Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Nog av dåligt ledarskap och korruption

      Bokutdrag: Burundi inifrån. Våren 2015 är det lilla afrikanska landet Burundi en världsnyhet. I strid med konstitutionen planerar presidenten att ställa upp för omval till en tredje mandatperiod, och nu vibrerar gatorna av folkliga protester.
    • Zoom

      Nog av dåligt ledarskap och korruption

      Bokutdrag: Burundi inifrån. Våren 2015 är det lilla afrikanska landet Burundi en världsnyhet. I strid med konstitutionen planerar presidenten att ställa upp för omval till en tredje mandatperiod, och nu vibrerar gatorna av folkliga protester. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson bestämde sig för att på plats följa utvecklingen och resultatet blev reportageboken När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta som vi här publicerar ett utdrag ur.

      Maj 2015

      ”Shit”, säger Johan.

      Vi står på en sidogata när ett femtiotal vrålande unga män plötsligt kommer springande rakt emot oss. De är maskerade, har påkar och gatstenar i händerna och vi har inte en aning om vad de skriker. Rädslan sprattlar till som en fisk i maggropen.

      Men de väjer för oss, gör segertecken och börjar ropa sina slagord på franska istället. En kille med svart snusnäsduk för munnen stannar till och höjer två nävar med småsten mot himlen, alldeles framför Johans kamera.

      – Jag är Pascal och presidenten måste avgå! Vi ger oss aldrig, skriker han innan han försvinner med nästa våg demonstranter.

      Vi tar varsitt djupt andetag och följer försiktigt efter. Ute på huvudvägen formar polisen en tjock, blå mur. De har order om att stoppa alla demonstrationer från att nå stadens centrum.

      – Nej till tredje mandatet! Avgå, avgå! vrålar de unga männen och drar fram bråte som de sätter eld på.

       

      ”I både medier och forskningsforum spekulerar man i om detta är början på en ’afrikansk vår’.”

      Fem pickuper svänger in på gatan och ännu fler poliser hoppar av från flaken. Killarna sporras av den nya publiken. De skrattar, sjunger nidvisor och samlar stenar på hög. Johan fotograferar frenetiskt.

      Det klirrar när poliserna skruvar tårgasbehållare på sina gevär. Vi tar oss snabbt igenom polislinjen för att inte vara på fel sida när det smäller.

      Denna torsdag den 7 maj 2015 har det lilla östafrikanska landet Burundi för första gången på många år lyckats slå sig in på världens löpsedlar. Här i huvudstaden Bujumbura sticker lukten av rök och bränt gummi i näsan. Vinden som sveper över kullarna är het och fuktig. Ute över Tanganyikasjön tronar åskmolnen, men luften dallrar också av något annat som är svårare att fånga.

      Bara ett par månader tidigare tvingade folkliga protester i Burkina Faso bort landets president Blaise Compaouré efter 27 år på tronen, och i Kongo-Kinshasa pågår våldsamma demonstrationer mot president Kabilas ovilja att lämna makten. Nu rasar protesterna även på Bujumburas gator, mot president Nkurunzizas planer på att ställa upp till omval. I både medier och forskningsforum spekulerar man i om detta är början på en ”afrikansk vår”. Är det nu upproren ska svepa över kontinenten och dra ner överåriga despoter från tronen, som de så nyligen gjorde i Mellanöstern och Nordafrika?

      År 2000 infördes ett system i Burundi där ingen etnisk grupp tilläts dominera vare sig politiken eller armén och det infördes en mandatbegränsning för presidenten.

      Jag och Johan har jobbat ihop sedan 2008. Han som fotograf, jag som reporter. Vår första resa tillsammans gick till östra Kongo-Kinshasa, där en underrapporterad men blodig konflikt just då trappades upp mellan rebeller och regeringsstyrkor. Vi var unga och orutinerade, men lyckades pricka den värsta offensiven på många år. Snart fann vi oss, som enda västerländska journalister, gömda i operationssalen på ett sjukhus i Rutshuru medan rebellerna tog över staden. Vi och vår vänskap överlevde, och vi har varit ett team alltsedan dess. Tillsammans söker vi oss till de ämnen, vinklar och länder i världen som vi själva saknar i rapporteringen. Vi har fått vår beskärda del av krig och konflikter längs vägen. Vi har sett kristna och muslimer slakta varandra i Centralafrikanska republiken, Sydsudan gå från eufori till inbördeskrig och västsahariska flyktingar odla krigsromantik i tröstlösa ökenläger. Vi har sett unga män ta till vapen för att hämnas sina systrar och vi har sett kvinnor föda barn till ljudet av granateld.

      Men det här är något annat. Varken någon etnisk grupp, våldsam gerilla eller de gamla vanliga korrupta partierna verkar ligga bakom missnöjet. Den här gången tycks protesterna komma från unga, utbildade människor i städerna som har fått nog av dåligt ledarskap, korruption och ekonomisk kräftgång – medborgare som inte bara kräver bröd, utan också respekt för demokratins spelregler. Problemet med åldrande härskare som vägrar lämna ifrån sig makten finns över hela Afrika: Zimbabwe, Uganda, Kamerun, Gambia … Om burundierna lyckas stoppa Nkurunziza och visa på en annan väg, skulle det mycket väl kunna bli den gnista som tänder upprorens eld på hela kontinenten.

      Jag vikarierade som utrikesredaktör på TT Nyhetsbyrån i början av 2015, när telegrammen från Burundi började ticka in i allt snabbare takt. Johan, som hade följt vad som hände Burkina Faso med intresse, såg likheterna.

      – Den här gången ska vi vara med från början, vi får inte missa det här! tjatade han.

      Så nu står vi här. Två veckor efter att de första demonstranterna gick ut på Bujumburas gator har vi äntligen landat i det lilla landet mellan de stora sjöarna. Nu försöker vi skaffa oss någon form av överblick.

       

      ”Vår tolk vevar ner rutan och ropar till sig en grupp killar. Efter en kort ordväxling hämtar de sina vänner och med förenade krafter baxar de undan containern ...”

      Det är inte lätt. De fredliga protesterna möttes med tårgas och kulor från polisen och blev snabbt allt våldsammare. Den här torsdagen pågår kravaller på flera olika platser samtidigt. Polis och militär kör från upplopp till upplopp. Ett tiotal personer har dödats och många fler har skadats. Det är det värsta våldsutbrottet i landet på ett decennium.

      – Nu sticker vi innan det blir värre, ropar Johan. Tolken måste ha väst innan vi kan gå in i några kravaller!

      Han hänger kameran på axeln och går snabbt mot bilen.

      Regeringen har stängt de flesta privata radiostationerna i landet med hänvisning till rikets säkerhet, så det finns gott om arbetslösa journalister. Vi har anställt en av dem som tolk. Han är i vår egen ålder, väletablerad och ovanligt bra på engelska, i ett land där det gamla kolonialspråket franska har en ohotad ställning. Ett ytterligare plus är att han har körkort. Bilen står parkerad på säkert avstånd från stenar och kulor.

      Det är eftermiddag men fortfarande mycket hett. Jag lutar pannan mot bilrutan för att få lite svalka medan vi kryssar fram mellan Bujumburas blankpolerade stadsjeepar, motorcykeltaxis och minibussar. I en av rondellerna säljer en man nyfångad fisk direkt från kroken. Propagandamusiken skränar från regeringspartiets högkvarter. Kvinnor och barn släpar på gula plastdunkar med vatten.

      När vi närmar oss kvarteret Cibitoke i norra Bujumbura kommer vi inte längre. Gatan som löper in i området blockeras av en stor container. Det ryker av uppeldad bråte och stora grupper maskerade ungdomar drar runt med påkar i nävarna.

      – Finns det någon annan väg in? undrar jag.

      Vår tolk vevar ner rutan och ropar till sig en grupp killar. Efter en kort ordväxling hämtar de sina vänner och med förenade krafter baxar de undan containern ett par meter. Killarna bankar på motorhuven och gör tummen upp när vi passerar.

      – De verkar väldigt snälla mot journalister överallt, konstaterar jag.

       

      ”Jag sprang, men insåg att min vän inte var med mig längre. Jag vände tillbaka, och då såg jag honom ligga där.”

      Tolken skrattar.

      – De gillar er utlänningar, de behöver internationell publicitet om de ska kunna göra sig av med Nkurunziza.

      Vi parkerar och går till fots genom kvarteret. Cibitokes ytterkanter ramas in av livliga asfaltsvägar, däremellan löper sandiga gränder i ett rutnät. Bakom tegelmurar och enkla ståldörrar delar flera familjer gård, ofta med en vattenkran, några eldstäder och fruktträd. Området är fattigt, men långt ifrån fattigast. Fyra av fem burundier lever på strax över en dollar per dag.

      Protesterna verkar vara på väg att ebba ut. Barrikader ryker fortfarande här och var, men polisen har dragit sig tillbaka. Utanför en kiosk stannar vi kort och pratar med ett par killar, som berättar att någon kastade handgranater mot demonstranter här i kvarteret under förmiddagen.

      – Det var två som dog, lite längre bort på gatan, säger de och pekar.

      Vi traskar dit. Där är tomt, så när som på några barn som leker med kapsyler på snöre utanför ett hus. Tolken pratar med dem, och de springer iväg. En stund senare kommer de tillbaka med en skräddare som bor på andra sidan gatan.
      Han är ung, under 25, och tillhör Burundis muslimska minoritet. I sin knälånga skjorta och bönehätta sticker han ut här i kvarteren, där den manliga standarduniformen är säckiga jeans och fotbollströja. Han vill inte skylta med sitt namn, men berättar att han hyr ett rum i närheten tillsammans med sin bäste vän.

      – Folk demonstrerade här utanför i förmiddags, berättar han. Så vi gick ut för att titta. Plötsligt kom en man jag inte kände igen rusande från det hållet. När han stack handen innanför tröjan förstod jag vad som höll på att hända.

      Under hösten 2015 börjar det dyka upp döda kroppar på Bujumburas gator. Människor fängslas och försvinner.

      Det är inte första gången som en demonstration attackeras och det utbröt omedelbar panik. Alla började springa. Handgranaten slog ner alldeles bakom skräddaren och han uppfattade att någon föll till marken.

      – Jag sprang, men insåg att min vän inte var med mig längre. Jag vände tillbaka, och då såg jag honom ligga där.

      Mannen framför oss sänker blicken.

      – Det var redan för sent när ambulansen kom.

      Ett par nötbruna hönor pickar i nedslagsplatsen i gruset. Märkena kommer snart att ha suddats ut.

      – Varför skulle någon vilja kasta en handgranat mot vanliga civila? frågar jag lite konfunderad.

      Skräddaren ser på mig och tvekar lite.

      – Det är killar från Imbonerakure, de gör det för att skrämma folk från att demonstrera.

      Imbonerakure betyder ”de som ser långt”, och är regeringspartiet CNDD-FDDs ungdomsrörelse. Medlemmarna är ofta unga, arbetslösa män som går med för att få mat och lite pengar. Många har en bakgrund som barnsoldater. I samband med den senaste tidens oroligheter har de anklagats för att ligga bakom såväl attacker mot regeringskritiska demonstrationer som misshandel av oppositionella.

       

      ”I tutsierna såg
      belgarna en allierad, och valde att styra landet genom dem, inspirerade av den tidens idéer om
      rasmässig överlägsenhet.”

      Skräddaren framför oss skakar på huvudet när han pratar om det som hände.
      – Jag är en gudfruktig man. Jag går till jobbet, sköter mitt och undviker bråk, precis som man ska göra.

      Han syftar på att Burundis muslimer traditionellt har hållit sig utanför konflikterna som slitit sönder landet. Under det inbördeskrig som tog slut för drygt tio år sedan kunde människor som förföljdes på grund av sin etnicitet söka skydd i huvudstadens muslimska kvarter.
      – Jag har aldrig deltagit i några demonstrationer, säger han och stryker sakta med handen över ett veck i tyget på sin långa, duvblå skjorta. Men mitt hjärta värker. Just nu är Burundi ett land där människor behandlas som djur.

      När vi kommer till hotellet har det börjat mörkna. Star Hotel i Bujumbura tillämpar sedan ett par dagar tillbaka en särskild journalisttaxa: 60 dollar för ett dubbelrum, istället för ordinarie 100. Hotellet ligger bara ett stenkast från Nyakabiga, Cibitoke och andra kvarter där protesterna rasar, så varken affärsmän eller turister vågar sig hit just nu. Just den placeringen gör det däremot till en idealisk bas för reportrar och fotografer. Matsalen, vars enda dekoration brukar bestå av ett trött akvarium och det obligatoriska presidentporträttet, är nu belamrad med kameror, skottsäkra västar, satellitmodem och datorer. Ute i trädgården spelar franska reportrar in sina nyhetsinslag. På parkeringen står dubbla rader hyrbilar med ett kärnfullt ”TV” hastigt dittejpat på huv och dörrar.

      Vi har gått hela dagen utan mat, men har bara två timmar på oss att leverera nyhetstexter hem till Sverige. Johan tar datorn och cigaretterna och flyr ut på balkongen så fort vi kommit upp på rummet. Nerifrån trädgårdsbaren hörs musik, skratt och flaskklirr.

      Hur förklarar man i korta drag det som sker just nu i Burundi för de läsare som inte ens vet vilken världsdel det handlar om? Hela dagen har varit så stressig att det inte har funnits tid att tänka. Under ett par sekunder känner jag mig alldeles blank i huvudet, stirrar på skärmen och tänker att det inte går. Sedan inser jag att det för en gångs skull är ganska enkelt: presidenten vill sitta kvar på övertid, folket protesterar.

      Enligt grundlagen i Burundi får en statschef bara väljas om en gång i allmänna val. Den gamle gerillasoldaten Pierre Nkurunziza tillsattes av parlamentet 2005 och valdes sedan om 2010. Nu är det 2015 och efter sommarens val var det tänkt att han skulle stiga av tronen. Det verkar han inte längre ha några planer på. Först försökte regeringspartiet få igenom en grundlagsförändring och ta bort mandatbegränsningarna, men förlorade omröstningen i parlamentet med en rösts marginal. Då rotade man i stället fram en otydlig skrivning i paragraferna. Nu hävdar man att Nkurunzizas första mandatperiod inte räknas, eftersom han valdes av parlamentet den gången, inte av folket.

      ”Det är dock inte ett argument som imponerar på vare sig det internationella samfundet, det burundiska civilsamhället, katolska kyrkan, studenterna eller folket på gatorna”, skriver jag.

      Över 300 organisationer ur civilsamhället har skrivit under kravet på att Nkurunziza avgår när mandatperioden tar slut. Konstitutionsdomstolen gav visserligen nyligen Nkurunziza grönt ljus att kandidera igen, men det blidkade inte någon. Domstolens vice ordförande hade då redan flytt landet och hävdade att både han och de andra ledamöterna hotats till livet.

       

      ”Under demonstrationerna har militären vid flera tillfällen ställt sig mellan polis och demonstranter för att förhindra ytterligare våld.”

      Jag tar fram Burundi på Google maps. Landet påminner om en hjärtmuskel till formen. Sett till ytan är det mindre än Småland, men här bor tio miljoner invånare. Landet ligger nästan mitt i Afrika utan kontakt med havet, inklämt mellan giganterna Kongo-Kinshasa i väster och Tanzania i öster. De nordliga gränserna delas med Rwanda, lika kulligt och grönskande som etniskt komplicerat, med en stor befolkningsmajoritet hutuer (84 procent), en minoritet tutsier (14 procent) och så ett jägar- och samlarfolk som kallas twa (1 procent). Före kolonialismen var de båda länderna kungariken, med kungen, ”mwamin”, som högsta ledare.

      Uppdelningen i hutu och tutsi fanns redan då, men var mer en klassmässig än etnisk indelning av samhället. Tutsierna var rikare, hade boskap och återfanns i maktkretsen runt mwamin, men en tutsi kunde bli hutu eller vice versa, till exempel genom äktenskap eller genom att förlora sina djur. När belgarna tog över landet 1916, efter en kort period av tysk överhöghet, formaliserades skillnaderna. I tutsierna såg belgarna en allierad, och valde att styra landet genom dem, inspirerade av den tidens idéer om rasmässig överlägsenhet. ID-kort utfärdades som en gång för alla slog fast vem som tillhörde vilken folkgrupp. Om det rådde tveksamhet mättes skallar och näsor. Tutsier dominerade militären och statsapparaten. Den som stämplades som hutu stängdes ute från makt och högre utbildning.

      Därigenom skapades ett system där minoriteten förtryckte majoriteten – ett system som lade grunden för katastrofala motsättningar och återkommande massakrer. I Rwanda kulminerade det i folkmordet 1994, i Burundi rasade ett blodigt etniskt inbördeskrig mellan 1993 och 2005. Huturebellgrupper, såsom Pierre Nkurunzizas CNDD-FDD, slogs mot den tutsidominerade militären och mot varandra. Omkring 300 000 människor dödades och miljontals flydde till grannländerna.

      År 2000 skrev de flesta parterna till sist under Arushaavtalet, som hade förhandlats fram av bland andra Nelson Mandela. Fem år senare skrevs delar av det in i Burundis grundlag genom en folkomröstning. Ett system upprättades där ingen etnisk grupp tilläts dominera vare sig politiken eller armén och det infördes en mandatbegränsning för presidenten.
      Sedan dess har det varit fred. En bräcklig och långt ifrån perfekt sådan – men en fred, likafullt. Arbetet för att överbrygga de etniska motsättningarna har på många sätt överträffat förväntningarna. Den glödgade vrede som presidentens tilltag nu orsakat bottnar därför lika mycket i ilska som rädsla. CNDD-FDD skrev inte på Arushaavtalet förrän 2003, och gjorde aldrig någon hemlighet av att man hade stora invändningar mot det. Nkurunzizas beslut att kandidera till en tredje mandatperiod tolkas därför inte bara som att presidenten suktar efter ytterligare fem år på tronen, utan som ett slutgiltigt försök att skjuta hela Arushaavtalet, och allt det som gav fred i Burundi, i sank.

      Bujumbura är en mycket liten stad, men polis och militär syns överallt.

      Johan kommer in från balkongen med datorn under armen. Jag tittar upp från min skärm.

      – Det är så absurt, säger jag. Folk protesterar mot att presidenten bryter mot fredsavtalet, men samtidigt hotar själva protesterna freden. Det blir som en självuppfyllande profetia!

      – Skriver du om det nu? undrar han skeptiskt.

      Jag suckar.

      – Nä.

      I en snabb nyhetstext finns inte plats för den sortens finlir. Rakt på ska det vara.

      ”Situationen är spänd och oförutsägbar. Universitetet har stängts, flera oberoende medier har strypts och oppositionella har gripits. Polisen stödjer regeringen, men militären har hittills förhållit sig neutral i konflikten”, skriver jag.

      Skapandet av en ny armé sågs länge som Arushaavtalets största framgång. I enlighet med detta skulle militären bestå av lika delar hutuer och tutsier. I praktiken innebar det att huturebeller tog plats sida vid sida med soldater från den forna tutsidominerade armén. Det internationella samfundet lade mycket energi på den processen – bidrog med pengar, träning och utbildning. Resultatet blev en armé som de flesta burundier faktiskt har kommit att uppfatta som en neutral och stabiliserande kraft i samhället.

      Men är den det? Under demonstrationerna har militären vid flera tillfällen ställt sig mellan polis och demonstranter för att förhindra ytterligare våld. Det skulle kunna tolkas som ett mått på arméns professionalism, men det skulle också kunna vara ett tecken på att militären inte står enad bakom presidenten.

      I februari läckte ett brev ut, skrivet av den höge generalen, tillika chefen för säkerhetstjänsten, Godefroid Niyombare. Där slog han fast att en tredje mandatperiod stod i strid med konstitutionen. Presidenten varnades för att en eventuell kandidatur skulle kunna leda till massdemonstrationer över hela landet, och en folklig revolt av samma typ som i Burkina Faso.

      Nkurunziza tackade för rådet genom att ge generalen sparken. Strax därefter utsattes Niyombare för ett mordförsök.

      Ryktena tog fart. Om inte ens chefen för säkerhetstjänsten stod bakom presidentens maktambitioner, hur många andra hade i tysthet tagit sin hand ifrån honom?

      ”Det är oklart om presidenten har full koll över armén”, lägger jag till.

       

      ”Ryktena tog fart. Om inte ens chefen för säkerhetstjänsten stod bakom presidentens maktambitioner, hur många andra hade i tysthet tagit sin hand ifrån honom?”

      Artikeln är klar tio minuter före deadline. Mejlprogrammet tuggar. Jag följer spänt den lilla blå linjen som kämpar i snigelfart på skärmen.

      Johan ligger på sängen och blundar. När han hör svischet från mejlet vrider han sig åt mitt håll.

      – Tror du att han avgår?

      Jag rycker på axlarna.

      – På något sätt känns det som att han är på väg att förlora, men det är kanske mer sannolikt att militären avsätter honom?

      – Jag såg precis på Twitter att Afrikanska Unionen ska skicka hit någon slags delegation, säger Johan.

      – Mmm, säger jag. De ska väl försöka prata vett med honom. Nkurunziza verkar ju inte ens ha stöd av sina afrikanska diktatorskollegor just nu.
      Johan ligger tyst en stund igen, sedan spritter han till.

      – Snacka om att vi är på rätt plats just nu! Vad som helst kan ju hända!

      Morgonen därpå väcks vi av regnet. Som så ofta på den här kontinenten stannar allt. Vägarna svämmar över, de fattigas hus spolas bort, det blir strömavbrott och vi sitter i receptionssoffan som två punkterade badbollar. Utöver hotelltaxan och de 600 dollar som pressackrediteringen kostar betalar vi just nu 150 dollar om dagen för bil och tolk ur egen ficka. Om ett par timmar måste vi ha en artikel klar att leverera. Johan växlar mellan att snusa och röka.

      – Jag pallar inte att bara sitta här och uggla, vi kan väl lika gärna köra ut en sväng och kolla? säger han till slut.

      Tolken stirrar på honom.

      – Det regnar, ingen demonstrerar när det regnar.

      Vi sätter oss motvilligt i matsalen igen och petar rastlöst i varsitt överstekt ägg. Det är nästan fullsatt och alla är ungefär lika stressade som vi. Förhållandena är extremt gynnsamma för mer eller mindre vilda spekulationer. De flesta kretsar kring om, och i sådant fall när, statskuppen kommer. En journalist som fortfarande spankulerar omkring i morgonrock är säker på sin sak:

      – Mina källor säger att något kommer att hända på torsdag nästa vecka.

      Kollegan på andra sidan bordet höjer på ögonbrynen.

      – Verkligen? Alla jag har pratat med säger tisdag.

      Han avbryts av att allas telefoner börjar plinga unisont. Det är ett SMS från den pressansvarige på MENUB – den tillfälliga FN-insats som ska övervaka sommarens val. Meddelandet är kort: ”Vi har en överenskommelse, kom hit.”

      Det blir full fart i matsalen. Folk rafsar ihop väskor och papper och knappar febrilt på sina telefoner.

      – Visste ni att det pågick några förhandlingar? Vilka är det som är där? frågar en av bordsgrannarna, som handfallen sitter kvar.

      – Inte en aning, säger jag och vänder mig till tolken.

      Han slår ut med armarna.

      – Jag vet lika lite som ni, men jag tror verkligen inte att det här är något att stressa upp sig över.

      Han talar för döva öron. Alla längtar bort från matsalen och ingen vill missa något som skulle kunna vara viktigt. Reportern i morgonrocken rusar uppför trapporna, vi springer mot bilen och hakar på den spontana presskaravanen. Kaskader av rödbrunt vatten sprutar upp på rutorna från däcken när vi kör ut ur staden.

       

      ”Det här påverkar barnen så mycket. Hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan?”

      Ett par telefonsamtal senare har vi lyckats bekräfta att representanter för regeringen, de politiska partierna och trossamfunden har suttit i förhandling under morgonen.

      Tillsammans har de skrivit under något. Oklart vad.

      – Tänk om krisen är över? Bara sådär? säger jag och vänder mig mot Johan.

      Han flinar retsamt.

      – Bra för Burundi, dåligt för oss journalister.

      Tolken fnyser i framsätet.

      – Positionerna har varit låsta i veckor, så lätt går det inte.

      Med andan i halsen hastar vi fram till FN-byggnadens entré.

      Efter så här många år i matchen borde vi verkligen veta bättre. Det tar stopp på samma sätt som det liksom alltid gör i FN-sammanhang: vi mals genom en säkerhetsapparat med metalldetektorer, formulär, namnlistor och inplastade besöksbrickor i över en timme. När vi, och resten av journalisthorden, väl lyckats ta oss över på andra sidan, slussas vi in i en tom, vitmålad barack. Mötesdeltagarna har redan åkt hem. Kvar på bordet ligger ett buckligt papper som parterna har skrivit under. Där står det att de ”tar avstånd från våld”.
      Vår tolk, som är mitt uppe i ännu ett telefonsamtal, slänger ett öga på signaturerna och himlar med ögonen.

      – Jag sa ju det. Jag har en annan kollega på tråden som säger att presidenten har lämnat in sin officiella kandidatur nu på morgonen. Killarna i kvarteren har redan börjat elda.
      /… /

      Nyabagerefloden rinner stilla i riktning mot den mäktiga Tanganyikasjön. Här tvättar människor kläder och motorcyklar. Här flyter också liken om morgnarna.

      Oktober-november 2015

      /… / Det skymmer. Jag och Johan sätter oss i baren och beställer in mat. På den lilla tjockteven som hänger från taket blixtrar en illa producerad musikvideo.

      Den första smällen hörs knappt. Den andra känns alldeles nära. Sedan följer ett rytmiskt smattrande. Jag fastnar med gaffeln halvvägs till munnen och ser frågande mot bartendern som stillsamt fortsätter putsa glas bakom disken.

      – Är det alltid så här?

      – Det är alltid så här.

      – Det är normalt alltså?

      – Nej, det är verkligen inte normalt.

      Vattnet i Nyabagerefloden rinner smutsbrunt i sin fåra nästa morgon. Ett par unga killar har satt upp en provisorisk bar vid dess rand och spelar stirrig afrobeat genom spruckna högtalare. Det är hett och vindstilla.

      Vi är i kvarteret Mutakura. Det var inte långt härifrån som demonstranterna baxade undan en hel container för att vi skulle kunna passera i våras, och det är från Mutakura och grannkvarteret Cibitoke som skottlossningen har hörts under natten. Hotellet ligger bara några kilometer härifrån.

      ”Det här påverkar barnen så mycket. Hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan?”

      22-årige Alain och 27-åriga Bélize har tagit på sig att guida oss runt bland smala kullerstensgator och sandiga gränder. De kan det här stället som sin egen ficka, känner dess invånare och vet vad som händer. Alain studerar på högskola och var aktiv i demonstrationerna i våras. Bélize är medlem i oppositionspartiet MSD. De är vänner och rör sig bekvämt i varandras sällskap. Det får också oss att slappna av.

      – Före krisen brukade här vara fullt av folk som hämtade lera för att tillverka tegel, säger Alain.

      Nu vågar ingen bygga nytt längre. Alain och Bélize har tagit med oss hit för att vattendraget har fått en symbolisk roll i konflikten. Här dumpas många av liken.

      – Det brukar inte vara folk härifrån som man känner, så jag tror att det är sådana som har försvunnit i andra delar av staden, säger Alain där han balanserar längst ut på den porösa flodkanten.

      Oftast är det män, men en gång var det en kvinna. Någon hade skändat henne med en pinne. Bélize säger att det är ungefär två veckor sedan hon själv hittade en kropp. Det var tidigt på morgonen.

      – Det gick inte att se vem det var, säger hon. Han var bakbunden och hade en rissäck över huvudet.

      En liten flicka kommer fram och ställer sig bredvid oss. Bélize lägger armen om henne och gör en irriterad rörelse mot vattnet där nedanför.

      – Det här påverkar barnen så mycket. Hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan? /…/

      Reportern Anna Roxvall och fotografen Johan Persson.

      Om Burundi:

      • Burundi är ett av världens fattigaste länder, till stor del beroende på långvariga inre konflikter.

      • Landet hör till världens mest tättbefolkade, där drygt 10 miljoner bor på en yta stor som Smålands.

      • Är liksom grannlandet Rwanda en före detta belgisk koloni. Belgarna favoriserade folkgruppen tusti på hutuers bekostnad, vilket skapade konflikter som präglat det självständiga landets historia.

      • Kaffe står för tre fjärdedelar av exporten och landets ekonomi är därför till stor del beroende av kaffepriset.

      Källa: Globalis.se

      Det politiska läget i dag:

      • Efter att Nkurunziza vann det omstridda valet 2015 har oroligheterna i landet fortsatt. Under 2016 befarade FN att krisen skulle utvecklas till ett nytt inbördeskrig eller folkmord, men president Nkurunziza har inte släppt in AUs eller FNs fredsbevarande styrkor i landet.

      • Säkerhetsstyrkorna och det styrande partiets ungdomssektion, rapporteras fortsatt utföra mord, våldtäkter, tortyr och misshandel av oppositionella under 2017. Beväpnade grupper har även attackerat säkerhetsstyrkorna och har dödat medlemmar i det styrande partiet.

      • Flera hundra personer har dödats sedan 2015 och mer än 415 000 burundier har flytt. En undersökningskommission från FN uppmanade i veckan Internationella brottmålsdomstolen att inleda en rättegång för brott mot mänskligheten.

      Källa: Globalis.se, Human rights watch, TT.

  • Energi

  • Krönika