattnet i Nyabagerefloden rinner smutsbrunt i sin fåra nästa morgon. Ett par unga killar har satt upp en provisorisk bar vid dess rand och spelar stirrig afrobeat genom spruckna högtalare. Det är hett och vindstilla.

Vi är i kvarteret Mutakura. Det var inte långt härifrån som demonstranterna baxade undan en hel container för att vi skulle kunna passera i våras, och det är från Mutakura och grannkvarteret Cibitoke som skottlossningen har hörts under natten. Hotellet ligger bara några kilometer härifrån.

”Det här påverkar barnen så mycket. Hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan?”

22-årige Alain och 27-åriga Bélize har tagit på sig att guida oss runt bland smala kullerstensgator och sandiga gränder. De kan det här stället som sin egen ficka, känner dess invånare och vet vad som händer. Alain studerar på högskola och var aktiv i demonstrationerna i våras. Bélize är medlem i oppositionspartiet MSD. De är vänner och rör sig bekvämt i varandras sällskap. Det får också oss att slappna av.

– Före krisen brukade här vara fullt av folk som hämtade lera för att tillverka tegel, säger Alain.

Nu vågar ingen bygga nytt längre. Alain och Bélize har tagit med oss hit för att vattendraget har fått en symbolisk roll i konflikten. Här dumpas många av liken.

– Det brukar inte vara folk härifrån som man känner, så jag tror att det är sådana som har försvunnit i andra delar av staden, säger Alain där han balanserar längst ut på den porösa flodkanten.

Oftast är det män, men en gång var det en kvinna. Någon hade skändat henne med en pinne. Bélize säger att det är ungefär två veckor sedan hon själv hittade en kropp. Det var tidigt på morgonen.

– Det gick inte att se vem det var, säger hon. Han var bakbunden och hade en rissäck över huvudet.

En liten flicka kommer fram och ställer sig bredvid oss. Bélize lägger armen om henne och gör en irriterad rörelse mot vattnet där nedanför.

– Det här påverkar barnen så mycket. Hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan? /…/

• Burundi är ett av världens fattigaste länder, till stor del beroende på långvariga inre konflikter.

• Landet hör till världens mest tättbefolkade, där drygt 10 miljoner bor på en yta stor som Smålands.

• Är liksom grannlandet Rwanda en före detta belgisk koloni. Belgarna favoriserade folkgruppen tusti på hutuers bekostnad, vilket skapade konflikter som präglat det självständiga landets historia.

• Kaffe står för tre fjärdedelar av exporten och landets ekonomi är därför till stor del beroende av kaffepriset.

Källa: Globalis.se

• Efter att Nkurunziza vann det omstridda valet 2015 har oroligheterna i landet fortsatt. Under 2016 befarade FN att krisen skulle utvecklas till ett nytt inbördeskrig eller folkmord, men president Nkurunziza har inte släppt in AUs eller FNs fredsbevarande styrkor i landet.

• Säkerhetsstyrkorna och det styrande partiets ungdomssektion, rapporteras fortsatt utföra mord, våldtäkter, tortyr och misshandel av oppositionella under 2017. Beväpnade grupper har även attackerat säkerhetsstyrkorna och har dödat medlemmar i det styrande partiet.

• Flera hundra personer har dödats sedan 2015 och mer än 415 000 burundier har flytt. En undersökningskommission från FN uppmanade i veckan Internationella brottmålsdomstolen att inleda en rättegång för brott mot mänskligheten.

Källa: Globalis.se, Human rights watch, TT.

Debatten om att kycklingindustrin måste förändras tar fart igen och en vd får sparken efter avslöjandet om den omfattande vanvården av avelsdjur hösten 2023. Ett Kravcertifierat slakteri stängs och två personer åtalas efter avslöjande bilder på grisar som misshandlas vintern 2021. Året efter inleds en utredning om kameraövervakning på slakterier på uppdrag av regeringen. 

Det finns flera exempel på när olagliga metoder och dolda kameror har lett till förändringar i djurindustrin. När allmänheten får se vad som händer bakom de stängda dörrarna i industribyggnaderna väcks stark opinion som kan påverka situationen för djuren. Ändå är verksamheten redan granskad. ”Sverige har ett starkt djurskydd” är en återkommande fras från branschen och politiker.

– Många vet inte vad som händer i djurindustrin. När vi visar bilder och dokumentation från djurindustrin, då tappar alla hakan och säger: ”Det här kan inte vara Sverige”. Men det är Sverige. Det här är djurskyddslagen. Och alla tror att Sverige är så bra, säger Linda Lindström, ordförande på föreningen Total insyn, som menar att det finns en stark köttnationalism. 

– Alla tror att de har den bästa djurvälfärden, men så är det inte. Den är fruktansvärd. Och även om vi har en djurskyddslag så står den inte på djurens sida utan skyddar snarare jordbrukarna, säger hon. 

Många år innan dom

Enligt svensk djurskyddslag ska inga djur utsättas för onödigt lidande och flera myndigheter utför regelbundet kontroller för att säkerställa att lagar och regler följs. Trots det visar avslöjanden från djurrättsorganisationer och media gång på gång att verkligheten är annorlunda. 

Håkan Frisell, ansvarig utgivare för nättidningen Foodmonitor, konstaterar att när en bonde väl döms för djurplågeri har det ofta gått flera år sedan länsstyrelsen först uppmärksammade brott mot djurskyddslagen.  

– Man kan se ett ofantligt djurlidande under den tiden som man har hemlighållit för journalister. Om journalister hade fått reda på det här tidigare och det blivit avslöjat så hade det kunnat hända något annat.

– Det går inte att säga att vi har ett bra djurskydd i Sverige om inte media kan granska detta. Det är som att skjuta sig i foten, säger han.

Även om det inte leder till rättegång kan det dröja flera år från det att ett bristförhållande uppmärksammas tills det sker någon förändring, om det överhuvudtaget gör det. Ibland kan det gå åratal innan länsstyrelsen ens gör en uppföljande kontroll. Under tiden kan väldigt många djur utsättas för ”onödigt lidande”. 

Exempelvis brukar det konstateras brister i värphöns stallmiljö i runt 20 procent av de årliga kontrollerna, enligt Jordbruksverkets sammanställning. Ofta beror det på för hög halt av ammoniak i luften då ströbädden inte är torr och innehåller för mycket avföring. Det finns runt åtta miljoner höns i Sverige och därtill tio miljoner slaktkycklingar. Även om kontrollinsatserna riktas mot de mest riskfyllda verksamhete rna hör de ofta till de största och det är många djur som utsätts för vanvård.

”Skandalöst”

Exakt hur många djur det rör sig om går inte att få reda på. När offentliga handlingar som kontrollrapporter begärs ut från länsstyrelsen är antalet djur sekretessbelagt. Alla brister är maskade med breda svarta streck över texten. Ofta går det inte ens att se vilket djurslag det är. 

– Det är fruktansvärt. Vi får inte ta del av konsumentinformationen som vi alla har rätt till. Jag kan förstå att man inte vill hänga ut en speciell leverantör, men att vi inte ens får reda på vad djuren utsätts för, det är skandalöst, säger Linda Lindström, Total insyn. 

Föreningen Total insyn grundades med utgångspunkten att det är viktigt med transparens för konsumenter så att alla kan göra medvetna val.

– Det är så mycket som händer bakom stängda dörrar som vi inte vet.

Total insyn publicerar ibland filmer från aktivister som har tagit sig in på någon gård och filmat djur som inte har det bra. 

– Så länge man inte förstör egendom utan dokumenterar så tycker jag det är viktigt att vi gör det, eftersom det inte sker kontroller eller finns kameraövervakning.

Filmerna kommenteras ofta på sociala medier med frågor om var det är, ”så vi kan göra något åt det”. 

– Men det viktiga är inte vilken gård det är utan att det ser ut så här på alla ställen, säger Linda Lindström. 

– Vi hänger inte ut gårdar utan vill visa på problematiken i hela samhället. Det är väldigt problematiskt, eftersom det försiggår mycket djurplågeri som inte kommer upp till ytan. 

Linda Lindström kommenterar att länsstyrelsen har som mål att granska tio procent av alla gårdar varje år, men bara hinner med fem till sju procent. Dessutom anmäls kontrollbesök i förväg. 

– När man granskar restauranger så säger man inte till en vecka innan. Men när man åker till gårdar så bokar man en tid. Det är klart att om det händer någonting kan det skylas över. 

– Jag tycker att man gullar för mycket med djurbönderna. Det borde bli hårdare. Statistik visar att det kan ta upp till tio år innan en gård blir granskad och det är inte okej. Jag tycker snarare att man borde granska alla gårdar en gång i månaden. Förutsättningslöst, hela tiden. Och även komma på oregelbundna tider så att man verkligen ser hur det ser ut. 

Hon tar avslöjandet om avelskycklingarna från Uppdrag granskning och Djurrättsalliansen som exempel, där media vägrades komma in och filma, eller ens ta del av företagets material från anläggningen. 

– Men när man går undercover och visar hur det ser ut… alltså det är fruktansvärt.

Linda Lindström tror att det är mycket som mörkas.

– Det är väldigt starka marknadskrafter och pengar i djurindustrin. Det finns en stark lobbyorganisation som säkerligen är med i bakgrunden. Nu vill jag inte säga att länsstyrelsen är helt korrupt, men jag tror absolut att det finns marknadsmässiga starka viljor bakom, som gör att vi inte får reda på allt.

”Branschen sätts främst”

Djurrättsalliansen ger ett exempel på det från samarbetet med Uppdrag granskning i Kycklingens pris där en av cheferna på avelsföretaget inte lyckas avliva ett av djuren, trots upprepade försök.

– Företaget hade bett länsstyrelsen att sekretessbelägga hans namn. Och länsstyrelsen sa: ”Okej, vi ska inte lämna ut det”. På det sättet kan djurindustrin påverka, säger Malin Gustafsson, talesperson.

Hon tycker det är tydligt att myndigheterna sätter branschens intressen främst genom den omfattande maskningen, som ofta förklaras med att företagen kan lida skada om uppgifterna röjs. 

– Det är anmärkningsvärt att det inte går att få insyn i på vilka sätt till exempel djuruppfödare bryter mot djurlagstiftningen. 

– Vi arbetar undercover för att det är dolda industrier som inte själva visar upp hela sanningen, säger Malin Gustafsson.

Djurrättsalliansen begär regelbundet ut handlingar från framför allt länsstyrelsen, men även Livsmedelsverket och Jordbruksverket. De senaste åren har sekretessen hos framför allt länsstyrelsen ökat – och blivit allt mer godtycklig. Det skiljer mellan länen och från gång till gång. Ibland när Djurrättsalliansen har fått dubbletter av samma handling har olika saker varit maskade. 

– Det visar att det är godtyckligt och upp till handläggaren. På så sätt har vi i vissa fall kunnat pussla ihop uppgifter.

”Gör olika varje gång”

På Djurens rätt har man sett samma mönster.

– Vi ser framför allt en skillnad mellan olika länsstyrelser och det är problematiskt för de ska agera på samma sätt, säger Anna Harenius, sakkunnig etolog.

Organisationen begär ut handlingar vid större granskningar av exempelvis kycklingslakterier. 

– Vissa sekretessbelägger personuppgifter, företagets namn och personnamn, medan andra väljer att sekretessbelägga alla brister och vissa sekretessbelägger nästan ingenting. Men samma länsstyrelse gör olika varje gång, det beror på vilken handläggare man pratar med.

Det är också stor skillnad mellan länsstyrelsen och Livsmedelsverket, där det bara är två handläggare som arbetar med utlämnanden. 

– Livsmedelsverket har inte varit så maskat, säger Anna Harenius.

I den senaste granskningen av Djurens rätt har bristerna på Sveriges största kycklingslakterier kartlagts. Livsmedelsverket har sekretessbelagt leverantören eller gården där bristen har uppstått, medan slakteriet där den har upptäckts och själva avvikelsen har fått stå kvar i de begärda handlingarna. 

– Det är den informationen vi vill ha, säger Anna Harenius.

– Vi behöver inte veta exakt vilken gård det är. Vi vill veta vad djur utsätts för i Sverige. Jag blir väldigt bekymrad när det är bristerna som maskas.

Tror du att det maskas mer i djurskyddsärenden? 

– Det är en känslig fråga och vissa anser att när de här bristerna är åtgärdade så behöver ingen veta om dem. Det kanske skiljer sig från andra företagsverksamheter, men jag vet inte.

Missnöjda med avslöjanden

Nättidningen Foodmonitor.se bevakar livsmedelsbranschen och begär ut offentliga handlingar nästan dagligen. Ansvarig utgivare Håkan Frisell har lång erfarenhet från kontakt med länsstyrelsen, Livsmedelsverket och Jordbruksverket. 

– För femton år sedan var det väldigt öppet. Man kunde få ut precis allting, nästan ingenting maskerades. Idag har det ändrats radikalt. Det kan vara väldigt svårt att få ut något, säger han. 

Vad tror du att det beror på?

– Jag tror att branschen har reagerat på det. De har varit missnöjda med alla avslöjanden som har varit, på Syre eller Aftonbladet till exempel. Det har blivit en skärpning på grund av avslöjanden. Det har branschen själv sagt. Myndigheterna har också tyckt att det har varit för mycket avslöjanden. De har försökt att sätta stopp för det där.

Förra året anmälde Håkan Frisell Livsmedelsverkets chefsjurist efter att myndigheten sekretessbelagt motparter i en diarielista. Håkan Frisell kritiserade att journalister och allmänhet skulle kunna behöva betala tusentals kronor för att eventuellt få ut diarielistor, som varit en allmän och gratis handling i decennier. 

– Att ta betalt för sekretessgranskning är normalt sett inte tillåtet, men Livsmedelsverket anser sig nu ha hittat ett sätt att göra det ändå. Det kanske inte är ett problem för Siren och de stora mediekoncernerna, men för frilansare och allmänheten spelar det roll, det var en viktig anledning till att låta JO titta på saken, säger Håkan Frisell. 

Men Justitieombudsmannen gick trots allt inte vidare med anmälan.

– Anledningen till Livsmedelsverkets ändring tycks vara att journalister tidigare för enkelt kunde lägga pussel med sådana uppgifter. Jämförelsevis anger Konsumentverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter motparter i sina listor, som till och med kan ligga ute på nätet.

”Oftare rätt i högre instans”

Det händer att Håkan Frisell överklagar beslut om sekretess, även om det inte brukar leda till någon förändring. Men en gång för tre år sedan fick han rätt, när länsstyrelsen i Värmland hade maskerat diarienumret på handlingar som hade inkommit från Livsmedelsverket, så att det inte skulle gå att begära ut handlingarna från Livsmedelsverket.

– Det tyckte vi var lite väl mycket, för då kunde vi inte följa handlingarna. Det överklagade vi och det vann vi.

Kammarrätten konstaterade att ”djurägare och djur, uppgifter om slakteriet och transport till densamma, datum och diarenummer för aktuell kontroll samt namn och kontaktuppgifter för den veterinär som utfört kontrollen” var offentliga.

Håkan Frisell ger ändå exempel på när även djurslag får maskeras enligt domslut. Han menar att första instans ofta ger myndigheterna rätt och att journalister borde driva överklagan vidare. Som jämförelse nämner han att ett ärende om sekretessbeläggning av en avvikelse på företaget Attendo care angående omsorg av äldre i Borås gick vidare till Högsta domstolen, som ändrade tidigare domslut om maskering till att uppgiften skulle offentliggöras. I det fallet handlade det om misskötsel av äldre människor i stället för djur, men det hänvisades till sekretess på samma sätt som i djurskyddsärenden, att uppgifterna kunde skada företaget. 

– Men sekretessen kring djur i livsmedelsproduktion i Sverige är stenhård. Lagstiftningen är skriven så, säger Håkan Frisell. 

När det gäller livsmedel får sekretessen lyftas om det finns ett allmänintresse som exempelvis ”rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln”, enligt offentlighets- och sekretessförordningen. Men när det handlar om djurskydd spelar det ingen roll hur stort allmänintresset är.

– Skillnaden mot livsmedel är som natt och dag. För livsmedel kan du få reda på i stort sett allting. Men så fort det handlar om djur, då är det hemligt.

Vad tycker du om det?

– Ja, när blir djur livsmedel kan man undra. Har inte konsumenten rätt att få veta vad som har hänt med de här livsmedlen, om man nu äter kött, mjölkprodukter och ägg? Som det är nu får vi inte reda på det förrän produkterna har lämnat slakterierna, på väg till Ica-butikerna. Då blir sekretessen helt annorlunda.

Håkan Frisell tycker att lagstiftningen borde ändras så att samma regler gäller för djur som är en del av livsmedelsproduktionen.

– Allting som sker med korna, allting som sker med hönsen, allting som sker med grisarna, det ska vara lika öppet som för livsmedel.

”Måste se till hela kedjan”

Journalisten Nils Funcke, expert på yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, håller med.

– Man måste se till hela kedjan när man producerar ett livsmedel. Man kan inte bara rikta in sig på hur Icahandlaren sköter sig. Hur man hanterar djuren påverkar livsmedelskvaliteten också. Kött från stressade grisar blir väl inte alla gånger så bra, säger han.

På Livsmedelsverkets hemsida står också att producenten som hållit djuren måste lämna ”information från livsmedelskedjan”.

Att sekretessen inte kan lyftas när det handlar om djurskyddsärenden tycker Nils Funcke är ett absurt resonemang.

– Om det nu är så låter det som en brist i lagstiftningen. 

Han är också kritisk till den omfattande mörkläggningen. Exempelvis i en kontrollrapport som Syre har begärt ut från Livsmedelsverket går det att se att en avvikelse påvisades förra året på Siljans chark i Mora, efter en händelsestyrd kontroll gällande ”hållande och skötsel av djur”. Mer än så går inte att utläsa. Det syns inte ens vilket eller vilka djurslag det handlar om. I ett annat exempel från tidningen Foodmonitor har Livsmedelsverket maskat namnet på ett slakteri där det upptäcktes att två suggor hade färska sår som ansågs ha uppstått under transporten. Livsmedelsverket nöjde sig alltså inte med att maska namnet på transportören. Det bedömdes kunna vara skadligt för verksamheten att rapportera på vilket slakteri sårskadorna hade uppmärksammats. 

Har de laglig rätt att maska så pass mycket?

– Jag skulle säga att de går för långt då. Det är klart att man får göra en bedömning av huruvida det kan skada företaget. Och då är vi inne på risken för att de utsätts för djurrättsaktivister som ger sig på dem. Det har vi sett exempel på vid minkfarmer, säger Nils Funcke. 

Han menar att det måste finnas ett påtagligt hot för att maskera uppgifter, det räcker inte med en abstrakt risk för att anseendet kan ta skada.

– Jag har inte hört talas om att man har brutit sig in på ett slakteri. Därför framstår det som omotiverat att göra så långtgående sekretessbedömningar som aldrig förr.

– Och i den andra vågskålen finns allmänhetens rätt att få del av vilka företag som sköter sig och inte.

Nils Funcke poängterar att konsumenter måste kunna välja bort produkter från de företag som inte lever upp till lagens krav. 

I avvägningen av vad som ska maskas menar Nils Funcke att det är kunskapen om företagsnamnet som kan utgöra ett hot.

– Det skadar inte företaget om man talar om att det går för många grisar på varje kvadratmeter om man inte talar om vilket företag det är. Talar man däremot om vilket företag det är men inte vad det gäller är det klart att då sätter genast konspirationstankar igång hos andra.

Hur ser du på att man kan få tillgång till sekretessbelagda uppgifter genom att pussla ihop olika dokument?

– Det är ett sundhetstecken, på att varje myndighet har tänkt till själv. 

Nils Funcke förklarar att myndigheterna ska göra självständiga bedömningar och kan ha olika regler för vad de får lämna ut. Sedan beror det också på handläggaren.

– Det är naturligtvis så att människor sitter på andra sidan också, som tolkar reglerna antingen lite stramare än vad lagstiftaren har tänkt sig, eller töjer lite grann åt andra hållet.

Handläggarens besked ska man se som en preliminär bedömning. Är man inte nöjd med det kan man begära ett formellt beslut från myndigheten, som också behövs för att överklaga. Nils Funcke brukar själv undervisa i att man får lägga pussel. 

– Får man inte ut en uppgift från en myndighet så kan man få den från någon annan. Då har ingen gjort något fel. 

Så det är bra att sekretessen varierar för att det blir bättre insyn?

– Ja, det skulle jag säga. Jag tror att det skulle bli sämre insyn om alla länsstyrelser snackade ihop sig. 

– Risken är att vi får en central myndighet i Sverige som sitter och gör sådana där bedömningar. Då kan du ge dig tusan på att det blir maskat både kors och tvärs.

Han berättar att JO har kritiserat när myndigheter har kommit överens om att exempelvis vänta med att lämna ut en uppgift. 

– Man har då bildat en form av kartell för att hantera en begäran om att få ut uppgifter. Skulle det där sprida sig är jag rädd för att insynen kommer att minska påtagligt.

Förra året ställde sig riksdagen bakom en motion av Mikael Larsson (C) om att regeringen bör utreda hur sekretessen i djurskyddsärenden kan stärkas ”så att alla handlingar som lämnar länsstyrelserna i dessa fall alltid har en stark sekretess och djur och lantbrukare sätts i första rummet”. Hur djurskyddet är ska enligt motionen inte bedömas av ”enskild som begär ut handlingar”, eftersom det skulle medföra ett sämre skydd för djuren.

”När människor med andra intressen kan ta del av eventuella handlingar kan trakasserier mot lantbrukare öka och djurskyddet blir inte starkt och bra”, skriver Mikael Larsson (C). 

Tror du att ett hårdare samhällsklimat minskar insynen?

– Det kan det säkerligen göra när det gäller enskilda bedömningar. Sedan är det alltid så att pendeln många gånger slår från öppenhet mot mer slutenhet. Vi har lagförslag nu som gör att det inte ska vara grundlagsskyddat att bygga upp databaser med uppgifter om brottmålsdomar. Nu viktas den personliga integriteten och affärsintressen lite högre än insynsintresset, säger Nils Funcke.

Offentlighetsprincipen i grundlagen

Svenska medborgares rätt att ta del av allmänna handlingar är grundlagsskyddad i tryckfrihetsförordningen. Till allmän handling räknas exempelvis text eller bild som innehåller information och förvaras hos en myndighet. På regeringens hemsida står det:

”Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet.”

Nils Funcke tycker att det har blivit en slapp inställning till synen på insyn och offentlighetsprincipen. 

– Man drar ut på tiden och man försvårar för enskilda och för myndigheter att kunna ta del av papper. 

Han påtalar att det hänvisas till behov av ökad säkerhet när exempelvis tidigare öppna lokaler hos kommunerna stängs. 

– Så kan det vara, men då får man se till att man löser rätten till insyn på något annat sätt, säger han.

– Rent allmänt så är jag väl lite bekymrad över vår kära lilla offentlighetsprincip som vi har haft sedan 1766. Det fanns en grundtanke med den där, att det gagnar tilliten inom samhället och förtroendet för myndigheter.

Nils Funcke menar att det självklart ska finnas en långtgående insyn både i branschen och hos myndigheter.

– Det är en rättssäkerhetsaspekt, som i synnerhet gäller företag som producerar något så viktigt som våra livsmedel.

Han påpekar att det är av särskild vikt att allmänheten har förtroende för att livsmedelsproducenterna följer lagstiftningen som riksdagen har beslutat om. 

– Och det förutsätter att de som inte sköter sig får finna sig i att bli exponerade. Det är ett kvalitetsmärke för Sverige.  

Ingen sund kunkurrens

Han tycker att branschen som helhet borde bejaka en större öppenhet. 

– Det är också en fråga om en sund konkurrens mellan de här företagen. En del tjänar extra pengar på att ge avkall på något som gäller djurskyddet. Och kan därmed få en konkurrensfördel gentemot något företag som lever upp till normerna och kanske ett snäpp till. 

Dessutom skulle lägre sekretess fungera som en ”preventiv åtgärd”. 

– Är det på det viset att det skulle bli kutym att det aldrig når offentligheten är risken att man slappnar av när det gäller hur man sköter sina djur. 

Oanmälda kontroller från myndigheterna fungerar också som förebyggande åtgärder.

– Är det någon som har fått prickar så bör man ju kunna göra en gryningsräd, alltså komma utan varsel för att se om det är åtgärdat. 

– Vet företagarna att det kan stå en inspektör här på måndag morgon är det klart att de skärper sig lite grann. 

Nils Funcke påpekar att inte bara myndigheterna utan också media har en kontrollerande funktion, inte minst vid en granskning av myndigheterna. 

– Det är inte alls uteslutet att det förekommer korruption och mutor där också. 

Han tar Attunda tingsrätt som exempel, där sekretessbelagda uppgifter om telefonavlyssning lämnades ut till kriminella. 

– Man kan inte utesluta att kontrollmyndigheterna antingen slappar eller ser mellan fingrarna.

Preventiv övervakning

Kamerabevakning på slakterier kan också vara en preventiv åtgärd, enligt utredningen som lämnades över till regeringen den 2 juni 2023, med förslag om en ny lag med krav på övervakning. I utredningen yttrar sig en expert från Jordbruksverket om att ljudupptagning borde vara tillåtet, vilket det inte ska vara enligt förslaget, då det anses hota integriteten. Djurens rätts riksordförande Camilla Bergvall kommenterade förslaget i ett pressmeddelande:

– Djur uttrycker mycket känslor via kroppsspråk som kan fångas på bild men också genom att till exempel skrika när de utsätts för smärta. Därför hade vi gärna sett att ljudupptagning var en del av lagstiftningen för att den ska göra så stor skillnad för djuren som möjligt.

Utredningen initierades av den förra regeringen och lagen föreslås träda i kraft 2025, men nuvarande regering och landsbygdsminister Peter Kullgren har ännu inte lämnat något besked om nytt lagförslag.

För tre år sedan rapporterade Foodmonitor om att Livsmedelsverket hade tagit bort ljudet på videoklipp som officiella veterinärer hade filmat på slakterier. Tidigare hördes djuren skrika på filmer som begärdes ut. Livsmedelsverket motiverade beslutet med att materialet komprimerades och att ljudet inte tillförde någon sakuppgift. 

Anna Harenius på Djurens rätt konstaterade:

– När till och med ljud börjar censureras av myndigheter kanske det som pågår bakom slakteriernas stängda dörrar har gått alldeles för långt?

I en granskning av Sveriges slakterier tidigare i år rapporterade Djurrättsalliansen att 83 av 88 slakterier som hade kontrollerats av länsstyrelsen 2022 bröt mot djurskyddslagstiftningen. Fler än 900 brister uppmärksammades, exempelvis bedövades inte djur ordentligt. Enligt Jordbruksverkets årliga rapport upptäcktes det brister i standardrutiner runt bedövningen i nära 60 procent av kontrollerna förra året. Livsmedelsverket skickade in totalt 1 505 ”informationer” om avvikelser på slakterier, som enligt tidningen Foodmonitor har bytt namn från ”anmälningar”, efter påtryckningar från branschen. 

119 miljoner döda

Avvikelserna kan påverka väldigt många djur, förra året dödades över 119 miljoner djur på slakterierna, allra flest kycklingar. Många kycklingar dör också under transporten och måste kasseras, drygt 3,2 miljoner under förra året enligt Djurrättsalliansen. Branschen räknar med ett visst svinn och myndigheterna tillåter det. Djuren blir inte annat än siffror i statistiken, något Djurrättsalliansen vill ändra på.

Organisationens granskningar av allmänna handlingar och flera avslöjanden i media kan ha bidragit till ökad sekretess, men det är bara spekulationer, menar Malin Gustafsson, talesperson.

– Alltså om det påverkar på samma sätt som vi ser att djurindustrierna har försökt påverka politiskt att det ska bli hårdare straff, i och med att vi tänjer på gränserna, eller begår lagöverträdelser för att kunna dokumentera hur djuren behandlas. 

Hon förklarar att Djurrättsalliansen finns med de metoder som används, dolda kameror exempelvis, för att allmänheten ska få insyn i hur djur behandlas i djurindustrin i Sverige.

– En av anledningarna till att vi gör det, utöver att vi tycker det är viktigt och nödvändigt att de här djurens livsöden berättas, är för att var och en av oss ska kunna fatta beslut som är välgrundade: ”Vill jag vara en del av att djur behandlas så här i vårt samhälle eller inte?”, säger Malin Gustafsson. 

Enligt Parisavtalet ska ett land kunna tillgodoräkna sig en utsläppsminskning i ett annat land om det står för kostnaden. Efter förhandlingar i samband med Cop26 i Glasgow 2021 spikades de övergripande reglerna för Artikel 6 i avtalet, som reglerar hur det ska gå till. Sverige som är ett av länderna som drivit på för att få reglerna på plats, är också ett av de första i världen att påbörja ett projekt. I slutet av november slöt Energimyndigheten ett avtal med ett bolag som ska anlägga solceller på kommersiella och industriella anläggningar i Ghana med batterilagring, för att ersätta de dieselgeneratorer som används idag. Kopplat till projektet är en satsning på att utbilda kvinnor att bli solcellsinstallatörer, berättar Sandra Lindström, enhetschef på Energimyndigheten.

– Tanken är att projektet ska kunna bidra till att få fler kvinnor i energibranschen.

Syre: Hur kan ni veta att dieselgeneratorerna inte bara flyttar någon annanstans?

– Vår ”theory of change” är att köpet av utsläppsminskningar gör det möjligt att erbjuda solenergi som för slutanvändarna är mer ekonomisk än dieselgeneratorer, säger Sandra Lindström som också berättar att myndigheten gjort platsbesök där de pratat med användare för att bättre förstå den lokala kontexten.

– Om dom kan ersätta dieseln med ett billigare alternativ (solel i detta fall) så gör de det. Självklart är det en dynamisk situation och marknad, så för vår del följer vi upp kontinuerligt för att granska just sådana frågor. 

Kan bidra till klimatmålet

Men regeringens avsikt är inte att låta det stanna vid välgörenhet. Med satsningar på klimatinsatser utomlands ”kan Sverige också uppnå de klimatpolitiska målen på ett ”kostnadseffektivt sätt”, meddelade regeringen i samband med att höstbudgeten presenterades. Projektet i Ghana är beräknat att minska utsläppen med 165 000 ton koldioxid fram till 2030, vilket grovt motsvarar utsläppen från 55 000 personbilar under ett år. En utsläppsminskning som Sverige sedan ska kunna tillgodoräkna sig medan Ghana, enligt de spikade reglerna – inte ska kunna göra det under samma period.

Ett litet projekt i sammanhanget. Men det ska följas av fler. De 1,5 miljarder som staten kan ingå avtal med fram till 2032, skulle enligt underlaget till budgetsatsningen räcka till 3,5 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar runt 8 procent av de 63 procent utsläppsreduktion som krävs till 2030 (jämfört med 1990), enligt klimatmålet.

– Projektet kommer att kunna generera mer efter 2030. Men det är det här vi kommit fram till att vi köper, säger Sandra Lindström, chef för internationella klimatsamarbeten på Energimyndigheten.

En uppskattning från 2020 som använts som underlag till budgetsatsningen bygger på att kostnaden landar på 40 dollar per ton koldioxid. Men Syre kan berätta att projektet i Ghana blev dyrare – 60 dollar per ton koldioxid, enligt siffror från Energimyndigheten. Något som skulle innebära mindre pang för pengarna – med en tredjedel, om priset blir ett snittpris för de 1,5 miljarderna som ska användas.

– Olika projekt har olika marginalkostnader, så det är svårt att jämföra dem sinsemellan. Det är också väldigt få företag och länder som har gjort artikel 6 program, så det finns inga referenser, säger Sandra Lindström.

Syre: Men tyder det här projektet på att det kan bli dyrare?

– Det kan vara så men det är svårt att säga.

”En viss prispress”

Vad priset tillsist landar på inom den nya utsläppshandeln har stor påverkan på det globala klimatarbetet, enligt Mathias Fridahl, som forskar om klimatpolitik vid Linköpings universitet. Under Kyotoprotokollet som endast krävde att ett antal rika länderna gjorde klimatinsatser, blev kolkrediterna extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket – det vill säga köparländernas ”vilja att leta efter nya tekniska lösningar, nya politiska instrument eller beteendeförändringar”. Men under Parisavtalet tror Mathias Fridahl att priset kommer att bli desto högre, då alla länder deltar i avtalet och måste bidra med klimatlöften.

– Under Kyoto-protokollet så fanns det ju inga egna åtaganden för de länder som kunde generera kredit, alltså värdländerna. Det gjorde att de inte behövde tänka i termer av att uppfylla egna åtaganden. Under Parisavtalet kommer de att vilja genomföra de åtgärder som är hyfsat enkla och billiga själva och framför allt söka stöd för svårare åtgärder, säger han och fortsätter:

– Men det kommer fortfarande vara så att de här länderna vill vara attraktiva för investeringar. Det här är ju pengar som kan användas både till minskade utsläpp men också för att bidra till hållbar utveckling i värdlandet, så det finns fortfarande en viss prispress som gör att vi inte vet var det tar vägen.

Hur påverkar det omställningen i Sverige?

Ett pris på 60 dollar per ton koldioxid som i Ghana-projektet är betydligt dyrare än vad de verifierade utsläppsminskningarna kostade under Kyoto-protokollet, där det som mest låg det på 25 dollar per ton koldioxid men föll gradvis ner till tio dollar och när marknaden kollapsade 2012, såldes ett ton koldioxid för 0,5 dollar. Men även om utsläppshandeln landar på 60 dollar under Parisavtalet, är det billigare än både den svenska koldioxidskatten, som ligger på runt 1300 kronor och det nuvarande priset på EU:s utsläppshandel ETS, som ligger på runt 800 kronor. Så vad gör det med det svenska omställningstrycket?

EU tillåter inte länderna att använda artikel 6 krediter för att klara sina beting till klimatmålet till 2030. Så för att möta det måste det inhemska omställningstrycket vara oförändrat – oavsett satsningen på utsläppsminskningar utomlands. Men för det svenska klimatmålet till 2030 –som är mer ambitiöst, är det tillåtet. Enligt det klimatpolitiska ramverket räknas insatser utomlands som en av tre möjliga kompletterande åtgärder för att nå klimatmålen.

– Då kan ju regeringen sitta med en kalkyl och tycka att det är värt den här satsningen på 1,5 miljarder för att köpa krediter mot att vi gör fossilbränslet billigare i transportsektorn i Sverige. Och det gissar jag att man har gjort, säger Mathias Fridahl.

Skulle endast bli aktuellt i nödfall

Men Vägvalsutredningen som la förslag på styrmedel för att nå negativa utsläpp efter 2045, såg stora risker med att förlita sig på artikel 6 krediter. Därför rekommenderade de att staten i första hand skulle använda sig av bio-ccs som är en teknik där organiskt material bränns upp samtidigt som koldioxiden fångas in för att begravas under mark. Alternativt öka kolsänkan i skog och mark. Utsläppsminskningar utomlands skulle endast användas i nödfall och som mest under åren 2040 till 2045 – om de andra kompletterande åtgärderna inte skulle visa sig vara tillräckliga för att nå nettonollutsläpp, enligt utredningen.

– Då var det stora frågetecken kring om artikel 6 verkligen skulle utvecklas till ett mer robust system än vad vi hade under Kyotoeran och det finns fortfarande anledning att vara försiktig. Men om man byggt upp systemet och sedan annullerar krediterna, då har man förhoppningsvis bidragit till global klimatnytta om de här krediterna visade sig ha god kvalitet. Visar de sig haft dålig kvalitet har man i alla fall inte försämrat för klimatet i världen, säger Mathias Fridahl, som deltog i utredningen.

Sverige kan påverka praxis

Vid sidan av att marknaden översvämmades av billiga krediter under Kyotoavtalet – fanns också en kritik mot att många av projekten inte ansågs ha varit additionella. Det vill säga, om ett projekt ändå skulle ha blivit av utan stödet – uteblir klimatnyttan. Enligt en ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade det sig att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Som Syre berättat igår, pågår intensiva förhandlingar om vägledningar för utsläppshandeln på COP28 – som kan få stora konsekvenser för hur robust handeln blir framöver. Enligt David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten, kan det bli både ”bra och dålig kvalitet”.

– Under tiden kommer Sverige att göra allt för att gå före med ett gott exempel och bara gå in i projekt som är riktigt bra. För det kan också påverka praxis, säger David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten.

Myndighetens bedömning är att projektet i Ghana inte skulle ha skett utan Sveriges kapitalinjektion. Att det inte går att säga med fullständig säkerhet, ligger i sakens natur. Men Mathias Fridahl som inte är insatt i det enskilda projektet, ser skäl för att det kan stämma. Fattiga länder har ofta svårt att få tillgång till kapital, även om ett projekt väntas bli lönsamt på sikt.

– Om man har ont om kapital och måste göra en stor investering tidigt i en process för att generera el kan det vara svårt att få tillgång till det kapitalet på den vanliga marknaden, säger han.

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.